De flesta vet att tomtens släde dras av renar. Inte lika många vet att renen kan nosa fram mat som ligger under 1 meter snö. Eller att de saknar svettkörtlar.

Renen är anpassad till långa kalla vintrar. Varje del på renen är täkt med hår, till och med mulen. Pälsen är tät med tjock underull och styva täckhår. Renarna klarar lätt av kyla men på sommarna har de det jobbigt. De har nämligen inga svettkörtlar. Renar har horn oavsett kön, det är väldigt ovanligt och unikt bland hjortdjur.

På vintern lever renar på lavar. Renen har superbra luktsinne och kan lukta sig fram till lavar som ligger under ett snötäcke på 70 centimeter och ännu mer om snön är porös. Lavarna sparkar renen fram under upp till en meter tjock snö. Under sommaren äter renen mest blad och gräs.

Vi har ungefär 250 000 renar i Sverige och det är bara samer som är en del av en sameby som har rätten att bedriva renskötsel här. Samerna använder mest renarna som boskapsdjur men även som dragdjur. En rentjur kallas sarv, en kastrerad tjur härk och en renko kallas vaja. Alla dessa ord är försvenskade versioner av samernas ord (sarvvis, heragi och vaza).

Renar måste ta sig långa sträckor när vädret förändras. På sommaren vill renen vara i fjällområden och beta, på vintern trivs de bättre i barrskog. Renarna kan behöva gå upp till 400 kilometer vilket gör att de ofta kommer i konflikt med vägbyggen, turism, jakt och liknande. Förr följde renskötarna med hjorden till fots eller på skidor. I dag används oftast snöskoter, terrängmotorcykel, helikopter eller häst. Om det gäller längre sträckor transporterar man ibland renarna med lastbil också. Det finns även de som följer renarnas väg med hjälp av helilkopter.

De naturliga fienderna är snöskred, laviner och rovdjuren varg, järv, lodjur och björn. Rovfåglar tar ibland renkalvar. Att renarna transporteras i lastbil och övervakas av helikopter kan också göra dem väldigt stressade