Av Tilde Emericsson, 13, Åby

– Snacka om att vara tystlåten, tänkte Amanda. Hjälp med vad?

Hon ringde till Klara ”Hej du har ko …” Åh, varför kunde hon bara inte svara?! Hon skickade ett sms i stället ”Var är du?” Det dröjde inte länge tills Amandas telefon surrade till igen och ett nytt sms från Klara hade kommit. ”Teatern”

”Teatern?” tänkte Amanda. Hur ska jag hitta henne där, den är ju jättestor.

Hon gick fram till den grå stendörren och drog i handtaget. Det var låst.

– Typiskt, hur ska jag nu komma in? sa Amanda tyst för sig själv.

Hon gick till baksidan. Teatern var helt byggd i grå sten med några fönster på sidorna, den såg väldigt kuslig ut. Många fönster var trasiga. Amanda fick syn på ett källarfönster som stod öppet. Hon böjde sig ner och hoppade in genom fönstret. Hon landade hårt på det kalla stengolvet och lukten av gamla popcorn slog emot henne. Det enda som lyste upp det mörka rummet var skenet från ett litet stearinljus. Hon reste sig upp och tittade sig omkring. Där framme fanns en dörr. Hon tog tag i handtaget och dörren gled lätt upp.

Hon gick ut i något som verkade vara en lång korridor.

På sidorna fanns det massor av dörrar som det stod olika saker på. Hon vände sig om och tittade på dörren hon just kommit från. TEATERDIREKTÖR stod det med guldbokstäver. Hon började sakta gå längst korridoren och läste på de andra dörrarna:

KOSTYMÖR, SCENTEKNIKER, MASKÖR, SCEN, ENTRÉ. Vänta, en dörr till scenen.

Hon öppnade försiktigt dörren som gav ifrån sig ett väldigt knarrande. Mycket riktigt. Nu stod hon längst bak på en stor scen och hade balkongerna och de röda fåtöljerna framför sig. Nu gällde det bara att hitta Klara, men var kunde hon vara? Hon började gå omkring på scenen när hon plötsligt slogs av en tanke; tankeläsningen som de hade gjort dagen innan, kanske den kunde funka nu med? Hon ställde sig mitt på scenen, slöt ögonen och ansträngde sig för att komma in i Klaras huvud. Det tog längre tid den här gången innan tanken slog henne. För ungefär fem år sedan började Klara i en gymnastikgrupp och hon hade alltid gillat att hänga i ringarna och klättra i tygen högt upp.

– Balkongen så klart, tänkte Amanda tyst.

Hon öppnade ögonen och fick snabbt syn på skylten där det stod ENTRÉBALKONGER. Hon sprang fram till dörren, öppnade den och rusade upp för trapporna.

Det tog inte lång tid innan hon hittade Klara sittandes i ett hörn på balkongen.

– Amanda, viskade Klara

– Klara, hej. Varför viskar du?

– Tyst, det är någon som går på scenen.

– Nej, det finns ingen på scenen, jag kom precis därifrån. Kom så går vi ner.

Men när de kom ner var det faktiskt någon på scenen. En man tittade förskräckt på dem.

– Ehh, vilka är ni och vad gör ni här? sa mannen långsamt.

– V…vi är Amanda och Klara. Vem är du?

– Jag är teaterdirektören. Eller, jag var det i alla fall, sa han och gick och satte sig i en av fåtöljerna. Kom och sätt er, jag är inte farlig.

De tvekade men gick sedan och satte sig bredvid direktören. Han hade ljust hår och var klädd i svarta jeans och en grön piké.

– Vad gör du här? Är inte teatern stängd? sa Amanda efter en stund.

– När jag jobbade här fick jag ett erbjudande om att arbeta på en teater i England. Jag sa att kunde komma och testa, gillade jag det så kanske jag kunde stanna. Jag skulle åka redan nästa dag. Allting gick så fort och jag hann inte säga till någon att jag åkte.

Han tog en paus och tittade sorgset upp mot scenen.

– Mina anställda trodde att jag hade lämnat dem så de stängde teatern. När jag sedan kom hem såg jag att teatern hade stängt, men jag hade ju fortfarande kvar nycklarna. Så nu bor jag här i mitt gamla rum.

– Men … Varför har du inte sagt till någon att du är här? sa Amanda och Klara med en mun.

– Jag har inte vågat. Jag är rädd att de varit arga för att jag lämnade dem. Men nu ska jag öppna teatern igen och jag hoppas att de vill komma tillbaka, sa han och räckte fram en ihop vikt lapp.

Amanda kände genast igen lappen, det var ju den som brukade sitta på glasdörren! ”Kära kollegor. Efter alla dessa år undrar ni nog var jag har varit, det ska jag berätta. Var vänliga kom på ett möte i teatern den 9/9 klockan 18. Med vänlig hälsning teaterdirektören”

Amanda gav tillbaka lappen till direktören.

– Vi måste nog gå nu så vi hinner till skolan, sa Klara och reste sig upp.

– Okej, sa direktören och vek ihop lappen igen. Kom gärna tillbaka!

– Tro oss, det ska vi! Lycka till med teatern! sa de samtidigt som de sprang mot utgången.

Ute var det varmt och fåglarna kvittrade glatt. De började gå vägen mot skolan när Klara plötsligt stannade och frågade:

– Tror du verkligen att vi kan läsa varandras tankar?

Amanda stannade och funderade.

– Jag vet inte, kanske, eller så känner vi bara varandra så bra, sa Amanda.

– Aa kanske, sa Klara fnittrande.