Av Lisa Stenberg, 14, Falkenberg

För ett ögonblick kunde inte Amanda göra något annat än att andas. In, ut, in, ut. Andetagen gav hennes snurrande tankar syre, ändå kunde hon inte ta till sig Klaras meddelande som hastigt tonade bort på skärmen.

Hon visste det. Hennes tvilling behövde hjälp. Hon kände portens handtag redan innan hon greppat det.

Det första hon slogs av var hur mörkt det var där inne. Och tyst. På ett plakat på biljettdiskens framsida blänkte orden ”Stäng av alla telefoner!” På golvet i entrén låg vinröda mattor.

Amanda drog in ett djupt andetag, tänkte ljusa tankar och smög på tå genom svängdörren bredvid disken.

De rödgula fåtöljerna, utan tillstymmelse till popcornsmulor, följde mittgångarnas mjuka kurvor i prydliga rader, ända fram till den storslagna scenen.

Men Amanda skyndade sig fram genom salongen, på något vis helt säker på vart hon var på väg. Mot Klara. Trots att hon var rädd.

Insjunkna i panelväggarna fanns enstaka trappor. Hon smög uppför den närmast entrén. Amanda hade aldrig tyckt om mörker. Som liten hade hon vägrat sova utan nattlampan, utom när Klara sovit över. För Klara är tvärtom: totalt mörker krävs för hennes sömn.

Övervåningen hade inga väggar, bara en handfull balkonger med likadana fåtöljer som de på nedervåningen.

Hjärtat bankade hårt och handflatorna var så våta av svett att hon ideligen måste torka av dem mot byxlåren. Hon såg sig kisande om i mörkret.

Fler och fler detaljer framträdde: En rad dörrar bakom balkongerna mittemot scenen, några fönster med fördragna gardiner.

Amanda närmade sig den första dörren då hon hörde det.

– Bredvid dig. Jag är här.

Klara.

Snabbt som ögat snurrade Amanda runt. På balkongen bakom, med fötter och händer sammansvetsade av tejp, satt Klara med vitt uppspärrade ögon. Innan Amanda hann ta ett steg mimade hon ”Tyst”.

Plötsligt slogs dörren Amanda just tänkt öppna upp och ut hastade en högrest man i trådsliten kavaj.

– Här är den, sa han till Klara. Mitt verk! Folk kommer att köa i dagar – med er hjälp förstås.

Flickorna utbytte en blick.

– För din vän har väl kommit nu? fortsatte han och kastade ett öga över axeln. Utmärkt, då sätter vi igång! Jag skriver, ni korrigerar. Förstått?

Han tittade förväntansfullt på sina fångar.

– V… Vem? stammade Amanda.

Onda aningar hägrade i hennes tankar.

– Åh, så klumpigt av mig!

Han skrattade.

– Direktören, till eder tjänst!

Återigen skrattade han – ett glatt, rofyllt skratt som inte passade hans fasad. Sedan smålog han generat.

– Jag har nog alltid varit lite av en teaterapa, är jag rädd. Men jag har mina kvaliteter. Ni förstår, jag är synsk.

De hade pratat om det hemma, hur ”synska” förutsåg saker åt människor i utbyte mot pengar. Rena lurendrejeriet. Kunde då direktören äga denna mytomspunna förmåga?

– Delvis, i alla fall. Mor var det på heltid, min gåva är mer flyktig … Ni två är faktiskt de första jag sett!

– Första vadå? viskade Klara.

Amanda stack ned handen i bakfickan, nådde nästan mobilen.

– De första jag ser i en syn, förstås. Om man borträknar min stjärnaktris när hon tänkte sluta. Jag skulle inte stått ut med skammen, får ni förstå. Att ha en nedlagd teater. Det var därför jag stack.

Direktörens drömmande blick fastnade vid den scharlakansröda ridån och han verkade vara färdigpratad. Han släppte en hög med papper i Klaras knä med enbart ordern ”Korrigera” och lämnade dem.

– Han litar verkligen på att vi inte går, anmärkte Klara tyst.

En kvart senare stod flickorna utanför teatern igen. De ringde Amandas mamma och gick sedan under tystnad mot polisstationen alldeles runt hörnet.

Utanför rummet i teatern hittades rester av tejp och en serie dokument, vilka beslagstogs i syftet att stärka flickornas historia. Dokumenten bildade ett halvskrivet manus av en pjäs signerad av direktören, vilken han hävdar att han behövde ”ett par unga och kreativa sinnen” för att slutföra. Då flickan ofrivilligt valdes till denna uppgift erhöll direktören ett fängelsestraff på obestämd tid. Dennes pjäs, ”Läs mina tankar”, förblir ofullständig.