Av Emma Lynhagen, 13, Växjö

Amanda stod som förstenad. Skämtade Klara?

Men Klara brukade aldrig skämta. Bara om roliga saker, inte om att hon behövde hjälp.

Amanda la ner telefonen i fickan igen och tog återigen ett steg mot glasdörren. Var Klara där inne någonstans? Sakta förde hon handen mot dörrens guldhandtag. Hon tryckte sakta ner det och kände hur dörren gled upp. Fort slank Amanda in i foajén.

Hon hade stått utanför och kollat in på den gamla foajén många gånger tidigare, men att stå i den kändes konstigt. Allt såg så annorlunda ut. Bara ljuset från dörren lyste upp det stora rummet.

Amanda började långsamt gå framåt tills en tanke kom upp i hennes huvud. Vad höll hon egentligen på med? Hon skulle ju komma försent till skolan och Klara kanske bara skojade trots allt. Så måste det vara.

Hon vände sig om och började gå mot dörren igen. När hon var framme så kände hon till sin förskräckelse att dörren var låst. Amanda ryckte och ryckte i det kantiga handtaget tills handen blev röd. Hade den gått i baklås? Hade någon låst den när hon inte såg? Var allt bara ett skämt?

Paniken började sprida sig i Amandas kropp. Skulle hon vara inlåst här för alltid? Då hördes en röst bakom henne.

– Ursäkta mig, men vad håller du på med?

En liten rund tant kom gående mot henne.

– Vi har stängt, om ni inte såg skylten.

Amanda tittade på glasdörren. Mycket riktigt satt en stor röd skylt på rutan. ”Stängt, Olga Palm, 1980” stod det. Amanda stod som förstenad. ”1980”. Amanda såg på tanten med förskräckta ögon.

– Vilket år är det i år? frågade hon.

– 1980, såklart! Har du ingen koll, flicka lilla?

Tanten ytterligare några steg mot henne.

Hela världen stannade för Amanda.

– Skojar du? fick hon ur sig.

– Varför skulle jag det? Mår du bra egentligen? Du ser lite blek ut.

Damen såg med oroliga ögon på Amanda som nu hade dunsat ner på det blanka golvet. Drömde hon? Eller hade hon, när hon gått in i byggnaden, färdats 35 år tillbaka i tiden?

Plötsligt surrade det i fickan och Amanda satte sig käpprakt upp. Spänt öppnade hon mobilen. Ett till sms från Klara. ”O-P kan hjälpa, men du måste vara försiktig…” Sedan stod det inte mer. Vem var O-P? Amanda tittade noggrant på tanten. Hon var kort och rund, med röda glasögon och vitt hår som stod åt alla håll.

– Olga Palm förresten, sa tanten och räckte fram handen.

Alma tog den och skakade den. Olga Palms hand var kall och en aning benig.

– Amanda, sa hon försiktigt.

Plötsligt kom hon på att O-P kanske var Olga Palm!

– Jo, Olga. Har du möjligen sett min kompis Klara? Hon är lika lång som jag och har brunt hår ungefär hit.

Amanda visade med handen.

– Åh, suckade Olga. Visst har jag det.

Sedan skakade hon på huvudet med en sorgsen min.

– Hon var en fin tös den där Klara. Eller Klarie kanske hon hette, nu när jag tänker efter. Och en kompis hade hon. Alma. De båda råkade illa ut i en brand för många många år sedan.

Olga torkade en tår i ögonvrån.

Amanda kunde knappt andas. Klarie kunde lika gärna vara Klara och Alma kunde lika gärna vara Amanda.

– Vad hände? viskade hon.

– Det är ganska underligt, för det kom en flicka tidigare i dag och sedan kom du och …

Olga tystnade. Skräcken spred sig som en eld i hennes ögon. Hon grep tag i Amandas hand och viskade:

– Ni måste ut härifrån. Nu!

Sedan såg hon på sitt armbandsur.

– Och ni har bråttom.

Innan Amanda visste ordet av det befann de sig i ett mörkt rum. ”Det måste vara salongen”, tänkte hon. Plötsligt tändes en strålkastare. Den lyste först upp de röda sammetsstolarna i rummet och sedan scenen. Mitt på den satt Klara. Hon var bunden vid en stol, med både armar och ben fastbundna i varandra.

Amanda såg skräckslaget på Olga, men hon bara stod där helt orörlig. Plötsligt kände Amanda lukten av rök.

– Vad händer! ropade hon i panik.

– Historien upprepar sig.

Olga såg på Klara som skrek av förfäran när hon såg elden. Snart skulle hela stället stå i brand.

– Det är därför stället stängdes, sa tanten. Branden tog två barns liv och efter det stack ägaren. Ingen vågade öppna teatern igen, rädd för att det skulle upprepas.

– Hur vet du … började Amanda, men hon visste redan allt.

– Är det för sent? frågade hon i stället.

– Jag önskar att det inte var det, sa Olga.

Amanda tog Olgas hand. De båda sprang mot scenen och försökte med alla krafter få bort Klara från stolen. I sista sekund fick Olga upp knuten och alla tre sprang mot foajén. Sedan var de ute ur det brinnande huset.

– Tack, sa Olga.

Sedan försvann hon i en dimma av rök.

Flera månader senare var Klara och Amanda på teater. På vägen ut från salongen såg de en gammal, gammal tant med röda glasögon bakom disken. ”Olga” stod det på hennes namnskylt. De log mot henne. När hon kollade på dem och log tillbaka såg de att halva hennes ansikte var brännskadat. Amanda behövde inte fråga, hon kunde läsa i Klaras tankar att hon trodde samma sak.