Av Tess Löfgren, 12, Arbrå

Amanda rös när hon tänkte på vad som kunde ha hänt Klara. Hon spanade in i teaterns mörka foajé igen. Klara skulle väl aldrig …

Med bultande hjärta kände Amanda försiktigt på dörrens rostiga handtag, hon var nästan säker på att den skulle vara låst precis som vanligt. Men när hon försiktigt tryckte ner handtaget gled teaterns portar upp med ett gnisslande. Hon möttes av en unken doft av något som inte blivit vädrat på länge. Med en blick över axeln och hjärtat hårt bultande i bröstet tog hon steget in i teaterns foajé. En plötslig smäll ekade i tystnaden och hon snodde snabbt runt med ett kvävt skrik. Portarna hade slagit igen och försänkt allt i mörker med undantag för några solstrålar som letade sig in genom de smutsiga fönstren. När ögonen vande sig började Amanda se sig omkring. Hon hade en konstig känsla av att Klara varit där bara en stund tidigare …

Teatern måste verkligen ha varit fin en gång i tiden. I taket hängde kristallkronor täckta av spindelnät och på biljettdisken stod en kassaapparat som nu var täckt av tjocka lager damm. På väggarna satt reklamaffischer för föreställningar som spelats för länge sedan. Amandas blick stannade vid en affisch med texten Tankeläsaren, och hon kom att tänka på dagen innan då Klara och hon försökt läsa varandras tankar. Tänk om Amanda skulle kunna läsa Klaras tankar nu …

Hon slöt ögonen och försökte ta sig in i Klaras hjärna. Plötsligt kände hon en stark rädsla och känslan av att vara instängd och inte kunna komma ut. Hon flämtade till och öppnade ögonen. Det måste ha varit Klara som kände det där! Och Amanda måste hitta henne snabbt! Klara skulle förmodligen finnas inne i teaterbyggnaden, så Amanda fick börja leta. I andra änden av foajén fanns ett par dubbeldörrar som ledde in till salongen. Hon gick fram och kände på den ena dörren som öppnades i ett moln av damm. Amanda blev nästan mållös när hon tittade in. Scenen var enorm och ramades in av en röd sammetsridå, och fåtöljerna där publiken skulle sitta var röda med blekta guldkanter. Högre upp mot taket fanns vackra balkonger med målningar i guldfärg. Men Amanda kände på sig att Klara inte fanns därinne. Steg hördes plötsligt utifrån foajén. Amanda stelnade till. Stegen var tunga och klumpiga och verkade tillhöra en vuxen, men vem skulle vara inne på en nerlagd teater bara sådär? När stegen närmade sig salongen slank Amanda in bakom en rad röda fåtöljer och tryckte sig mot golvet.

Dörrarna öppnades. Amanda höll andan och hörde stegen försvinna längre bort i gången. Försiktigt kikade hon upp över kanten på fåtöljen, och skymtade bakhuvudet på en gråhårig man. Amanda började ljudlöst krypa mot de öppna dörrarna, medan hon kastade blickar bakom sig. Nu var hon ute i foajén igen. Vem var mannen? Nu var hon verkligen tvungen att hitta Klara! Amanda såg sig om igen, försökte hitta dörrar eller något som hon kunde ha missat. Där! En liten dörr med texten ”kostymförråd” fångade hennes blick. Amanda tryckte försiktigt upp den efter att ha lyssnat efter steg ute i salongen. Där inne var ännu mörkare och hon kvävde ett skrik när hon nästan fastnade i ett stort spindelnät innanför dörren. När ögonen vande sig såg hon mängder av vackra klänningar. Hon gick som i trans fram för att stryka handen över dem. Men så stelnade hon till. En duns hördes. Men den kom inte utifrån salongen utan från en liten garderob vid rummets ena kortsida. Tänk om det var Klara? Hon smög fram till garderoben och viskade försiktigt:

– Klara…?

– Amanda? hördes Klaras röst där inifrån.

– Jag är här, jag ska få ut dig därifrån.

Amanda drog ut en hårnål från sitt hår och började försiktigt dyrka upp låset som Klaras storebror lärt dem för länge sedan. Till slut gick dörren upp och Klara kastade sig om halsen på Amanda.

– Kom, vi måste ut. Det är någon här inne, viskade Amanda och tog Klaras hand.

Tillsammans smög de ut och öppnade teaterns portar så försiktigt som möjligt. Plötsligt var de ute i solen igen. De började gå mot skolan medan Klara berättade varför hon blivit inlåst. Hon hade känt att dörrarna var öppna och inte kunnat motstå spänningen att gå in. Hon hade hittat kostymförrådet men plötsligt blivit överraskad av steg, så hon gömde sig i garderoben som gick i baklås. Hennes mobil hade fått slut på batteri och hon kunde bara skicka ett kort sms innan den dog. De funderade på vem den mystiska mannen kunde vara när de gick förbi tidningskiosken. Amanda slängde en blick på löpsedlarna och fick syn på något.

Hon knuffade på Klara som läste: ”Teatern öppnar, direktören tillbaka.” De tittade på varandra och brast ut i skratt. Det förklarade faktiskt en hel del. Men plötsligt blev Klara allvarlig.

– Hur visste du var jag var? undrade hon.

Amanda såg på henne.

– Jag läste dina tankar, sade hon allvarligt. Klara trodde henne.

Och de behövde inte vara några tankeläsare för att veta att de var sena till skolan.