Vad är det som låter ”Hahaha, bonk”?
Svar: Ett monster som skrattar så att det tappar huvudet.

Skräck i sommarsol

Novell_170927_Skrack-i-sommarsol
Illustration: Shutterstock

– Det här är livet, sa mamma.

­– Mm, svarade jag.

Vanligtvis var jag inte så förtjust i värme, men varför skulle man låta bli att njuta? Vi satt i de rosa solstolarna på bryggan. När det var varmt brukade mamma försöka få med mig dit. Jag hade förlorat dagens kamp mot mamma, men jag var uppriktigt sagt inte så ledsen. Jag sa mest emot för att följa mina principer. Jag gillade att visa folk att jag har egna åsikter. Det var viktigt att folk visste vem de hade att göra med.

– Men snart är det dags att gå, sa mamma med en blick på sin vattentäta klocka.

– Neeej! Jag sover ju! protesterade jag högt.

– Upp och hoppa latmask. Du ska till mormor i dag, kommer du ihåg?

Jag suckade ett teatraliskt ”ja” och fällde ihop min stol.

 

När vi kom hem gick jag raka vägen till mitt rum för att packa. Jag vek ihop tre tröjor och började fylla min väska; fem par strumpor, alla prydligt ihoprullade till små bollar, mina älsklings-shorts, en enkel vit klänning som egentligen var för liten men som jag ändå hade behållit, mitt mobilskal och diverse andra grejer. När jag äntligen hade lyckades trycka in allt kom jag på att jag glömt min bok. Jag var egentligen inte så förtjust i att läsa men jag hade kommit över en bok som jag helt enkelt hade slukat. Jag hittade flera andra böcker av samma författare, och just då var jag mitt i seriens andra bok.

Jag skulle ta upp den från nattduksbordet, där jag var säker på att jag hade lämnat den. Men det enda jag såg var dammet som lagt sig på den bruna träytan. Det, och ett knappt synligt handavtryck. Som om någon pressat ner handen med flit, alldeles nyss.

– Mamma? ropade jag, samtidigt som jag studerade avtrycket. Var är min bok? Den om typ demoner och folk som dödar dem. Med en stad och en tjej på framsidan, du vet …

– Jag har inte sett någon bok, Klaris.

Jag hatade när mamma kallade mig ”Klaris”.

– Men snart kommer mormor så det vore bra om du var färdig då.

– Det är inte kul, jag ser ju att du var här! svarade jag.

Hon skulle inte få tro att hon kunde gå runt och ljuga bara för att hon var mamma.

– Bara för att du är vuxen så betyder det inte att du är immun mot växande näsor, la jag till innan jag insåg hur löjligt det lät. Man tror på sådant när man är tre, inte tretton.

– Jag kan lova dig, dyrt och heligt, att jag inte varit här sedan när jag sa god natt till dig igår kväll, svarade mamma med växande irritation. Hur vet du att det inte är du?

Innan jag hann svara klev mamma ut ur mitt rum och smällde igen dörren så att ett av de rosa delfin-klistermärkena trillade ner på golvet i en klistrig hög. Jag suckade och skulle lyfta upp min väska när jag kastade ett öga mot spegeln. Till min häpnad var det inte min egen runda kropp som jag såg i spegeln. Det var inte heller min ljusbruna hy eller mitt flätade hår.

Den jag såg i spegeln stod på samma ställe som jag, med samma gröna väggar och vita golv kring sig. Samma säng låg i samma hörn och samma lampa hängde i taket. Men flickan som stod på andra sidan hade blont, tovigt hår, stripigt med smuts. Och hon hade ögon svarta som natten och hud så blek så att det kändes som att jag såg rakt igenom henne. Hennes klänning var sliten och smutsig och hade ett stort hål vid fållen. Trots att hon såg ut som att hon inte ätit på väldigt länge så var hon underskön. De mörka ögonen var fokuserade på mina fötter. Hennes ansikte var mörkt i skuggor men jag kunde känna leendet som spelade på hennes läppar. I hennes ena hand höll hon min bok.

Jag såg att hennes blick började vandra uppför mina ben. Den fortsatte över magen och började krypa upp för min hals. I takt med att hennes blick höjdes så blev också hennes leende bredare. När hon till slut mötte min blick var munnen krökt i ett ondskefullt flin. Då blinkade hon. En gång, långsamt, och när hon tittade på mig igen kände jag hur mina fingertoppar blev kalla och när jag tittade ner såg jag att de börjat skifta färg. I stället för den bruna tonen jag brukade ha så hade de börjat bli mörkgråa.

Jag ville skrika, men det enda som kom var ett lågt gurglande. I panik försökte jag backa bara för att inse att mina fötter också var kalla och omöjliga att röra på. Det gråa började snirkla sig upp för mina armar och ben. Jag kunde inte känna min kropp längre, bara min hals och mitt ansikte. Det var då jag insåg att det gråa var sten. Mina ögon bländades av sommarsolen som lyste på min kropp, utan att värma den. Det sista jag såg var att flickan i spegeln stod stilla. Sedan lyfte hon handen i en lätt rörelse och vinkade. Vinkade farväl.

 

Av Miranda Harland Raunio, 13, Solna.

Du kanske också vill läsa