Av Elma Zetterström, 9 år

Det var måndag. På måndagar vill inte mitt humör samarbeta med mig. Jag är tjurig och tråkig nästan hela dagen. Men mamma är ju exakt likadan och hon kommer ju inte bli på bättre humör om jag kommer upp ur sängen för sent.

Jag drog av mig den ljuslila filten som skulle föreställa ett täcke. Jag reste mig upp och satt på sängkanten en stund. Till slut satte jag ner fötterna på golvet och ställde mig upp. Golvet var kallt. Jag gick mot garderoben och öppnade hastigt dörren. Jag ville välja kläder fort. Visst var det jobbigt att komma upp ur sängen men jag fick ändå beslutsångest när det gällde kläderna. Jag kan ägna typ hela dagen åt att välja kläder. Till slut fick det bli en röd hoodie och ett par svarta, ganska otajta jeans. De flesta andra tjejerna i klassen använder bara tajta kläder. De tycker att min klädstil är omodern. Nu menar jag inte alla, men de flesta. Jag har börjat fundera på det, om det är min klädstil som gör att … De inte vill vara med mig. Jag vill inte direkt vara med dem, men tänk på det, utseendet har väl ingen betydelse jämfört med hur man är. Jag menar … Vi säger att du tycker att din mamma eller pappa har konstig klädstil, men du älskar väl ändå hen!

Men bara för att min klädstil är lite annorlunda så ska jag inte ändra på den, aldrig i livet att jag går runt i tajta och obekväma kläder bara för att få vara med någon! Folk som ska vara mina vänner ska gilla mig som jag är. Jag tycker jag är fin som jag är med mitt långa, tjocka, bruna hår och min bekväma, fina och tydligen inte moderna, klädstil. För utan den är jag ju liksom inte mig själv. Då är jag ju liksom inte Michaela!

 

Jag tog på mig kläderna och skulle gå och äta frukost när mamma stoppade mig.

– Håret. Du kan inte hålla på så här, Michaela! Vill du ha långt hår …

– Som jag redan har! fräste jag.

– Vill du ha fint hår …

– Mitt hår är fint!

– Hur som helst måste du borsta det!

– Lyssna på mamma nu. Varför skulle du inte vilja borsta det. Du vill ju fortsätta ha fint hår. Eller?

Pappa höjde ögonbrynen. Han stod i bara handduk i dörröppningen till badrummet. Det syntes tydligt att han precis hade duschat.

Jag trängde mig förbi honom. Jag tog borsten och borstade håret noggrant eftersom jag inte orkade mer tjafs. Sedan gick jag ut till köket. Mamma kan vara tjurig och tråkig hela dagen, precis som jag sa.

– Får jag äta nu? frågade jag mamma.

– Ja!

Jag tog en macka som mamma förberett till mig. Jag brukar inte äta mycket på morgonen. Man känner sig ju liksom inte sugen på att äta precis efter att man har sovit, i alla fall inte jag!

– God? frågade mamma.

– Ja!

– Äntligen något som duger.

– Det var inte jag som gnällde!

– Kan ni vara snälla att sluta tjafsa om ingenting nu!

Det var pappa.

– Sorry, mamma.

– Ni har en viss förmåga att vara tjuriga på måndagar! fortsatte han.

– Förlåt, Michaela.

Jag och mamma bråkar oftast bara om småsaker, typ som det här.

Jag åt upp min macka och satt och kollade på mobilen en stund.

– Mickan! Dags att gå till skolan!

Pappa ropade från soffan.

Jag tog mina saker som skulle med till skolan, packade ner dem i ryggsäcken och gick i väg. Sista biten fick jag springa. Klockan var en minut i åtta och jag hade en fjärdedel av vägen kvar. Att gå till skolan tar cirka tjugofem minuter.

Jag kom i tid som tur var, kanske blev typ två minuter försenad. När klockan var fem, tio över hade vi kommit igång.

Innan vi har dagens första rast är det svenska. Vi fick skriva noveller. Jag skrev om en flicka som kände sig annorlunda än alla andra.

Sedan skulle man förklara vad man fick inspiration till novellen ifrån. Och eftersom jag är Michaela och inte gör något annat än vad jag själv vill, så sa jag att jag fick det från mig själv. Ibland undrar jag om det vore bättre om jag ljög lite. För den här gången gick det ju förstås skitdåligt.

 

Utomhus var det molnigt och blåsigt. På rasten gick jag till gungorna, där ingen annan brukar vara. Men i dag var jag inte ensam. De ”coola” tjejerna kom och började kommentera mig.

– Kolla den där Michaela! Inte alls snygg outfit. Hon ser ju ut som min brorsa! Omodern! sa ledaren Tilda.

– Och så skryter hon om att hon ser annorlunda ut, vilken FJANT! fortsatte någon annan i gänget.

– Om jag inte hade sagt så, skulle det inte varit jag som stått där framme och berättat om min novell! sa jag.

– Och nu försöker hon vara mogen, som en vuxen! fortsatte Tilda.

– Och nu försöker Miss Tilda vara cool.

– Och Miss Michaela har tydligen blivit kaxig.

Jag tittade mig omkring. Nu stod alla på hela skolgården på spänn. Alla visste att det var bråk på gång och att någon skulle spåra ur. Och just nu såg det ut som att det skulle vara jag! Varför skulle jag alltid hamna i trubbel, på morgonen hemma och i skolan?

– Varför tjafsar ni ens?

– Varför frågar du ens?

Jag hörde att nästan alla på skolgården fnissade. Jag hoppade av gungan och ställde mig bredbent framför Tilda och sa:

– För om jag inte skulle gjort det skulle jag inte varit Michaela!

Jag såg mig omkring. Nu höll alla på att skratta ihjäl sig. Jag önskade att jag fortfarande gick i lågstadiet. Nu tycker lärarna att vi är så stora så att vi klarar oss själva på rasten. Men är det inte större chans att det blir bråk ju äldre man är?

– Du är ju värsta drama queenen!

– Ja, det kanske jag är. Men skulle jag inte vara det skulle jag ju inte vara MICHAELA!

– Men har lilla du med din klädstil att göra? Eller är det dina föräldrar som har uppfostrat dig dåligt?

– Du ska inte blanda in mina föräldrar i det här! Jag undrar hur dina föräldrar har uppfostrat dig!

– De har inte med det här att göra heller! Men nu ser jag ju att tårarna börjar komma. Seriöst! Du går i fyran! Du är gammal nog att inte gråta!

Tilda hade rätt. Jag hade gråten i halsen. Varför skulle hon blanda in mina föräldrar? Jag kände bara att allt jag gjorde var dåligt. Jag skulle kunna säga att hon var snyggast i världen, på något sätt skulle hon komma på något elakt att svara. Jag skulle kunna få alla rätt på proven, då skulle hon säga att jag var en plugghäst.

Men om jag inte skulle stå här och gråta nu, då skulle jag inte bete mig som Michaela! Jag sprang mot fotbollsplanen. Där kunde jag kanske få vara ifred. Då hörde jag klockan ringa in och hur alla på gården gapskrattade. Men jag var inte sugen på att vara på lektion nu.

Nere vid fotbollsplanen var det inte lika blåsigt. Några tonåringar spelade fotboll, de skolkade väl också. Jag slog mig ner på närmaste bänk och satte händerna för ögonen …

 

När jag kom hem från skolan blev det inte bättre. Mamma skällde jättemycket på mig.

– Jag hörde att du skolkat, gumman! Inte bra! Det förstår du väl?! Att man inte kan skolka?! Varför gjorde du det?

Jag ryckte på axlarna och gick in på mitt rum. Jag stängde dörren med en smäll, satte mig på sängkanten och stirrade in i väggen.

– Men Michaela! Först skolka och sedan smälla igen dörren! Vad är det här?!

Mamma hade kommit in. Jag ryckte på axlarna.

– Det är väl något fel på mig, inte vet jag!

Mamma himlade med ögonen och gick ut igen.

 

I dag var det tisdag. Så klart tog jag på mig mjukisbyxor och hoodie – INGEN dum Tilda skulle ändra min stil! Annars är jag ju inte Michaela. Och jag är tvungen att gå till skolan.

Jag sa ingenting på hela morgonen. Men munnen var ju tvungen att prata när jag kom till skolan. Innan första lektionen gav Tilda mig en hånfull blick. Vi hade matte före rasten. Den gick blixtsnabbt, men jag önskade att den hållit på hela dagen.

 

Ute på rasten gick jag så klart inte till gungorna. Det hade varit första stället Tilda letat på. I stället gick jag till linbanan. Det var lika molnigt och blåsigt som dagen före. Det kanske låter konstigt att vi har gungor och linbana och går i fyran, men vi delar med lågstadieeleverna. Och det är jag glad för, annars skulle vi bara haft typ pingisbord och sådant.

Tilda kom inte på första rasten, men på lunchrasten hittade hon mig. En stund stod hon bara och tittade på mig. Jag undrade varför de kommenterade mig egentligen. Det var väl min klädstil, antar jag.

– Kan ni låta mig vara ifred? frågade jag.

– Va då?! För att du inte ska börja grina eller?

– Nej! För att jag vill veta varför ni kommenterar hur jag ser ut!

– För att om jag inte gör det, är jag ju liksom inte Tilda! sa Tilda överdrivet fånigt.

Jag tittade bort.

– Ska du börja GRÅTA igen?

Hon skrek, hon ville att alla skulle komma så att jag skulle skämma ut mig igen. Hon lyckades, för nu stod alla och stirrade. Jag undrade varför ingen sa stopp. Det här var ju inte okej!

– Varför håller ni på med mig och inte någon annan?

– För att du har dålig klädstil.

– Är det en anledning!?

– Eeehm … Ja, det är väl klart?! Folk med dålig klädstil kan ju inte gå lösa!

– Men tänk, om din mamma har dålig klädstil, skulle du mobba henne för det?

– Eeeh … Du är inte min mamma!

– Nej, men skulle du göra det på din mamma?

Tilda tittade ner i marken.

– Så varför kommenterar ni mig?

– Fr… j… r… äd… t… i… bad…! mumlade Tilda.

– Vad säger du? sa jag.

– FÖR ATT JAG ÄR RÄDD ATT BLI MOBBAD! skrek Tilda.

– Är det en anledning?

– Förlåt, du är väl inte Michaela om du inte är som du är! Jag kanske inte tycker din klädstil är snygg, men alla är olika. Min pappa har skägg … inte min mamma. Du har mjukisbyxor, jag har tajta jeans.

– Men varför just jag? frågade jag.

– Du är den enda som är ensam på skolgården!

Varför kände jag mig tvungen att förlåta Tilda? Hon som varit så himla elak mot mig. Hon hade ju gjort så jag börjat gråta. Jag kanske inte behöver bli kompis med henne … Men jag kunde kanske ändå förlåta henne. Alla gör ju misstag.

– Men är vi överens om att inte tjafsa mer?! frågade jag.

– Ja …! sa Tilda och tittade ner i marken.

– Alla får en andra chans! sa jag.

– Sorry, Mickan!

– Det är okej! Jag är Mickan och du är Tilda!

– Drama-Mickan!

Jag kanske inte är som alla andra. Jag kanske fortfarande är ensam på rasterna. Jag kanske är en riktig drama queen. Men skulle jag inte vara det … Skulle jag inte varit Michaela!


 

Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!