av Klara Bergvall

7 augusti

– Hej, kan jag komma in?

– Du är redan här inne, så jag antar det.

– Hur mår du?

– Bra antar jag.

– Dina värden ser bra ut.

– Jaha, det är väl bra antar jag.

– Förstår du vad detta betyder?

– Nej, inte riktigt. Jag är bara 11 år.

Jag suckar högt och känner hur ögonlocken blir tyngre för varje sekund. Doktor Anderssons ord blir svagare och svagare.

– Det betyder att du snart är fri …

När jag vaknade var inte doktor Andersson där längre. Bredvid mig satt mamma, som hon brukar göra.

Det är skönt att jag strax är frisk, jag orkar snart inte vara här längre. Jag har legat i det här rummet sedan i mars. Alltså i fem månader. Men det här var inte första gången. När jag var 5 år fick jag ALL (akut lymfatisk leukemi). Den gången var jag inte inlagd särskilt länge, eftersom jag snabbt mådde bättre.

För fem månader sedan var jag på återbesök, då det hade gått sex år sedan jag var sjuk. Doktor Andersson skulle ta tester och se om han kunde friskförklara mig, att cancern var helt borta. Tyvärr visade det sig att jag hade fått återfall i ALL (akut lymfatisk leukemi).

Så sedan dess har jag legat här. Jag har varit så sjuk att jag knappt kunnat stå upp. För varje dag som gått känns det som att rummet blivit mindre och mindre. Väggarna är målade i någon väldigt ljus nyans av lila. När jag låg här första gången var väggarna väldigt fina. Nu har nästan all färg blekts bort. Jag önskar att de hade kunnat försökt göra rummen på barnavdelningen lite roligare. Allt de gör nu är att försöka muntra upp barnen med clowner. Som om det skulle hjälpa.

Om bara två veckor ska jag börja i 5:e klass. Det betyder att jag ska träffa min klass igen efter fem månader. Inga andra än Engla och Mauritz vet om att jag har ALL (akut ly… ja ni vet nog vad det är nu). Hur som helst har min klass bara trott att jag haft en vanlig förkylning eller feber i fem månader.

novellvinnare_Cancertjejen_2

Foto: Per Gustavsson

20 augusti

– Mamma!

– Vad skriker du om, Ingrid?

– Jag kan inte se ut så här i skolan i morgon!

– Varför inte?

– Detta är inte Ingrid Ohlsson, det är Ingrid ’’cancertjejen’’ Ohlsson!

– Men jag tycker sjalen är fin!

– Du fattar ju ingenting, mamma!

Jag har aldrig skrikit så mycket på mamma i hela mitt liv. Men hur kan hon inte fatta att jag inte kan se ut så här? Det skriker cancer om mig om jag har sjalen på mig.

Nu måste jag läsa något. Det har fått mig att lugna ner mig. Sedan jag blev sjuk är läsa det enda jag kan göra. Jag har sedan jag var 4 år dansat balett och det var det jag levde för tills, ja ni vet.

– Knack, knack.

– Kom in …

Mamma räcker fram en kasse. Den är gul, min favoritfärg. I påsen ligger en box, även den är gul. Jag öppnar. Där ligger en peruk. Det är inte exakt det jag önskat mig, men en sak jag lärt mig av cancern är att man ska vara tacksam för det man får. Jag är mållös i vad som känns som en evighet. Till slut får jag fram ett tack.

– Är den inte fin?

– Jo, det är klart den är. Kan jag ha den i morgon?

Jag ser på henne med vädjande blick, som om jag vore en valp.

– Absolut! Fast bara om du lovar att den inte blir smutsig.

Jag ler, och lovar sedan att vårda den ordentligt.

– Jag köpte även lite nya kläder!

Mamma sträcker sig stolt efter ännu en påse.

Kläderna mamma hade köpt var bland det finaste jag sett. De satt alldeles perfekt och var lika gula som en sommarsol.

 

21 augusti

– Ingrid, vakna nu!

Mamma ruskade om mig och jag frågade förvirrat varför hon hade väckt mig så tidigt. Inte skulle vi väl in till sjukhuset igen?

– Det är skola i dag, upp och hoppa!

– Va?! Just det! Jag kommer.

Jag klädde mig, borstade till peruken och satte på mig den. Så här fin hade jag inte känt mig på länge.

Jag skyndade ner till Engla och Mauritz, som väntade på mig utanför.

– Hej Ingrid, sa Mauritz. Vänta, vad har hänt med ditt hår?

– Det är min peruk. Det märks att du haft sommarlov, sa jag med ett leende.

Jag skrattade och kollade klockan.

– Vi måste skynda oss nu!

Skolan har gått bra hittills. Just nu har vi lunch, men det känns inte helt rätt att ha på mig peruken. Det känns inte riktigt som jag, som riktiga Ingrid.

novellvinnare_Cancertjejen

Foto: Per Gustavsson

29 augusti

I dag hängde jag med Engla och Mauritz till stan för att kolla efter kläder till skolfotograferingen.

– Ska jag köpa den blå klänningen eller den vita?

Det är Engla som undrar, lika obeslutsam som vanligt.

– Den blå. Den passar så bra med dina ögon.

Engla nickar.

– Tack, Ingrid. Vad ska du köpa?

– Den gula klänningen där borta. Den är lika vacker som solen.

Jag älskar solen, den lyser så fint och får allting runt om sig att stråla. Den gav mig hopp när allt annat var mörkt. Det är nog därför som jag älskar färgen gul så mycket.

– Ingrid, se upp!
Från ingenstans hade jag doppat håret i glass och fått fågelbajs rakt på min peruk. Vad kommer mamma säga?

Mamma har stått och försökt tvätta den i över en timme nu. Jag minns det mamma sa: ’’Bara om du lovar att den inte blir smutsig!’’ Nu känner jag mig jättehemsk.

– Har du lyckats tvätta den?

– Nej, men jag ska försöka lite till.

Mamma suckar uppgivet.

– Förlåt, jag lovade att jag inte skulle smutsa ner den …

– Det är inte ditt fel, dessutom är peruken ren nu! Den måste bara torka.

Hon ler, jag ler.

– Tack så mycket mamma!

Jag gick och la mig, det brukar alltid ta mig jättelång tid att somna eftersom jag tänker så mycket, men denna gång gick det väldigt snabbt. Tack vare lättnaden slocknade jag på några minuter.

 

30 augusti

– Varsågod, mamma!

– Varför har du gjort frukost till mig?

– Jag kände bara för det! Men nu måste jag gå och fixa mig.

Jag tog på mig den gula klänningen jag köpte i går, satte på mig mina smycken och kammade bak det lilla, lilla, fjun jag hade fått på huvudet.

När jag hade fixat allt gick jag in i badrummet för att hämta peruken.

– Ma-mamma, grät jag ut. Va-vad har h-hänt med min peruk?

Jag såg en alldeles för liten peruk med ojämn hårfärg.

– Vad ska jag göra nu?!

– Jag har ingen aning.

– Förlåt! Jag lo-lovade dig att j-jag i-inte skulle för-förstöra den!

– Ingrid gumman, det är ingen fara. Kan du inte visa vem du är?

Jag sprang in på mitt rum. Vad ska jag göra? Jag kan inte visa mig så här. Särskilt inte i dag. I dag när vi ska fotograferas. Jag satte på mig en vit hoodtröja.

– Så där! Nu ser det ut som att jag har en gul kjol, men hjässan syns inte, sa jag för mig själv.

Jag smög ut genom ytterdörren så mamma inte skulle se mig. Jag skulle träffa Engla och Mauritz på det vanliga stället, på exakt samma klockslag som vanligt.

– Hej Ingrid!

Jag såg Mauritz en bit bort. Fast Engla var inte där.

– Hej, var är Engla?

– Hon är hos tandläkaren. Det skulle inte förvåna mig om hon har en massa hål. Hon kommer senare.

– Hon kan inte ha mer hål än du, sa jag och fnittrade till.

Mauritz blängde på mig en kort stund. Den stunden kändes dock som en evighet. Till slut fick han fram något som jag inte riktigt förstod.

– Va? svarade jag som en yr fågel.

– Varför har du luvan uppe? Det brukar du aldrig ha.

– Fryser bara om öronen.

Precis i samma sekund kände jag att luvan drogs av. Det var Mauritz som drog i den.

– Men varför har du inte på din peruk? Lyckades ni inte tvätta den?

– Nej, det gjorde vi inte. Eller jo.

Jag drog upp luvan och jag förklarade medan vi fortsatte gå till skolan. Mauritz sa inget, men jag märkte att han tyckte synd om mig.

Klumpen i magen växte sig större ju närmare jag kom skolan. Vad händer om luvan åker av? Kommer alla skratta åt mig? Kommer småttingarna bli rädda? Allt bara snurrade runt i mitt huvud.

När jag kom fram till skolan såg jag hur barn sprang runt på gården. Vad skulle jag göra? Jag kände hur
paniken kom smygande och tvivlade på att jag skulle klara det här. Jag sprang in på närmaste toalett och låste in mig. Minuterna gick innan jag till slut lyckades lugna mig. Plötsligt knackade det på dörren.

– Ingrid?

Jag hörde direkt att det var Engla. Jag vet inte vad det är som är så speciellt med hennes röst, kanske är det att det alltid finns ett lugn i den?

– Kommer du? Vi börjar strax, klockan har redan ringt två gånger.

Engla var orolig, det märktes. Jag försökte låta lugn, försökte få stopp på tårarna som rann ner för kinderna.

– Jag kommer strax, gå du.

Jag drog av mig tröjan, la ner den i väskan och låste upp dörren. Nu gör jag det. Du klarar det, Ingrid. Med tunga steg gick jag mot klassrummet, innan jag försiktigt öppnade dörren. Nu ska världen få se vem ”cancertjejen” egentligen är.

 


Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!