Av  David Hellqvist, 15

Jag slog upp ögonen. Smärtan bultade i pannan där Jonas slagit mig med en tom läskflaska. Sömndrucken såg jag på mitt armbandsur. Det var mitt i natten, men Jonas stod klarvaken och lång i dörröppningen. Han såg från mig till Johan, Kaspar och Oskar då vi kämpade mot tröttheten och försökte sätta oss upp i sängarna.
– Upp och hoppa, hörni, sa han med sitt elaka flin. Hela klassen väntar på er här ute. Vi ska köra Sanning eller konsekvens.

Med de orden försvann han ur sikte, samtidigt som det knöt sig i magen på mig. Sanning eller konsekvens. Inte nu igen. När jag tidigare tvingats vara med i den leken hade jag sagt och gjort saker jag rös bara av att tänka på.

 

Motvilligt reste jag och smög i väg till vardagsrummet med mina rumskamrater. Det var ett stort rum dit alla sovrumsdörrar i paviljongen där vi övernattade ledde. Golvet var översållat med servetter, serpentiner och matrester efter klassfesten som hade varat under kvällen. Alla bord, stolar och soffor, samt en stor golvvas i porslin hade flyttats intill väggen mot hallen för att lämna en tom yta i rummets mitt. Där satt nu resten av klassen i en ring. De makade på sig så att vi också kunde slå oss ner. Det var tyst ett tag. Alla väntade spänt på vad som skulle hända. Vår lärare Klaras snarkningar från ett av sovrummen intill var allt som hördes tills Jonas tog till orda.
– Ja, ni alla kan ju reglerna.

Han placerade flaskan som han slagit mig med i mitten av ringen.

– Den som flaskan stannar på måste svara på vad jag säger eller göra som jag säger. Annars är man en feg vekling.

Jonas flin blev ännu bredare då han fick flaskan att snurra intensivt. Jag stirrade på den och bönföll tyst att den inte skulle stanna på mig. Den saktade in och såg ut att kunna stanna när som helst. Mitt hjärta hoppade över ett slag då den pekade på mig, men den åkte förbi och stannade i stället på Oskar precis bredvid. Alla blickar vändes mot honom, vilket gjorde att han tittade ner, röd som en tomat i ansiktet.

– Sanning eller konsekvens? frågade Jonas.

– Sanning, mumlade Oskar till svar.

– Vem tycker du är snyggast i rummet, utöver du själv? frågade Jonas och brast i skratt.

Men alla andra satt som vanligt knäpptysta och väntade på Oskars svar, som dröjde ganska länge.

– Lea, pep han till sist, samtidigt som han med ens blev ännu rödare och satte händerna för glasögonen.

Min teori var att han ofrivilligt just hade avslöjat sin hemligaste hemlighet. Hur som helst var det bara Jonas som kommenterade svaret (som om någon annan skulle våga göra sin röst hörd i denna ständiga tystnad). Resten av klassen, med undantag av Oskar förstås, rörde inte en min, precis som vanligt.
Nästa gång stannade flaskan på just Lea. Jonas såg besviken ut när hon valde sanning, men sedan frågade han nöjt:

– Om du fick kyssa vem du ville i det här rummet, skulle du då välja Oskar?

Lea tvekade. Hon verkade slitas mellan att ljuga och att såra Oskar.

– Nej, svarade hon till sist. Oskars snyftningar hördes med ens tydligt.

 

Nästa gång stannade flaskan på Bella, som fick frågan om hon hade hår under armarna. Då hon svarade nej med tveksam ton kröp Jonas fram till henne och knäppte upp hennes kofta så att hon bara hade linne på överkroppen. Nu kunde man, till Bellas förskräckelse, tydligt se håret under armarna.

– Varför ljuger du och varför har du inte rakat dig? fräste Jonas åt Bella, som ryggade tillbaka.

Sedan vände han sig mot alla.

– Och varför väljs bara sanning? Det är ju konsekvens som är det roliga!
Därefter valdes bara konsekvenser. Och det vara vidrigt. Vidrigt att se hur Emelie med bacillskräck tvingades äta upp matrester på golvet. Vidrigt att lyssna till hur Kaspar, som alltid vägrade sjunga på musiken (han var i målbrottet), motvilligt sjöng refrängen till Bada nakna. Vidrigt att skåda hur Emma tvingades kyssa sitt ex (det var hon själv som hade gjort slut). Men inget var vidrigare än att se hur Johan tvingades att kortklippa sig med kökssaxen. Alla visste hur mycket han älskade sitt långa hår. Det där var droppen för mig, kände jag.

 

Hjärtat sjönk i bröstkorgen då flaskan till sist stannade på mig. Jonas riktade sitt flin och sin sluga blick mot mig. Han brydde sig inte om att fråga ”Sanning eller konsekvens”, utan sa bara:

– Gå ut, klättra upp för stegen till taket och hoppa ner.

Jonas kände till att jag var rädd för höga höjder. Jag visste inte var det var som flög i mig, men det fanns inte en chans att jag tänkte lyda.

– Det vägrar jag, sa jag bestämt.

Chockade miner spreds i klassen.

– Vad då, vågar du inte? Är du feg eller? flinade Jonas.

– Feg? Jag skulle snarare säga att jag är modig som vågar säga ifrån nu.

– För visst känns det fel att behöva bli tvungen att göra eller säga saker man egentligen inte vill? tillade jag medan jag vände mig mot alla i ringen.

 

Det var nu den tysta klassen vaknade till liv. Till att börja med instämde alla i vad jag hade sagt. Sedan riktade alla sin vrede mot Jonas, som verkade ha tappat kontrollen över klassen. Han kunde inte återfå den, hur mycket än försökte, för hans röst drunknade i havet av alla andras. Nu började det envisas om att Jonas själv borde gå ut och hoppa från taket. Alla hjälptes åt att putta Jonas för att leda honom ut till hallen och ytterdörren … Men mitt i all tumult råkade någon välta golvvasen så att den sprack med ett högljutt klirr. Alla stannade upp i sina rörelser. Dörren till Klaras sovrum slogs upp med en smäll, och där stod hon nu i dörröppningen, iförd nattrock. Hon hade nävarna knutna och var alldeles kritvit i ansiktet. Hon såg på den förstörda vasen och tittade sedan upp på eleverna.

– Vad tror ni att ni sysslar med mitt i natten?! fräste hon. Den där kommer vi få betala för.

Hon nickade mot den spruckna vasen.

– I säng med er nu omedelbart! Och väck mig inte igen!

– Vad synd att inte Jonas hoppade från taket, sa Oskar till mig då vi var tillbaka i sängarna.

­– Det gör inget, svarade jag. Han har nog ändå lärt sig en läxa.


 

Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!