Av Edith Zeolla, 12, Göteborg

Ännu en gång läste Amanda sms:et högt för sig själv. “HJÄLP MIG! J” stod det med stora bokstäver. Sms:et var avbrutet, antagligen hade någon kommit på Klara med att skriva det. Amanda slängde bort håret från ansiktet, tog ett djupt andetag och andades ut igen. Allt skulle ordna sig. Hon hade börjat huttra och drog koftan som var det enda hon hade på sig hårdare om sig. Solen stod högt på himlen och det var inte särskilt kallt ute. Hon satte sig på närmaste parkbänk och tog upp mobilen som hon hade lagt ner i bakfickan då hon dragit koftan om sig. På något sätt var hon bara tvungen att hjälpa Klara, hon kunde inte gå till skolan. Dessutom var hon redan sen. Att skolka hade hon aldrig haft någon tanke på men, nu var hon tvungen.

Hon loggade in på skolans databas genom att använda sin pappas inlogg. Hennes föräldrar var läkare och hann aldrig sjukanmäla henne innan de gick till jobbet. Amanda fick ofta göra det själv och Amandas föräldrar skulle inte märka något. Det kom en kraftig vindpust och Amanda tappade telefonen som hon höll i ett ostadigt grepp. Alla de gula skiftande bladen fladdrade till. Hon böjde sig ner för att plocka upp sin telefon som låg på marken. Precis bredvid den låg en liten ihopskrynklad lapp. Hon vecklade upp den och såg att något var skrivet med en prydlig handstil i guld. Det gick inte riktigt att se vad det stod eftersom vissa partier hade blötts ner och texten hade suddats ut. Efter att ha studerat lappen en stund tyckte hon att det såg ut att vara någon slags information om en teaterföreställning. Då fick hon en idé. Hon måste in på teatern. Kanske hade den något med Klaras försvinnande att göra.

Inne på teatern var det fint, men lite gammaldags. Dörren hade stått öppen så Amanda hade klivit på. Det var nästan alldeles tyst därinne. Det enda som hördes var vinden som ibland gjorde så att de gamla fönsterrutorna skallrade. På sidan av den höga disken stod något som man inte kunde se från glaset i dörren. Texten stod i guld, precis som den på lappen. Amanda böjde på huvet för att läsa vad det stod. Orden var svåra att förstå men, ett ord kände hon igen. Telepati. Hon kunde inte sätta ord på vad det var så hon tog upp mobilen och sökte på synonymer. Hon fick upp flera svar men, bara ett av dem satte igång hjärnan. Tankeläsning. Hon tog upp den lilla ihopskrynklade lappen och studerade den noga. Då såg hon att det stod “Tankeläsning förekommer i föreställningen”. Det hade hon inte lagt märke till förut. Plötsligt hörde hon en röst inuti huvudet som lät som Klaras. ”Läs mina tankar, läs mina tankar”.

Amanda försökte andas lugnt och slappna av, men det gick inte. Något allvarligt hade hänt Klara, det var hon säker på. Hon försökte ta sig in i Klaras hjärna, men hon kunde inte koncentrera sig och tankarna bara snurrade runt i hjärnan. Hon la sig utmattad på golvet och blundade. Tankarna fortsatte att snurra runt och Amanda blev alldeles matt.

Då hörde hon en röst säga:

”I den största salongen hålls jag kidnappad. HJÄLP MIG!”

Amanda tog stora men ljudlösa steg till den största salongen. När hon kom nära hörde hon kvävda skrik. Hon såg en man på väg med att sätta en plastpåse över Klaras huvud. Klara skulle kvävas. Amanda var tvungen att hjälpa henne. Hon smög sig närmare Klara och plötsligt stod mannen med plastpåsen framför henne. Det här är slutet hann hon tänka.

 

Amanda vaknade med ett ryck av att rullgardinen slog ner något på golvet. Puh, tänkte hon. Allt hade bara varit en dröm. Då hörde hon sin mamma ropa nerifrån köket att det var frukost. Hon sprang hastigt ner för trappan och satte sig tillrätta på stolen. Det här var något hon var tvungen att berätta för Klara i skolan.

Som vanligt möttes de två kompisarna utanför teatern klockan 7.50. Vinden ven i öronen och solen stod högt på himlen.

– Vet du, sa Klara. Jag drömde något jättekonstigt i natt. Jag drömde att du blev kidnappad och att jag skulle försöka läsa dina tankar.

– Vet du vad, sa Amanda. Jag drömde samma sak fast att det var du som blev kidnappad. Kanske kan vi på något sätt läsa varandras tankar på riktigt.

Efter det skrattade de hela vägen till skolan.