Vatten är mycket viktigt. Om inte det fanns, skulle ingen lära sig att simma, och risken för att drunkna skulle öka enormt.

Instängd i grottan

Novell_170927_Instangd-i-grottan
Illustration: Shutterstock

Med ett dån som ekade mellan de skrovliga väggarna föll ingången till grottan igen. När dammet lagt sig såg jag det jag fruktade. Jag var instängd, fast, utan någon möjlighet att komma ut. Raset hade helt blockerat ingången. Det enda som trängde igenom var lite solljus. Jag undersökte hålen men de var alldeles för små. I stället vände jag mig och kollade en bit in i grottan, men det var för mörkt för att se. Det var nu jag kände paniken komma. Mina andetag blev snabbare och jag började kallsvettas. Trots att grottan var ganska rymlig kom klaustrofobin. Jag var fast och ingen hjälp fanns att få.

Det fanns ingen mobiltäckning på ön. Det var en av anledningarna till att jag valde den. Här var det tyst och jag var omgiven av naturen. Storstadslivet hade tagit hårt på mig. Jag hade fått sömnproblem och var ständigt stressad. På ön skulle jag kunna varva ner. Och sedan komma tillbaka till jobbet med ny energi. Jag skulle orka jobba mer och stiga i graderna.

Tyvärr satt jag nu fast i en grotta. Jag förbannade mitt öde. Varför hade jag inte berättat för någon vart jag skulle? De andra var på andra sidan av ön. Jag hade stigit upp tidigt för att hinna utforska grottan. Jag kände ingen på ön och de andra skulle nog inte börja leta på ett bra tag. När det var för sent. När de väl hittade mig skulle allt som var kvar vara ett skelett med tygtrasor. De skulle nog inte veta vem jag var. Vem skulle det? Jag hade knappt några vänner, inga barn och mina föräldrar var döda.

Vad hade jag lämnat efter mig som folk skulle komma ihåg? Platsen på mitt jobb var lätt att fylla. Min lägenhet skulle bli såld, mina saker slängda. Vad hade jag egentligen gjort med mitt liv? Tjänat onödiga pengar. För vad kunde pengarna göra nu? De kunde inte rädda mig. Vad spelade det för roll vilken bil jag hade när jag satt fast i en grotta?

Jag hade inte gjort någonting. Ingen skulle minnas mig. Jag skulle bara vara borta. Hela mitt liv var bortslösat. Egentligen hade jag inte gjort något. Inget av värde, inget som folk skulle minnas.
Jag sparkade hårt i grottväggen. Sedan hoppade jag runt på en fot och svor av smärta. Föll ihop mot grottväggen, besegrad. Varför hade jag inte insett detta tidigare. Varför måste jag fatta allt nu, när det redan var för sent. Var var rättvisan i livet?

Här sitter jag instängd i en grotta och det enda jag kan tänka på är vad jag gjort med mitt liv. Det var nästan ironiskt. Först när jag skulle dö fattade jag vad jag gjort för fel. Det är väl vad alla säger. Livet rusar förbi dina ögon. Jag såg min barndom, mina tonår och mitt vuxenliv. Jag såg vad jag gjort för fel och vad som lett mig hit. Hade jag inte ständigt sökt efter mera pengar hade jag inte blivit utarbetad. Jag hade aldrig åkt hit och jag hade aldrig fastnat här. Ensam. Mitt sökande efter pengar hade fått mitt kärleksliv att dö ut. Jag hade aldrig haft en flickvän och nu skulle jag aldrig heller få en.

Nej! Det fick inte sluta såhär, jag accepterade det inte. Min vilja att kämpa väcktes på nytt när jag reste mig. Jag skulle inte dö här, ensam utan att lämna något efter mig. Inte en chans. Jag kollade längre in i grottan, där allt var mörkt. Jag kände en svag vindpust smeka min kind. En öppning. Då fanns det en chans! Med förnyade krafter stegade jag rakt in i mörkret.

Av Oliver Nyqvist, 15 år, Katrineholm

Du kanske också vill läsa