Sagan om KP

saganomkp1I år fyller Kamratposten 125 år. Följ med tillbaka i tiden – och var med om det bästa och tokigaste som hänt i KP:s historia!

Det var en gång…

… för länge sedan en kvinna som hette Stina Quint. Hon bodde strax utanför Nyköping och var lärare i en folkskola. Stina älskade sitt jobb, men hon hade ett bekymmer. Hon tyckte att eleverna läste för lite på fritiden. På den tiden fanns det inte så många böcker som var skrivna för barn, och dessutom var föräldrarna ofta för fattiga för att köpa dem.

De flesta barn hade inget annat att läsa än sina läxböcker. Men en dag fick Stina en idé: tänkom hon skulle starta en barntidning! Hon ville ”ge de svenska barnen en bok som inte är dyr och som aldrig tar slut.” Den skulle vara ”så rolig som möjligt, så vacker som möjligt, så stor som möjligt och så billig som möjligt”.

Att starta en egen tidning var inte lätt. Det krävdes både tid och pengar. Men Stina var envis. Hon la ner många timmar av sin lediga tid. Hon bad rika människor och kända författare om hjälp att stödja tidningen. Och det lyckades! Den 16 mars år 1892 kom det allra första numret av Folkskolans barntidning, det som nu heter Kamratposten. Tidningen blev direkt en succé. Att prenumerera kostade bara 1 krona och 15 öre – för ett helt år!

Till en början var tidningen mer en liten sagobok än en tidning. Sidorna var fyllda av berättelser med svartvita illustrationer. Historierna hade ofta budskap som skulle uppfostra barn, till exempel att lära dem att tala sanning och tro på Gud. Här och var fanns också ”ett litet hufvudbry”, alltså pyssel, gåtor eller tankenötter. Varje tidning hade bara 8 sidor. Men nästa nummer började med sidan 9, och så vidare. I slutet av året hade läsarna samlat ihop flera 100 sidor av Folkskolans barntidning – ”boken som aldrig tar slut”.

Stina Quint hade nog varit mycket lycklig om hon visste att hennes tidning än i dag, mer än 120 år senare, skulle leva kvar och vara till glädje för mer än 100 000 läsare. Men kanske skulle hon också bli förvirrad omhon fick syn på den tidning som du just nu håller i handen. För dagens KP har ganska få likheter med den tidning som Stina själv skapade.

Tomtebrev från Nisse (1892–1924)saganomkp2

Vid starten kom Folkskolans barntidning ut mycket oftare än vad KP gör i dag: ett nytt nummer varje vecka under hela skolåret. Det blev över 40 nummer på ett år! De första numren gjorde grundaren Stina Quint helt på egen hand. Men så småningom fick hon en medhjälpare. I början av 1900-talet fanns ”Tomtebrefvet” i Folkskolans barntidning. Det var som en blandning mellan ”Prat” och krönikan på sidan 2 i dagens KP. Brevet var undertecknat ”Nisse tidningstomte” (men egentligen skrivet av Stina själv). På 1910-talet skrevs det mycket om kungafamiljen. Då och då kom det också fakta-artiklar om kända personer och platser. Tidningen såg ut ungefär så här till 1924, då Stina Quint dog.

En egen liten värld (1924–1950)saganomkp3

Utan Stina blev tidningen tråkigare. Redaktörerna hade svårt att hitta på något att skriva om. Därför hände det till och med att samma artiklar publicerades flera gånger! Reportagen blev fler, men de handlade sällan om barn. Det skrevs inte heller mycket om vad som hände i ”den stora världen”. Mellan 1939 och 1945 pågick andra världskriget, men inte ens det fick läsarna veta om i tidningen. De vuxna ansåg att barn skulle leva i en liten, skyddad värld. Barn skulle inte fråga eller prata om sådant som vuxna gjorde. Den inställningen märktes i tidningen ända in på 1950-talet.

saganomkp4Färgglad favorit med nytt namn (1950–1960)

Under 1950-talet skedde flera stora förändringar. Folkskolans barntidning bytte namn till Kamratposten från nummer 1 år 1950. Dessutom trycktes framsidorna nu i färg. Tecknade serier blev också populärt. Läsarna hade större möjlighet än tidigare att påverka innehållet. I varje nummer fanns sidan ”Din egen sida” – en blandning mellan dagens ”Klotter” och ”Prat”. Ditt skickade läsarna foton, teckningar, dikter, små berättelser och insändare.

Även ute i samhället förändrades synen på unga. saganomkp5Under 50-talet ”skapades” tonåringen. Tidigare räknades man som barn tills man konfirmerade sig. Sedan var man vuxen. Nu bildades ungdomskulturer, modeskapare designade tonårskläder och tonåringar började lyssna på annan musik och fick andra idoler än vuxna. Detta märktes i Kamratposten. Plötsligt skrevs artiklar om hur man piffar upp sitt rum och syr egna kläder. Men andra ämnen, som puberteten och politik, skrevs det aldrig om.

Skillnad på tjej och kille

saganomkp6På 50-talet och början av 60-talet tyckte många vuxna att det var stor skillnad mellan flickor och pojkar. De tog för givet att alla flickor gillade att sy och alla pojkar att snickra och sporta. Och i tävlingar fick flickor och pojkar olika priser. Flickor kunde få ”en jättesöt underkjol”, ”ett par tjusiga strumpbyxor” eller ett halsband. Pojkar vann ishockeyklubbor, knäskydd och kikare. Det hände även att man kunde vinna pengar i tävlingar. Och då och då en hundvalp!

Artiklar om sport och fritidsintressen blev populära. Kamratposten hade till och med en egen fotbollsklubb och hästklubben ”KP-sporren”.

Fritt fram för det förbjudna (1960–1969)

saganomkp7Under 60-talet började man skriva om sådant som tidigare hade varit ”förbjudet” . 1964 hadeKP den ryska politikern Chrustjov på framsidan. Det var första gången KP skrev om politik. Då blev många vuxna arga. Men bland unga blev det allt vanligare att intressera sig för vad som hände i samhället. År 1969 kom nästa chock för föräldrar till läsarna: då skrevs den första texten om sex! Det var Maj-Briht Bergström-Walan som svarade på läsarnas frågor i spalten ”Maj-Briht svarar på sexfrågor” (föregångaren till dagens Kropp & knopp). I början såg många vuxna Kamratpostens sex-spalt som något katastrofalt.

1969 var också året då alla annonser försvann ur Kamratposten. Sedan dess har tidningen hållits helt fri från reklam!

Roliga reportage (1970)

Från 70-talet såg innehållet i tidningen till stor del ut som det gör i dag, med önskebilder, korsord, tecknade serier, boktips, ”Fråga vad du vill” (dagens ”Svar på allt”) och reportage om barn, djur, sport – och tokigheter. Den som läste tidningen på 70-talet kunde bland annat lära sig finska med Mumintrollet och läsa en intervju med en bebis. Lika knasiga texter då som nu!

saganomkp8Mask-maskot och pubertet-prat (1980–2000)

På 80-talet blir Karl-Putte Kamratpostens maskot. Den lilla rosa masken, som tecknades av illustratören Cecilia Torudd, fanns egentligen i tidningen redan på 70-talet. Men det var först nu som han fick sitt namn, efter en tävling bland läsarna. Karl-Putte (med de fina initialerna KP!) var väldigt omtyckt. Ett tag hade han en egen serie.

År 1990 finns Kropp & Knopp med i KP för första gången. Redan från starten var det Annica Frithiof som svarade på läsarnas frågor om kropp, känslor och pubertet. Året därpå publicerades en av KP:s allra mest omtyckta serier första gången – Eva & Adam, skapad av Johan Unenge och Måns Gahrton. Serien blev otroligt populär och fanns med i KPända till år 2003. Då ersattes den av Livet enligt Rosa, skapad av samma serietecknare. Tidigare har serier som Mowgli (1956-1960), Ture Sventon (1969-1975) och Asterix (1980-talet) gått som följetonger i tidningen.

1997 startar KP sin första hemsida.

saganomkp9KP in i framtiden (2000–evigheten)

Nytt millenium betydde nya förändringar för KP. Insändarsidan byter namn från ”Du -99” till ”Prat” och Daniel Foxhage börjar också svara på frågor till Kropp & knopp. Hösten 2006 blir Ola Lindholm chefredaktör för Kamratposten. Året därpå startar han den populära avdelningen KP Fixar, och senare även KP Pröjsar. 2007 startar nya, stora KPwebben. Under 2000-talet startar även serierna Bleckmossen boys och Katten Nils, som finns kvar i tidningen än i dag.

År 2011 tar Lukas Björkman över som chefredaktör för KP. Så här säger han till alla läsare:
– Det är en stor ära och ett stort ansvar att vara chef för en så gammal och fin tidning. Fortsätt att skriva in till oss och berätta vad ni gillar med tidningen och vad ni vill ändra påsaganomkp10. För det viktigaste för oss på redaktionen är att ni läsare älskar tidningen. En gång kåpeare, alltid kåpeare! Ja må vi leva i minst 125 år till!