Av Tyra Almström, 10, Stockholm

”Vad har hänt?” messade Amanda tillbaka.

”Jag sitter fast!” svarade Klara.

”Var?”

”Inne på teatern.”

”VA?!” Amanda kikade in genom dörren till teatern. Något rörde sig längst in i foajén.

– Klara!

Amanda öppnade dörren utan att tänka sig för, men när hon kom in fanns det ingen där.

– Hallå? Är det någon där? viskade hon.

Hon väntade några sekunder. Inget svar. Hon såg sig omkring. Allt såg lika övergivet ut som vanligt. Biljettdisken, priserna … Vänta lite! På prislappen stod det: ”Första parkett 110 kronor, balkong 150 kronor.”, som vanligt. Men under stod det med röd snirklig text: ”Klara 200 kronor”.

Vad menades med det? Medan Amanda stod och tänkte hörde hon ett kusligt skratt från rummet intill. Hon smög fram så tyst hon kunde. Precis som tidigare så var det ingen där! Eller? Det hördes ett kvävt läte från logerna. Kanske var Klara där? Amanda rusade tvärs igenom rummet och kom fram till tre dörrar. Då kom hon att tänka på en sak: Tänk om Klara bara hittade på? Fast nej, det var inte likt Klara att ljuga så där. Hon skakade av sig tanken och såg på de höga dörrarna. En av dem stod på glänt, och inifrån hördes det där hemska, nästan galna, skrattet. Dörren såg tung ut, så Amanda la handen mot den för att pressa upp den. Då flög den upp med ett väldigt gnissel och åkte in i väggen med ett brak.

I rummet innanför satt en gammal man på golvet och lekte med fingerdockor! Amanda hoppade till och stirrade på mannen. Hans hår var grått, kläderna slitna och det runda ansiktet var blekt. Plötsligt tittade han upp på Amanda.

– Hej. Vill du köpa en biljett till min senaste fingerdocks-teater?

Han tände en lampa och tog fram ett litet block och började skriva, medan han mumlade tyst för sig själv.

– Föreställning 1, klockan 05.00, fredag … Vad heter du?

Amanda öppnade munnen för att svara, men något blänkte till och hon blev tillfälligt förblindad. Då såg hon att det som hade blänkt var ett märke på mannens bröst där det stod ”Direktör”. Amanda ryggade tillbaka – han var den försvunna teaterdirektören!

– Eller, vill du kanske köpa …

Mannen skrattade sitt galna skratt igen.

– … Vill du kanske köpa Klara?

– Köpa min egen bästis? skrek Amanda. Det var det dummaste jag hört! Är du helt … Eller jo, det är klart att jag vill köpa Klara!

”Om jag säger att jag vill köpa Klara, så måste han visa mig till henne! Då kan vi sticka från teatern och den här hemska mardrömmen”, tänkte hon.

– Kom med här, sa direktören reste sig upp.

Han var minst 1, 90 lång. De gick ut ur logen och in i salongen. Den var minst lika fantastisk som Amandas och Klaras mammor hade beskrivit den. Amanda följde efter direktören upp på scenen och in bakom ridån, och gissa vem som satt där och rotade i en låda med teaterkläder – ingen mindre än Klara.

Amanda rusade fram och kastade sig i famnen på sin bästis.

– Amanda! Jag kom hit tidigt och då kom direktör Berg här ut och frågade om jag ville titta på hans föreställning. Den skulle bara ta en minut sa han, så jag följde med in. Sedan släppte han inte ut mig igen.

Klara och Amanda kramade varandra så hårt de kunde. Sedan tillade Klara i viskande ton:

– Han håller på att bli lite galen förstår du. Men jag tror faktiskt att han kan bli normal igen om teatern startas upp. Då får han tillbaka allt han saknat i så många år!

– Hrm! Nu vill jag ha mina 200 kronor för Klara! sa Berg och sträckte fram handen.

– Öh … Du Berg, började Amanda.

– Michel Berg, tack! avbröt direktören.

– Okej, Michel. Jag vet något mycket bättre än 200 kronor.

– Vadå? frågade direktören.

– Gå till stadshuset och fråga om lov att starta upp teatern igen!

– Ja, vad smart! utropade Michel. Hej då!

Han rusade ut genom dörren. Amanda och Klara såg på varandra. Då kom Michel Berg tillbaka in i salongen, kramade Amanda och tryckte några små lappar i handen på henne.

– Här. Ge några till Klara också!

Med de orden rusade han ut igen.

– Jaha … Då ska väl vi gå hem då, sa Klara.

De gick ut ur teatern tillsammans och skildes utanför.

När Amanda kom hem så rusade hennes mamma emot henne och kramade henne hårt, hårt.

– Amanda! Var har du varit? Din lärare ringde och sa att du inte var i skolan i dag.

– Du kommer inte att tro mig, mamma, men jag har varit på teatern.

– Okej … Du får förklara när vi satt oss i soffan, sa mamman förbluffat.

– Och förresten, sa Amanda när de tillsammans gick mot vardagsrummet. På lördag så ska vi gå på teater med Klara och hennes familj.