Av Oliver Nyqvist, 13, Katrineholm

Amanda tittade på mobilen igen. Nej, hon hade inte läst fel.

Hon började kallsvettas. Klara skulle aldrig skoja om något sådant. Vad skulle Amanda göra? Hon kunde ju inte ignorera meddelandet. Men hon kunde ju inte heller strunta i skolan.

Hade hon tänkt över allt ordentligt en gång till hade hon antagligen gått till polisen. Men nu råkade hon ju vara en impulsiv tjej.

Hon vände sig mot den gamla teatern. Där stängt-skylten hade suttit fanns nu en skylt med ordet ”Öppet”! Amanda sköt upp dörren. I taket satt ett gammalt ljusrör som blinkade. Golvet var täckt av ett tjockt lager damm.

I dammet syntes två par fotspår. Hon jämförde dem med sina egna. De ena passade perfekt – det måste vara Klaras! Men vem tillhörde de andra fotspåren?

Klaras familj hade ganska mycket pengar. Kunde hon ha blivit kidnappad av någon som ville åt dem? Tanken skrämde henne.

Hon såg ner längs den mörka korridoren. På väggarna satt tavlor med gamla teaterdirektörer. Än en gång funderade Amanda på att gå till polisen. Men den impulsiva delen av henne tog överhand och hon fortsatte ner längs korridoren. I slutet av den fanns två stora dörrar i mörkt trä. Enligt vad Amandas mamma berättat så ledde dörrarna in i själva salongen, där den stora scenen fanns. Sakta vandrade hon mot dörrarna och tryckte på dem. De gick upp med ett gnisslande och hon steg in i den stora salongen.

Det enda ljuset i rummet kom från en gammaldags lampkrona i taket. Högt upp, nästan vid taket, var balkongerna. Det såg ut som om det låg säckar på en av dem, men hon bekymrade sig inte om det. Rakt framför Amanda fanns långa rader med fina röda stolar. Golvet knarrade när hon gick.

Var kunde Klara vara? Hon måste väl vara här inne?

Då hörde hon ljudet. Den stora ridån höll på att gå upp. Amanda backade flera steg. Varför vevades ridån på en stängd teater upp? Något konstigt hände och det gjorde henne livrädd.

Nu började scenens ljusa trägolv bli synligt. Mitt på scenen stod en gammal totempåle. Fastknuten vid pålen var ett barn med nerböjt huvud. Amanda flämtade till och personen lyfte huvudet. Det var Klara!

Amanda sprang fram mot scenen. Klara hade munkavel men hon skakade på huvudet och tittade på nånting bakom Amanda. Amanda stannade och följde Klaras blick.

Hon tittade på säckarna uppe på balkongen, som Amanda insåg låg rakt ovanför henne. Då föll en av säckarna.

Amanda såg den komma mot henne som i slowmotion. Hon ville hoppa men benen rörde sig inte. Sedan blev allt svart.

Amanda vaknade upp med en kraftig huvudvärk. Hon försökte röra sig men upptäckte att hon var fastbunden. Hon hade ingen munkavel, vilket var bra. Hon såg sig omkring och upptäckte att hon var fastbunden vid en totempåle. Det kunde bara betyda en sak: Någon hade puttat ner den där säcken i huvudet på Amanda och sedan bundit henne.

– Helt rätt, hördes en skrovlig röst.

Rösten kom från någonstans utanför hennes synfält och gav henne rysningar. Läste han hennes tankar?

– Det gör jag, sa samma röst.

– Visa dig! ropade hon.

– Så gärna.

Ut från skuggorna kom den äldsta man hon sett. Han var kutryggig och det gråsprängda håret stod åt alla håll. Han var klädd i en lång labbrock som var så smutsig att man knappt såg den vita färgen.

– Varför har du kidnappat oss, stammade Klara som tydligen inte hade någon munkavel längre.

– Det ska jag berätta, sa gubben.

– Jag är trött, så ta gärna den korta versionen, tack, bad Amanda.

Klara blev vit i ansiktet och såg ut som om hon ville sjunka genom golvet. Gubbens rynkig ansikte blev rött och han röt att det verkligen inte gick för sig.

– För länge sedan var jag direktör på den här teatern. När teatern började gå med förlust beslöt jag mig för att fortsätta med min livs dröm – att läsa tankar. Jag utvecklade ett serum som gav mig den förmågan. Problemet är att serumet inte varar för evigt. Därför sände jag ut en av mina tränade korpar för att hitta två vänner med förmågan att läsa varandras tankar. Och vilket sammanträffande – ni fanns precis här utanför! Så när din vän Klara kom tog jag henne, fick henne att berätta vad du hette och skickade ett sms. Sedan bytte jag skylten på dörren. Du gick rakt i min fälla.

Han skrattade ondskefullt.

– Nu måste jag bara döda er och tömma er på blod!

– Aldrig! skrek Amanda och Klara.

– Jag är rädd att ni inte har något val, hånlog gubben.

– Vilken tur då att jag skar mig på en vass planka vid säckarna. Det är antagligen en massa blod där, ljög Amanda.

Gubben fick något vilt i ögonen och sprang mot balkongerna. Då lossade Amanda på repen och hjälpte Klara. Tillsammans sprang de till dörrarna. Gubben fick syn på dem och Amanda ropade.

– Du borde kanske öva på dina knutar!

Gubben rusade efter dem men han var inte tillräckligt snabb och när han kom till utgången var Amanda och Klara redan borta. De sprang direkt till polisen och berättade vad som hade hänt. Gubben blev fängslad och allt återgick till det normala.