Vart gick Kapten Krok när han förlorat sin hand?
Svar: Till en secondhand-butik.

Janne Andersson: ”Jag tror vi vinner”

Janne Andersson har haft ett lyckat första år som förbundskapten. KP-chefen Lukas träffade honom inför årets match för herrlandslaget.

Janne Andersson med svenska landslaget
Foto: IBL

Fotbollförbundets nya högkvarter ligger bara ett stenkast från Friends arena där fredagens match mot Frankrike ska spelas. Förbundskaptenen Janne Andersson möter själv upp i receptionen. Han känns mer som en vanlig, snäll mellanchef på ett stort företag än som tränaren för Sveriges mest påpassade landslag.

– Visst reser vi mycket i jobbet. Men när vi är hemma sitter vi här. Precis som på vilket kontor som helst, säger Janne.

Och det stämmer verkligen. Om det inte vore för lite fotbollsgrejer som står slumpvist utställda så skulle man lika gärna kunna tro att det var ett kontor som sålde kontorsmaterial.

Janne Andersson

Ålder: 54.

Familj: Frun Ulrika, vuxna döttrarna Louise och Julia samt hunden Conrad.

Tränare: För Sveriges herrlandslag.

KP-Lukas och Janne Andersson

KP-Lukas och Janne Andersson

Vad gör du när du jobbar här?

– Mellan landslagssamlingarna är vi inte så många som jobbar med landslaget. Det är mest jag och min assisterande tränare Peter Wettergren. Vi har ett väldigt bra samarbete. Vi har flera olika arbetsuppgifter. Till exempel så har vi ett verktyg som heter Wyscout. Dagen efter att en tv-sänd match har spelats, var som helst i världen, så finns den tillgänglig där. Jag kan spara hela matcher, eller sekvenser med vissa spelare. Det är en fantastisk tjänst som vem som helst kan köpa. Det hade varit väldigt svårt att ha koll på alla svenska spelare utomlands utan den.

Hur många spelare följer ni?

– För ett år sedan satte jag och Peter oss ner och gjorde en lista över alla spelare som var tillräckligt bra för att kunna vara aktuella för landslagsspel de kommande två åren. Det blev runt 70 spelare. Den listan har levt lite. Vissa spelare har höjt sig och tillkommit, andra har skadat sig, slutat eller tackat nej till landslaget. Nu är det närmare 80 spelare vi följer noga.

Hur får ni koll på om ett ungdomsproffs i till exempel Holland eller Grekland snabbt utvecklas till en toppspelare?

– Dels är media ganska bra på att rapportera sådant, så man kommer ganska långt med tidningar och tv. Men sedan så har vi väldigt bra kommunikation och samarbete med både U21- och U19-landslaget.

Är det en fördel att se matcher på plats jämfört med i datorn?

– Ja, det är det. Inget slår att se matcher live. Vi reser mycket och tittar på spelare. Ibland berättar jag i förväg att jag ska komma och ibland inte. Ibland passar jag på att prata med deras klubbtränare för att skaffa en helhetsbild ab hur spelaren fungerar. Egentligen bara tiden som sätter stopp, annars hade jag kunnat resa hur mycket som helst. Det är kul!

Berätta lite om din bakgrund.

– Min far var ledare inom idrotten. Och vi var fem syskon. Det var inte så att vi alla blev sportdårar. Men nästan. Jag var inte en sådan som var med i en massa olika idrottsklubbar. Men jag höll alltid på med någon sport. Spelade fotboll, landhockey och tennis med kompisar. När jag kom hem hände det att jag antecknade resultaten och gjorde egna tabeller.

Hade du några fler tränartendenser?

– Ja, jag var ofta med och organiserade saker. Kvarterslag och sådant. Jag kände nog ganska tidigt att jag skulle bli tränare eller ledare, att det låg för mig. Men det är nog något vi syskon hade i oss. Alla fem arbetar som någon form av ledare i dag.

Tog ni efter er pappa?

– Ja, det var nog så. Han fick själv sluta idrotta i tidig ålder, han fick engelska sjukan och blev puckelryggig. Men han släppte inte idrotten utan blev tidigt ledare, främst inom min moderklubb då – Alets BK. Han var ordförande där under ganska många år.

Vilket var ditt första riktiga tränaruppdrag?

– Jag hjälpte till en del i klubben, med knattar och så, när jag var ung. Men mitt första lag som jag tränade var Alets flicklag, där min lillasyster spelade. Då var jag 18 eller 19 år. Jag hade dem i fyra år, det var jätteroligt.

Halmstadklubben Alet är fortfarande det lag som ligger Janne varmast om hjärtat. Han spelade många år i klubbens a-lag och är den spelare som gjort flest mål i klubbens historia. Även när han var assisterande tränare i allsvenska laget Halmstad spelade han i Alet. Janne tycker att alla borde idrotta genom hela livet i stället för att sluta i tonåren, som många gör.

– Absolut. Oavsett hur bra man är. Det finns plats för oss alla, om klubbarna bara har tillräckligt bra ledare så kan alla fortsätta på sina egna villkor. De två viktigaste delarna är kamratskapen och fysiken. Sedan lärde jag mig väldigt mycket av att vara aktiv samtidigt som jag hade börjat jobba som tränare. Att se allt från två olika håll var jättenyttigt.

Men om man inte drömmar om att bli proffs, utan om att bli stjärntränare som du – hur ska man göra då?

– Det vet jag inte. Jag har aldrig tänkt på det som en karriär. Jag tror man känner när det är dags att bli ledare. Det kommer naturligt när man känner sig mogen. Jag läste en utbildning i Halmstad som hette idrottsvetenskap. Sedan jobbade jag som vaktmästare när Halmstad BK hörde av sig och frågade om jag ville börja jobba med ungdomslagen, och på den vägen är det.

Har du testat något manager-spel, tror du att man kan bli en bättre tränare av dem?

– Nä, jag håller inte på med sådant. Jag kan inte uttala mig.

Du har snart varit landslagstränare i ett år. Hur tycker du att det har gått?

– Resultatmässigt har det gått bra. Och jag är jättenöjd med hur spelet sett ut också, och med hur långt vi kommit. Men vi är på en resa och jag sammanfattar aldrig förrän det är färdigt. Vi är på väg någonstans, vi har en tydlig riktning. Det är bra.

Är det som du trodde att vara förbundskapten?

– Jag visste ju inte riktigt vad jobbet skulle innebära. Men jag var inte nervös, jag är inte den typen. Men jag gillar utmaningar och började genast jobba och styra upp saker som jag ville ha dem. Jag har väldigt bra medarbetare och redan efter första samlingen hade vi hittat ett arbetssätt som jag är trygg i.

Vilka är dina medarbetare?

– Jag har ju Peter. Och så finns en landslagschef som ansvarar för allt som måste fixas med resor och sådant. Vi har en målvaktstränare, läkare och sjukgymnaster. En media-ansvarig och en materialförvaltare. Det finns ett gäng scouter, som specialbevakar våra motståndare och så har vi en idrottspsykolog. Så det är mycket folk i det skarpa läget, när landslaget är samlat. Men mellan samlingarna jobbar de flesta med annat.

Vilken spelare har överraskat mest positivt på dig?

– Jag är noga med att inte prata så mycket om enskilda spelare. Fotboll är ett lagspel. Men jag kan säga att jag blev överraskad av den höga nivån och imponerad av spelarnas attityd och förmåga att få ut de taktiska saker vi pratar om på planen. Det är viktigt då jag har ganska få dagar på mig jämfört med när jag var klubblagstränare. Det är häftigt att få jobba med så bra spelare som jag får nu.

Vem var du i mellanstadiet?

– Ja … Jag var Janne Andersson som gick på klockargårdsskolan i Halmstad. Jag var väldigt fotbollsintresserad. Jag cyklade iväg och spelade med Alets BK. Och spelade på alla raster. Jag tyckte om skolan och hade ganska lätt för de flesta ämnen. Jag hade många bra kompisar och bodde i ett kvarter med många i samma ålder. Det var kul. Roliga och bra år.

Fanns det inget du tyckte var jobbigt eller var nervös för?

– Hm … Jo, att uppträda med skolteater. Det var jättejobbigt. Fotboll inför publik var inga problem. Men teater tyckte jag verkligen inte om. Jag var osäker i den rollen. Det var läskigt. I dag ingår det i mitt jobb att hålla presentationer och presskonferenser. Det har jag lärt mig. Och då bestämmer jag ju dessutom själv vad jag ska säga, det är inget manus som någon annan skrivit. Det är en trygghet för mig. Sedan var jag direkt dålig i musik och teckning, det var också jobbigt. Då kände jag mig osäker.

Hade du husdjur?

– Vi hade hund när jag var liten, men inte sen. Nu har vi hund, en lagotto romagnolo, som heter Conrad. Det är trevligt.

Hur ska ni spela för att ha en chans att vinna mot Frankrike?

– Det är ett av världens bästa landslag, så det blir inte lätt. Men vi spelade mot dem relativt nyligen. På bortaplan. Och då var vi bara lite oflyt från att vinna. Det var en sur förlust. Den matchen genomförde vi på ett väldigt bra sätt.

Hur ska ni få stopp på den franska stjärnan Antoine Griezmann?

– Vårt försvarsspel är kollektivt. Om alla gör det de ska i försvarsarbetet så behöver vi inte specialbevaka någon. Så svaret är väl att hela laget ska stoppa honom.

Tror du att ni slår Frankrike?

– På förhand tror jag alltid att alla lag
jag tränar ska vinna, så det kan vi väl säga:
Vi vinner!

Om du fick välja en – Messi eller Ronaldo – vem skulle du vilja ha i landslaget?

– Jag kan faktiskt inte välja. Båda är fantastiska spelare på flera olika sätt. Men om vi ändå fantiserar, varför kan jag inte få båda?

Vem tycker du är bäst i världen?

– Jag vet inte. Messi och Ronaldo är ju där. Och flera andra. Vår egen Zlatan är högt upp. En fantastisk spelare som tyvärr valt att tacka nej till landslaget.

Zlatan slutade ju i landslaget när du tog över. Har det varit en fördel för dig att du inte har kunnat ta ut honom. Man kan inte sakna det man aldrig haft, liksom.

– Nja. Zlatan hade ju varit med och Kim Källström och Andreas Isaksson, som även de valt att sluta i landslaget. Jag kan inte riktigt sakna dem eftersom jag aldrig har kunnat ta ut dem. Men jag hade inte tackat nej till dem. Zlatan är en helt otrolig spelare, som tyvärr är skadad nu.

 

Meriter:

2004 Årets tränare i Allsvenskan

2015 SM-guld med Norrköping och årets tränare i Allsvenskan.

2015 Liga-guld i Holland, PSV Eindhoven

 

Tränarjobb:

1988-1989: Alets IK (spelade tränare)

1990-1992: Halmstad (assisterande till Stuart Baxter)

1993-1999: Laholms FK

2000-2003: Halmstad BK (assisterande till Tom Prahl och Jonas Thern)

2004-2009: Halmstad BK

2010: Örgryte IS

2011–2016: IFK Norrköping

2016: Sveriges landslag

 

Du kanske också vill läsa