Läraren till Olivia:
– Vad vet du om Döda havet?
– Döda? Jag visste inte ens att det var sjukt!

Kvällen då allting hände

Novell_170927_Kvallen-da-allting-hande_vatten
Illustration: Shutterstock

Det vaggade fram och tillbaka i båten. Brorsans radio hade slutat spotta ur sig rock och tog det nu lite lugnare med musiken. De vackra bluestonerna blandade sig med ljudet av vågorna som mötte båtens utsida. Brorsan och pappa hängde nästan över relingen med var sitt fiskespö. Jag låg utsträckt på en bänk på andra sidan båten och blundade, samtidigt som jag lyssnade på krafset när pennan i mammas hand mötte korsordet.

– Kan vara både bokstav och vatten, en bokstav, läste mamma.

– Å, svarade jag utan att öppna ögonen.

Jag hade legat i båten och solat med en KP i handen i flera timmar nu. Jag hade verkligen vänt ut och in på varje sida i tidningen eftersom jag, dum som jag var, bara tagit med en tidning. Detta trots att jag visste att vi skulle fiska länge och jag inte gillar det. Jag är nämligen vegetarian. Jag äter inte fisk och jag mördar inte fisk. Punkt.

Nu hade solen vandrat ända ner till vattenytan, så att sola var ingen idé längre, men jag orkade inte resa mig. Jag låg kvar och lyssnade på ljuden runt omkring. Kvackandet från en and en bit bort. Pappas glädjetjut när han fångade en fisk. Och plötsligt, ljudet av en stor våg. Som slog emot båten med en smäll och fick den att tippa över.

Så var allt kallt och vått. Mina kläder blev tunga som tegelstenar. De skrynklades ihop och tryckte mot min kropp. Halsen snördes ihop. All luft var borta. Ovanför vattenytan hoade en uggla. Ljudet kändes dovt och långt borta. Vattnet sved i mina ögon. Jag blundade och kände hur min kropp trycktes nedåt. Det svala, sköna vattnet omslöt mig och bar mig försiktigt ner mot botten. Jag uppfattade en svag duns när jag nuddade sanden där nere. Ett par alger bildade en slemmig kudde. Sanden klibbade fast i mina kläder. De blöta sandiga kläderna tycktes väga ett ton och verkade försöka trycka mig genom sanden. Ändå kändes de skönt, som precis innan man somnar i sin säng om kvällarna. Ett lugn. Det var alldeles tyst omkring mig, utom vattnet som tyst dunkade mot mina öron.

Jag vet inte hur länge jag låg så. I en minut? I 20? 1 en timme? Men till sist åkte jag uppåt igen. De förut så tunga kläderna kändes viktlösa. Jag liksom svävade, det var som en kraft, starkare än alla andra krafter, som tryckte mig uppåt. Så kände jag ett ryck, och allt slutade. Algerna runt mig kändes nu bara slemmiga och obekväma. De höll mig i ett hårt, fast grepp. Jag kände hur mitt hjärta dunkade. Jag satt fast. Ljuset som funnits när jag åkt uppåt var borta och allt var kolsvart. Det magiska som förut var utbytt. Allt jag kände nu var rädsla.

En stor, röd fisk med vassa tänder och ett ljusklot som hängde i en slemmig sak från ryggen simmade förbi mig och gav lite ljus. Jag såg ner på mig själv. Jag var inte jag längre. Jag var inte ens mänsklig. Mina ben fanns inte längre. De var utbytta mot en stor, fjällig fiskfena.

Jag rös av obehag. Inte nog med att jag genomgått en konstig förvandling till sjöjungfru och satt fast i en stor växt, nu kände jag mig iakttagen också! Jag såg mig runt omkring. Mina ögon hade börjat vänja sig vid mörkret, och nu skymtade jag en skepnad bakom ett stort korallrev. Jag ville skrika men en slemmig bit sjögräs höll för min mun. Då simmade hon fram. Sjöjungfrun.

Hennes fena var stor och färgad i eldens nyanser. Högst upp var den alldeles gyllengul, och sedan blev det gula mörkare och mörkare tills det övergick i orange, som i sin tur mörknade och blev blodröd, och allra längst ut vinröd. Hennes hår var brunt, hennes näsa fräknig och hennes ögon djupa och lika mörkt blå som det näst intill svarta havet kring oss.

Först trodde jag att sjöjungfrun skulle skratta åt mig eller ta mig till fånga, men det gjorde hon inte. Hon bara log och befriade mig från de hemska algerna.

– Hej, sa hon. Jag heter Moa. Välkommen till Atlantis.

 

Av Emma-Louise Hessfelt, 13, Kungälv

Du kanske också vill läsa