– Varför springer du så fort?
– Jag vill hinna hem innan jag blir trött!

Det var inte meningen, men …

Novell_170927_Det-var-inte-meningen
Illustration: Shutterstock

Mina föräldrar skulle på bio, så jag behövde passa min 5-åriga syster Minna. Samtidigt skulle jag sköta en loppis med grejer jag inte ville ha kvar. Jag hade redan fått ihop ungefär 400 kronor. Det var mest grannarna och deras barn som hade varit här och köpt typ ett gosedjur. Men då och då hade det kommit förbi andra och handlat grejer.

 

Men i alla fall, jag stod bakom bordet som var fullt med mina gamla saker. Minna ritade otåligt med gatukritor på asfalten bredvid.

– Du ska inte sitta på grejerna jag säljer, sa jag irriterat när hon satte sig på min gamla skrivbordsstol.

Hon sträckte bara ut tungan åt mig. Jag suckade och fortsatte att räkna pengarna jag samlat ihop. Då kom vår granne Marie fram. Hon pekade på stolen Minna satt på och frågade:

– Hur mycket vill du ha för den där?

– 80 kronor, sa jag med ett leende.

– Då köper jag den! sa hon och tog fram plånboken. Är det okej om jag hämtar den senare?

– Absolut, sa jag.

– Okej, här är 100 kronor. Köp dig något gott sedan, blir det bra?

Hon tog fram två 50-lappar ur plånboken.

– Det blir jättebra, tack så hemskt mycket! sa jag och tog emot pengarna.

Hon gick vidare och jag la stolt pengarna i en burk på bordet.

– Jag vill också ha pengar! gnällde Minna, som ritade med gatukritorna igen.

– Då får du väl sälja dina gamla grejer då, sa jag och tittade på henne.

– Det vill jag inte!

– Det var bara ett förslag, ta det lugnt!

Jag himlade med ögonen.

– Varför blir du så arg? frågade hon samtidigt som jag såg hur hennes ögon tårades.

Det sista jag ville var att hon skulle börja gråta här, mitt på gatan. Jag gav henne min mobil att spela på. Hon satte sig på stolen igen med mobilen två centimeter från ansiktet. Jag suckade.

 

Min mobil hade så småningom laddat ur och då blev Minna gnällig igen. Jag föreslog att hon skulle hämta hopprep eller rockring, men hon skakade bara på huvudet. Då gav jag upp, jag orkade inte med henne längre.

– Du kan springa och hämta min bok som ligger på köksbordet, sa jag. Jag räknar hur lång tid det tar.

På så sätt kunde jag slippa henne en liten stund och jag behövde inte själv gå och hämta den. Minna sken upp.

– Ja! Börja räkna … Nu!

Hon började springa med en väldig fart.

– 1, 2, 3 … 61, 62. Varför kom hon aldrig tillbaka?

Precis då kom hon rusande.

– Varför tog det så lång tid? frågade jag.

– Jag tog en glass från frysen också! sa Minna andfådd samtidigt som hon höll upp en päronsplit.

– Jaha, har du min bok då?

– Jag visste att det var något jag hade glömt!

Hon slog med handen på pannan. Återigen himlade jag med ögonen.

– Kan du hämta den?

Hon satte av mot huset igen.

 

– Jag har långtråkigt, sa Minna när hon hade ätit upp glassen.

Jag kollade på henne. Hon satt på stolen och dinglade med benen. Jag fortsatte att läsa. Marie kom gående längs gatan och jag tänkte att hon skulle hämta stolen nu.

– Hej, sa hon och gick förbi loppisbordet mot stolen.

Men i stället för att ta stolen tog hon Minnas hand och gick raskt därifrån. Hon sa inte ens hejdå till mig. Jag satt i ungefär fem minuter och grubblade. Sedan slog det mig att jag nog råkat sälja Minna.

 

Nu sitter jag här i mitt rum och skriver. Det var typ en timme sedan det hände. Pappa sms:ade för en halvtimme sedan att de är på väg hem och att de har med sig fika. Hur ska jag förklara allt för dem? De kommer ge mig utegångsförbud och dra in min månadspeng! Jag tror att de kommer nu … Önska mig lycka till!

 

Jag har goda nyheter! Jag sålde inte Minna. Så här fick jag veta det:

Vi satt ner och fikade. De hade ännu inte frågat om Minna, vilket jag tyckte var lite konstigt. Vi satt tysta och jag kände att det var det rätta tillfället att berätta.

– Mamma, pappa? började jag.

– Vad är det, hjärtat? frågade mamma.

– Ehm … Jag tror att jag råkade sälja Minna förut, eh … Men det var inte meningen, jag lovar!

Jag tittade ner i bordet och förberedde mig på två skrikande föräldrar. När de inte sa något tittade jag upp.

De såg på varandra, sedan på mig. Och så brast de ut i gapskratt! Jag fattade inte vad som var så roligt med att jag sålt deras dotter?

– Men gumman! Vad pratar du om?

Mamma torkade glädjetårarna från ögonen.

– Ja, asså …

Och så berättade jag hela historien.

– Du har missförstått allt, lilla Elsa, sa pappa och tittade på mig med ett leende.

– Men jag fattar inte hur det gick till? sa mamma. Jag sms:ade dig och du svarade!

– Vad skrev du i sms:et? frågade jag. Och när skrev du det?

– Jag skrev att Marie skulle vakta Minna i stället för dig, och du svarade ok. Och jag skickade det för kanske två timmar sedan? Jag vet inte riktigt.

Jag slog handen i pannan. Minna! Precis då knackade det på. Sekunderna efter rusade Minna in. Och Marie kom gående efter. Hon gick fram till mig.

– Hej Elsa! Jag hade så bråttom förut att jag glömde hämta stolen. Min yngsta son hade slagit sig där hemma, och så skulle jag ju passa Minna, så då bara tog jag Minna och glömde till och med att säga hejdå till dig. Så kan jag hämta stolen nu i stället?

Då förstod jag allt. Det gick alltså bra till slut. Fast det hade inte varit så dumt om jag verkligen hade sålt Minna …

 

 

Av Lovisa Jardelid, 12, Sollentuna

Du kanske också vill läsa