Vad säger fåret när det vill höra en saga?
Svar: Bääärätta en saga!

Kvällen då allting hände

Novell_170927_Kvallen-da-allting-hande
Illustration: Shutterstock

Jag vaknar, eller vaknar nästan. Jag är vid klart medvetande, men jag kan inte röra mig eller öppna ögonen.

Jag försöker röra fingrarna, lyfta dem, rycka mina ögonbryn, göra någon rörelse, men det går inte. Paniken börjar välla fram och tusen frågor vimlar runt i huvudet.

Vad händer? Är jag död? Var är jag? Varför kan jag inte vakna?

Är det sömnparalys?

Men enligt de källor jag läst om sömnparalys kunde man i alla fall ha ögonen öppna … Eller?

Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar och min panik övergår till irritation. En tyngd ligger på magen och trycker allt mer ju längre tiden går. Jag vill göra vad som helst, nysa, hosta, blinka … Ja vad som helst för att bevisa att jag åtminstone existerar.

Allt jag känner är att jag ligger på rygg. Med armarna tätt intill mig. Min rygg gör ont för att jag ligger på … metall? Och jag … fryser. Kylan omsluter mig som en mamma omsluter sitt barn. Skillnaden är att det inte fanns någon värme i kramen.

Jag försöker tänka på vad jag gjort under dagen, men jag har inget minne av det två senaste veckorna hur intensivt jag än försöker komma ihåg.

Just när jag håller på att ge upp mina försök hörs det ett släpande ljud, som när man drar ut en byrå. Och jag uppfattar röster. Jag får kämpa länge för att höra dem. Till slut förstår jag vad de pratar om.

– Är det hon?”

– J-j-ja! Ägaren av rösten börjar hulka och snyfta. Min d-dotter …! Sedan ger hon upp ett skrik och börjar storgråta. Mamma? Är det du?

Jag hör hur den andra personen försöker trösta henne utan resultat. Mamma! Varför gråter du?

Jag försöker ännu en gång röra mig. Men jag kan inte. Sedan slår mig frågan, är jag död?

Jag har aldrig testat fallskärmshopp.

Jag har aldrig smakat bläckfisk.

Jag har aldrig provat på skejting.

Jag har aldrig fått min första kyss.

Jag kan inte vara död … Jag FÅR inte vara död.

Men efter ett tag börjar jag tvivla.

Tiden går för alla andra, men inte för mig. De lever, jag är vid medvetande men jag lever inte. Jag drunknar, men alla andra andas och märker inte mig. Jag vet inte vad som händer i andras liv. Jag nöjer med de små bitar jag uppfattar från andras samtal.

 

Tillslut kommer det jag fasar för, den stund som jag aldrig ha tänkt mig uppleva.

“Hon var omtyckt bland sina vänner och hade högsta betyg i alla ämnen. Synd att en så tragisk sak skulle hända en så fin flicka.”

Va fan händer?

En harkling hörs. ”Nu får prästen prata.”

Jag hör piano och någon som pratar. Det verkar vara en präst och jag hör gråt och snyftanden i bakgrunden.

Nej, nej, nej, JAG ÄR INTE DÖD!

En gråtklump växer i halsen, men inga tårar kommer. Varför hör de inte mig?

Varför begravs jag? Hallå, jag lever!

Pianot slutar spela, och alla tal är slut. Jag hör mummel och steg, och jag förstår att de är på väg därifrån. Gå inte, jag är här … Men det var lönlöst.

Till slut känner jag att någon lyfter mig, och jag faller motvilligt i en drömlös sömn.

Efter en timme kommer jag till medvetande igen. Och då känner jag det, mina fingrar pirrar, i ett sista försök försöker jag röra dem.

Ett ryck.

Adrenalinet pulserar i min kropp och med alla krafter försöker jag bryta mig fri. Och efter ett tag kan jag röra fingrarna, och snart alla kroppsdelar.

Sedan vaknar jag, bara sådär. Inte med ett ryck eller något. Jag stönar och vrider mig, hela min kropp kändes så stel. Jag är fri! tänker jag glatt och funderar på hur mamma och alla mina vänner kommer reagera när jag uppstår från de döda.

Glädjen avtar när jag inser att det finns träväggar vid sidorna av mig, under och ovanför mig. Jag är i en kista, och den är inte det minsta skön. Långsamt inser att min begravning slutade för längesen. Det finns inga människor kvar.

Jag börjar skrika för full hals, jag slamrar och slår på träväggarna, men ingen hör mig. Tårar rinner i floder och mina händer är blodiga av allt bankande och försök att öppna kistan. Sedan slutar jag och försöker krypa ihop i fosterställning, men det går inte. Kistan är för trång. Jag hyperventilerar och flåsar, bankar lite till och sedan slappnar jag av. Jag hulkar, men jag inser att jag aldrig kommer att komma ut. Ingen kommer att höra mig.

Jag är fast här, för evigt.

 

Av Liv Marklund, 14, Umeå

Du kanske också vill läsa