Av Cornelia Aldergård, 9, Karlstad

Amanda stirrade på Klaras sms. Då tog batteriet slut i mobilen. Hon hörde skolklockan ringa långt borta, men Amanda brydde sig inte. Klara var viktigare. Amanda satte sig på teatertrappan och tänkte. Då kom hon på det! Amanda koncentrerade sig på att komma in i Klaras huvud.

– Var är du?

– Teatern! mumlade Amanda och tittade upp på den gamla teatern.

– Klara, jag kommer nu! ropade Amanda och rusade upp för trappan mot dörren. Hon kände på dörrhandtaget. Dörren gick upp! Amanda smet in. Hon hörde röster från rummet intill och dök ned bakom biljettdisken.

– Vad i katten ska vi göra av ungen? sa en mörk röst ifrån rummet.

– Jag vet inte, kved en ljusare röst.

– Släpp ut mig! Klaras ljusa röst hördes från en skrubb med en skylt där det stod: ”Endast personal”.

– Tyst! röt den mörka rösten.

Amanda smög fram till dörren. Nyckeln satt kvar i låset! Hon låste försiktigt upp dörren, samtidigt som Klara hade tänkt kasta sig mot den från insidan.

– Amanda? sa Klara

– Tyst! viskade Amanda tillbaka.

– Förlåt mig, sa Klara

– Jag fick ditt sms, sa Amanda.

– Bra, viskade Klara och kröp in bakom biljettdisken. Amanda följde efter.

– Berätta nu, sa hon och satte sig tillrätta med armarna om benen.

– Jo, jag väntade som vanligt vid teatern när jag såg att STÄNGT-skylten var borta. Det var så konstigt att jag gick in och snokade lite. Då hittade jag de här!

Klara höll upp några ihophäftade papper.

– Få se, sa Amanda och tog papperna.

Hennes ögon blev större och större ju mer hon läste.

– Vi ligger väldigt illa till, sa Amanda. De tänker använda oss som magiker för att öppna teatern. Om vi inte går med på det för de över all vår kunskap till två andra och vi blir helt tomma i huvudet!

Amanda lät rädd.

– Jag vet, sa Klara. Läs nästa sida!

Amanda läste och sedan tittade hon upp.

– Så teaterdirektören lever och hålls instängd under scenen?

– Precis, sa Klara.

– Nu tycker jag att vi går raka vägen till polisen och visar papperna! sa Amanda.

De reste sig och smög mot dörren. Då hördes en röst bakom dem.

– Hallå där!

– Spring! skrek Klara.

De sprang som de aldrig sprungit förut, de rusade mot dörren och ut i det fria. Amanda drog nyckeln ur låset på insidan. När de kom ut vred hon om nyckeln och la den i fickan. Sedan sprang de till polisen. Där berättade de allt de visste. Poliskonstapeln skickade ut en patrull till teatern. När de kom tillbaka hade de en man och en kvinna i handklovar och efter, stödd på en polis, kom en gammal man med grått hår och röd kostym. Det var teaterdirektören!

– Puh, sa en polis. Vi var tvungna att bryta upp dörren.

– Oj då, skrattade Amanda och tog upp nyckeln ur fickan.

 

EPILOG

En månad senare satt Amanda och Klara i teatersalongen på första parkett.

– Grattis på födelsedagen, tänkte Klara till Amanda.

De hade blivit mycket bättre på att kommunicera med varandra i tanken. Nu skulle snart teatern börja. Teaterdirektören gick upp på scenen.

– Välkomna, mina damer och herrar. Jag skulle inte stå här idag om det inte hade varit för två tjejer.

Han log mot Amanda och Klara.

– Därför ska jag nu presentera kvällen föreställning. Läs mina tankar av Martin Widmark och Cornelia Aldergård.

NUVARANDE Fortsättningen på Läs mina tankar
NÄSTA Fortsättningen på Läs mina tankar