Skriv om oss som har NPF-diagnoser som adhd och autism! Det ber många kåpeare om. Det här är Smillas och Maltes berättelser.

Detta är NPF

NPF betyder ”neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” och används för flera olika diagnoser. Till de vanligaste hör adhd och AST (autism-spektrum-tillstånd). Vid adhd är man ofta väldigt aktiv och har svårt att koncentrera sig och kontrollera sina känslor. Add är adhd utan extraenergin.

Autism kan visa sig på många olika sätt. Men ofta är det svårt att hantera sociala situationer. Aspergers syndrom var tidigare en egen diagnos men är sedan 2015 en del av AST.

”Ibland blir jag lite galen”

– När jag blir trött kan jag bli speedad och springa runt, säger Malte, 12. 

Hans adhd gör att han lätt tappar fokus. 

Malte gillar hemkunskap, idrott och slöjd. Men inte matte, SO och NO. Han trivs bäst med de ämnen där man får vara aktiv på lektionerna. Inte sitta tyst och koncentrera sig på räkning och läsning.

– Då får jag svårt att fokusera. Det känns mest som om jag ska somna och jag har svårt att ta in någonting.

Malte har adhd. Han fick sin diagnos i 2:an. Då gick han i en vanlig klass i en vanlig skola. Men sedan 4:an går han i en mindre klass i en skola där alla elever har diagnoser som adhd, add och autism. Där trivs han bra.

– Vi är tio elever och har sex lärare, så vi kan få väldigt mycket hjälp, förklarar han.

Hans bästa kompis i klassen har också adhd.

– Det känns skönt. Vi förstår varandra väldigt bra. Fast trots att vi har samma diagnos är vi väldigt olika. Han är mer hyper och alltid full av energi. Han kan gå upp klockan sex på morgonen och vara pigg på en sekund.

Malte märker mest av sin egen adhd när han blir arg.

– Jag kan bli arg väldigt lätt och snabbt. Och då har jag svårt att hantera min ilska. Det händer att jag säger och gör saker som inte är så genomtänkta.

Ibland har de starka känslorna ställt till det.

– I min gamla skola blev jag retad. Jag hade inga vänner. Det var nog lätt att reta mig eftersom jag

reagerade så starkt.

Under en period testade Malte att äta medicin för sin adhd. Medicinen ska göra att man känner sig lugnare och mer koncentrerad.

– Men för mig blev det ingen skillnad, säger Malte.

Medicinen fick honom bara att må dåligt.

– Jag tappade all aptit och kunde knappt äta något. Det gick bara inte.

Malte känner sig mer som sig själv utan medicin. Då är han pigg och har energi till sådant han tycker är kul. Som dataspel, simning och matlagning.

– Jag älskar att laga mat och vill bli kock. Hemma lagar jag middag ganska ofta.

Då experimenterar han hellre lite på egen hand i köket än att följa recepten noga.

– Det brukar bli bra. Fast en gång råkade jag ha i jättemycket chili i en pastasås. Den gick inte att äta …

Malte är med i en samtalsgrupp, där han regelbundet träffar andra jämnåriga med adhd. De pratar om hur det är att leva med diagnosen.

– Det är roligt att gå dit. Förut har jag mest känt mig missförstådd.

Största nackdelen med att ha adhd är svårigheten att fokusera på sådant som inte känns intressant, tycker Malte. Även om han trivs i sin klass, kan han bli helt matt av tanken på hur många år han har kvar i skolbänken.

– Det vill jag helst inte tänka på. Jag har så svårt att motivera mig till saker jag inte gillar.

När Malte kommer hem från skolan är han ofta trött. Jättetrött. Men inte så att han somnar.

– I stället kan jag bli helt speedad. Då springer jag omkring och är lite galen.

Sedan har han svårt att varva ner och somna i tid.

– Vissa tror att personer med adhd alltid har energi. Men jag är ofta trött. Det bara visar sig på ett lite annorlunda sätt.

 

Kropp-och-Knopp_201217_Att-ha-en-diagnos_Autism

Foto: Emma Adbåge

Smilla trivs bra i skogen med sin hund.

”En dag rymde jag från skolan”

Smilla, 12, har alltid gjort saker på sitt sätt – och sällan som andra. I höstas fick hon diagnosen autism. 

– Det är skönt att kunna förklara varför jag är annorlunda. 

När Smilla är ute i naturen känner hon sig lugn och lycklig. Alldeles intill hennes hus ligger en sagolik trollskog.

– Jag går ut och matar ekorrar där varje dag. De börjar bli tama. Snart vågar de nog äta ur handen, säger hon.

Vid sidan har Smilla sin ständigt trogna följeslagare, den stora hunden Ludde.

– Vi är rätt lika varandra. Han är också rädd för många saker och ogillar höga ljud.

Tidigare i höstas fick Smilla diagnosen autism. Det kom inte som någon överraskning. Hon hade själv bett sina föräldrar att få göra en utredning, efter att ha läst på om diagnosen.

– Jag har känt mig annorlunda i hela mitt liv. Men när jag började läsa på kände jag igen mig i nästan allt, förklarar hon.

Att ha autism betyder bland annat att det kan kännas svårt att umgås med andra. Det är också vanligt att ha ett särskilt special-intresse.

– För mig är det naturen. Jag läser jättemycket om djur och natur. Nordens djurliv intresserar mig mest.

Smilla gick i en vanlig klass fram till förra året. Men hon hamnade utanför.

– Det var många i skolan som inte var så snälla mot mig. Till och med lärarna tyckte att jag var jobbig, berättar Smilla.

Fulla klassrum har alltid stressat henne. I de värsta stunderna har det gjort att Smilla känt sig helt låst.

– När vi skulle läsa högt i klassen och jag hörde att några skrattade, då satt jag bara där och kunde inte få fram ett ljud.

Smilla vantrivdes så i den gamla skolan att hon en dag rymde därifrån. Sedan gick hon inte tillbaka mer. Nu går hon i en annan skola. Där får hon sitta i ett mindre klassrum, med ett fåtal elever från olika klasser som behöver extra stöd.

– Det är mycket lugnare och bättre för mig. Jag trivs jättebra, säger hon.

Själva skolarbetet har aldrig varit ett problem för Smilla. Tvärtom. Hon älskar att lära sig och har lätt för det mesta. Men i den nya skolan slipper Smilla göra sådant som stressar henne. Som att gå till matsalen. I stället har hon med matlåda hemifrån. Resten av rasten sitter hon i lugn och ro och läser eller skriver.

Hon har inga problem att roa sig på egen hand. Även hemma kan hon sitta i egna tankar i timmar.

– Ofta fantiserar jag om älvor och andra väsen som kan finnas i skogen. Jag är ganska tystlåten. Men jag tänker mycket.

Hon vill gärna att saker ska vara på ett speciellt sätt. Hon har sina rutiner och ogillar när de bryts.

– Som när jag klär på mig. Då gör jag alltid det på ett särskilt sätt. Jag måste se till att tyget ligger precis som jag vill ha det. Slätt och mjukt. Och klippa bort alla lappar som irriterar.

Smilla är känslig för beröring. Om någon kommer fram och hälsar med en kram blir hon obekväm och stelnar till.

– Mamma och pappa är de enda som får krama mig. Men det finns vissa ställen där jag inte ens vill att de rör mig, säger Smilla och visar på sina armar.

Den enda Smilla är helt avslappnad med att vara nära är hunden Ludde.

– Han är en riktig knähund, trots att han är så stor. Han vill krypa upp och sitta i min famn fast han inte får plats. Och han sover i min säng varje natt.

Ludde är Smillas bästa vän.

– Annars har jag inte så många vänner, säger hon. Det är svårt för mig att behålla några. Jag trivs ju bäst ensam, när allt kan vara på mitt sätt. Då är jag som mest trygg.

Oftast är Smilla själv nöjd med sitt sätt att vara. Men ibland kan hennes rutiner bli lite väl inrutade.

– Det händer att jag fastnar i tics och tvångstankar. Då måste jag göra vissa saker. Som att sätta på och stänga av kranen flera gånger. Det kan vara jobbigt.

Smilla är glad att hon har fått sin diagnos.

– Det är skönt att ha en för­klaring på papper. Då är det enklare att berätta för andra varför jag är annorlunda. Tidigare sågs jag bara som ett problembarn.

Smilla tror att det kan kännas enklare att ha autism när hon blir äldre. Hon föredrar att umgås med vuxna framför jämnåriga.

– Jag är nog lite lillgammal av mig. Jag sitter hellre och pratar lugnt än springer runt.

Vad hon vill ägna sig åt i fram­tiden vet hon redan säkert.

– Jag vill bli författare och naturfilmare. Min största dröm är att åka till Arktis och se isbjörnar.

Malte, Smilla och Ludde har egentligen andra namn. 

 


”Man måste hitta sina styrkor”

Med rätt stöd kan personer med NPF visa sina styrkor. Det menar professorn och psykologen Sven Bölte.

Vad är en NPF-diagnos?

– Det handlar om hur hjärnan fungerar. Personer med NPF har ett annorlunda sätt att tänka. Man gör inte alltid det som andra förväntar sig. Vissa har svårt att styra sitt beteende, andra har svårt med läsning, språk, rörelser eller att umgås med andra.

Vad beror det på och hur vanligt är det?

– Ungefär ett av tio barn har någon form av NPF. Varför vet man inte helt. Det är ingen sjukdom eller något ”fel” i hjärnan. Ärftlighet spelar stor roll.

Stämmer det att fler killar än tjejer har NPF?

– Ja. Men skillnaden är troligen inte så stor som den ser ut. Att fler pojkar får diagnoser beror delvis på att deras problem brukar vara enklare att upptäcka. Tjejer lyckas oftare dölja sina svårigheter.

De flesta kan nog känna igen sig i vissa diagnoser. Hur vet man att det är NPF?

– Det beror på hur stora svårigheterna är. Om vardagen inte fungerar, då kan det handla om NPF. Ofta upptäcks det under de första åren i skolan, när det ställs högre krav. Men en del får diagnoser som vuxna.

Vad ska man göra om man tror att man har NPF?

– Det är bra att prata med någon man har förtroende för, till exempel en förälder eller ett äldre syskon. Sedan är det viktigt att bedömningen görs av ett proffs, exempelvis på bup (barn- och ungdomspsykiatrin).

Kan man bli av med en diagnos?

– NPF är inget som växer bort. Men en del lär sig att leva bra med sina diagnoser och hitta sin grej. Många har det svårast under skoltiden.

Finns det fördelar med att ha en diagnos?

– Ja, i rätt situation kan NPF bli en styrka. Personer med autism är ofta logiska och noggranna. Det kan passa bra inom naturvetenskap och it. Personer med adhd brukar vara kreativa och vågar ta chanser. Det kan vara bra för att lyckas som exempelvis företagare. Som för alla handlar det om att hitta sina styrkor.

Vad har man rätt till för hjälp vid NPF?

– Som barn har man enligt lagen rätt att klara skolan. Det kan handla om att få vara inne på rasterna och att få extra stöd på lektionerna. Inget barn ska behöva känna sig som ett problem.