Av Alicia Walerholt, 11, Nacka

Det surrar till i Amandas mobil igen. ”Ta med korpen” står det. Korpen? Tankarna snurrar runt i huvudet och Amanda känner sig alldeles yr. Vad är det egentligen som har hänt? Amanda tar en hårslinga och tvinnar den runt sitt finger, vilket hon brukar göra när hon blir nervös. Hon lyfter blicken och går närmare teatern. Det stämmer inte. Inget stämmer. Lappen är borta. Den är borta, precis som Klara. Hjärtat sätter sig i halsgropen. Det var något som rörde sig innanför fönstret på teatern. Amanda tar försiktigt tag i det rostiga och kalla dörrhandtaget. Glasdörren ger motvilligt med sig och släpper in Amanda. Dörren går igen bakom henne.

Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid mörkret. Foajéns vita marmorväggar har speglar med vackert förgyllda ramar. Framför biljettbåset är skräp och gamla stolar slängda. Över allt ligger ett täcke av spindelnät och genom ett trasigt fönster från tredje parkett letar sig en solstråle in som får dammet att glittra som guldstoff. Likt ett övergivet sagoslott som längtar efter sin kung.

En skugga far förbi henne. Amanda dra efter andan, hon söker med blicken efter vad det kan vara. Korpen. Den landar framför hennes fötter. Den lägger huvudet på sned och plirar på henne. Den vill säga något. Med knyckiga steg går den fram på en sammetsröd matta som leder mot teatersalongen. Den stannar vid porten som inramas av två målningar. ”Vill den att jag ska gå in?” undrar Amanda. Då flyger korpen upp och landar på ramen till den ena tavlan. Amanda hajar till. Målningen föreställer en korp med mörka, sorgsna ögon. Hon kan inte slita blicken från den. Det känns som om hon håller på att sugas in i ögonen.

Korpen kraxar till och väcker henne ur transen. Då ser hon henne, Klara. Fast inuti korpens pupill. Klaras händer bankar och munnen är öppen, som om hon ropar. Bredvid Klara står en farbror med snirklig mustasch och vinröd direktörskostym. Han håller fram handflatorna mot Amanda som om han försöker varna henne. Då förstår Amanda att Klara och teaterdirektören är fast i tavlan. Klara pekar neråt. Amanda letar i målningens nedre del och får syn på gyllene bokstäver i ramen. ”Se in i korpens öga”, står det. Amanda förstår att det måste vara så man kommer in i tavlan. Men hur kommer man ut? Amanda lyfter blicken och ser på Klara som blundar och koncentrerar sig. Då vet Amanda vad hon ska göra. Hon sluter ögonen, rensar tankarna och fokuserar. Hon hör något svagt. ”Korpens vingar… fri”. Amanda öppnar ögonen. Vad menar hon? Ska jag ta med mig korpen in? Hon ser i tavlan hur Klara hoppar upp och ner och nickar. Hon måste alltså ta med sig fågeln in, på något sätt är den nyckeln ut. I samma ögonblick tar korpen, som tyst granskat henne från tavlans ram, ett språng ut i luften. Det ser ut som om den är på väg mot det trasiga fönstret på tredje parkett. Hon måste fånga den och det snabbt. Hon kastar sig efter korpen men de oljiga fjädrarna glider ur hennes grepp. Hon får tag i ena benet och utan att förlora en sekund stirrar Amanda intensivt på den svarta pupillen i tavlan. Hon känner hur något drar och sliter i henne. Amanda och korpen sugs in i tavlan. Allt blir suddigt … Som om världen snurrar runt. Hon stöter mot ett hårt golv, rullar runt på rygg och ser ett välkänt ansikte. Klara tar Amanda i handen och hjälper henne upp. Hon ser sig omkring. Allt är vitt. Det finns inga skuggor, inga väggar och inget tak. Allt omges av ett vitt dis som påminner om dimma. Lite längre bort, knappt tre meter ligger en omtumlad svart korp. Vad ska de egentligen göra med korpen för att lämna tavlan? tänker Amanda. Klara verkar ha läst Amandas tankar.

– Teaterdirektören berättade för mig att vi måste skära av korpens vingar och placera dem i cirkeln. Klara pekar på en cirkel som målats med svart krita mitt i allt det vita. Men du behöver inte oroa dig, det växer ut nya så fort vi lämnat tavlan.

Amanda ser på teaterdirektören som tar fram en kniv. Korpen ger ifrån sig ett dovt ”kra”. Han tar vingarna och lägger dem i mitten av cirkeln. Allt snurrar igen och strax ligger de åter på den röda mattan utanför tavlan. Klara har tårar i ögonen när hon kastar sig om halsen på Amanda.

– Jag trodde att vi var fast i tavlan för all framtid! säger hon med gråten i halsen.

Teaterdirektören kliar sig i huvudet och ser sig förvånat omkring. –

– Vad i hela friden har hänt här? Frågar han samtidigt som han petar på ett gammalt spindelnät.

– Vi har nog en hel del att förklara för honom … fnissar Klara och Amanda nickar instämmande. De sätter sig på var sin stol som de hittar i skräphögen i foajén. Där sitter de hela dagen och kvällen och bara pratar. När de skiljs har de kommit överens om att tillsammans återställa teatern. Vad hände med korpen då? Den flög ut genom det trasiga fönstren på tredje parkett med nya vingar som var mycket större och vackrare än förut. Det händer ibland att Amanda ser den rota i en soptunna efter mat eller sitta i en ek och stirra på henne med sina bäcksvarta ögon som om den döljer en hemlighet.