Av Adam Bergström, 13, Stockholm

En våg av adrenalin sköt genom Amanda. Hon la plötsligt märke till ett nytt ljud i vindens vinande, ett kraxande ljud. Det var korpen igen, och hon kände hon sig nästan säker på att det var samma som hon och Klara hade sett i går.

Smällen från luckan ovanför henne ekade i det okända rummet. Klara blinkade paniskt mot det kompakta mörkret. Hon var fast, i ett helt okänt och kolmörkt krypin, med en syrehalt som säkert skulle komma att dala. Olusten vräkte över henne, hårtestar klibbade mot den kallsvettiga pannan. Klara sjönk ihop på det kalla brädgolvet. Hon tog upp mobilen och såg på displayen, 2 procent kvar. Med stor möda klottrade hon ner ett nödrop till Amanda innan skärmen slocknade. Den alltmer sjudande paniken avtog då en liten lampknapp gav vika under hennes rygg och rummet började flimra i ett varmt ljus. Klara uppfattade hyllor med dammiga papper och galgar med färgglada bedagade scenkläder, innan skenet stabiliserades. Det var ett förvaringsrum.

Lättnaden spreds som värme i hennes kropp; men den försvann lika snabbt som den hade kommit. Några meter till höger om Klara satt en figur som fick hennes organ att slingra sig runt varandra i magen. Det var ett skelett som satt där mot väggen, gulaktigt och med mörka ögonhålor. Den ena knotiga handen vilade på ett anteckningsblock. Med en darrande hand fick Klara loss det och började bläddra mellan gulnade sidor. Det sista stycket i blocket fångade hennes uppmärksamhet:

Den 17 september 1992

Jag mår inte så bra i dag, en ihållande smärta över bröstet har plågat mig sedan jag vaknade i morse. Det blir bara värre och värre, men det har jag inte tid att tänka på nu. Jag hade grubblat länge efter en möjlig lösning på vad jag skulle göra med min bror. Med hans ständigt vakande ögon kommer jag aldrig åt ljuskronan, vår gamla släktklenod som han vägrar sälja. Jag var tvungen att göra mig av med honom. Men jag behövde inte döda min bror, jag behövde bara försätta honom i ett tillstånd där han inte kunde stoppa mig.

Alla vet ju att vår moster Amalia är lite speciell. Men det är bara jag som står henne tillräckligt nära för att få tillgång till hennes innersta hemlighet, ett recept på en trolldryck som kan få människa att bli korp. Jag lyckades få August att dricka den under kvällsmålet i går. Men han ska inte vara korp för evigt. Jag blandade också till ett motgift, vilket jag nu ska hämta här. Snart ska jag kravla upp ur luckan och lyfta ner takljusstaken av 24 karat guld. Jag måste bara få in den i bilen, ge August motgiftet och sticka härifrån under förvandlingen. Jag vet att han är kvar där uppe, han skulle aldrig lämna sin teater.

Nu kommer smärtan över bröstet tillbaka, jag –

Här avslutades texten med ett långt blått streck tvärs över sidan.

Klara la med ens märke till andnöden. Syrebristens snara la sig runt henne och klämde ihop lungor och hals. Det värkte i varenda cell i hennes kropp. Hon hann kasta en sista blick på skelettet över axeln innan hon dråsade i golvet.

Plötsligt stod två suddiga fötter framför Klara. Hon tittade upp och såg en röd hårman lysa som en sol runt ett fräknigt ansikte. Hennes sinne blev allt skarpare och hon märkte med vilken lätthet hon kunde dra in luft. Klara reste sig upp, kände Amandas kropp mot sin och slog armarna runt henne. De stod där en lång stund innan Amanda sa:

– Jag visste att du var här, bara visste det. Som att vi delade samma tanke. Amanda tittade sig omkring över Klaras axel och ryggade tillbaka när hon fick syn på skelettet.

– Oj, var allt hon fick fram.

När Amanda hade läst i blocket var de överens om vad de var tvungna att göra. Det tog inte lång tid att hitta provröret med motgiftet, en grönskimrande substans. Flickorna klättrade uppför stegen innan de släckte ljuset och stängde luckan. Väl ute bland rödklädda fåtöljer och guldiga balkonger drogs deras blickar till den stora ljuskronan som hängde högst upp i taket. När de kom ut satt korpen där, på marmortrappan framför ingången, och stirrade på dem med ögon svarta som kol.

– Ehh, hej, sa Amanda. Du vill säkert ha den här. Hon sänkte ner provröret med de gröna virvlarna och korpen hoppade avvaktande fram mot henne. Han öppnade den krökta näbben och klunkade i sig vätskan. Med ens började hans kropp lösas upp i ett skimmer som steg mot himlen. Det bildade en ny formation och en gråsprängd man iförd frack tog plats på trappan.

Så kom det sig att teatern öppnade igen. Det som först blev en nostalgitripp för lokalborna utvecklades senare till en nationell sensation. Många kända skådespelare uppträdde och fyllde teatern till sista plats. Varje föreställning tändes den vackra ljuskronan över publikhavet. Amanda och Klara fick senare svar på många av sina frågor. August berättade om hur han hade flugit in i glasdörren för att få ner STÄNGT-skylten och därmed lockat in Klara. Han hade noga valt ut flickorna till uppdraget.

– Ni känner varandra, i er själva. Det var därför ni lyckades, sa han. Ni bär på en kraft, en fenomenal kraft som kallas sann vänskap.