Läste du om Julia i KP 1? Här kan du läsa hela hennes insändare om att vara utfryst i skolan.

Jag lovar att försöka fortsätta att gå till skolan trots att mitt liv där är ett helvete varje dag.

Jag lovar att försöka stå ut med att alla tjejer hatar mig trots att jag aldrig har gjort dem något.

Jag lovar att försöka stå ut med att vara ensam varje rast och att låtsas inte höra när de andra pratar och skrattar åt mig.

Jag lovar att fortsätta cykla ensam till gympan, slöjden och hemkunskapen för att ingen vill cykla med mig.

Jag lovar att försöka att inte gråta när alla i klassen blir bjudna på fest utom jag.

Jag lovar att försöka att inte ta åt mig när de säger hur ful, lång, blyg, efterhängsen och konstig jag är.

Jag lovar att aldrig mer lita på någon som säger att de vill vara kompis med mig men sen berättar för de andra att jag försökte och skrattar åt mig ännu mer.

Jag lovar att inte berätta mer för mina lärare, för de kan inte göra mer, de har försökt.

Jag lovar att försöka att inte berätta mer för min mamma, för hon gråter och kan inte sova mer.

Jag lovar att försöka förstå att min skola inte har råd att hjälpa mig mer.

Jag lovar att aldrig mer våga tro att någon vill vara med mig i klassen, för det har jag förstått nu att de inte vill.

Jag lovar att försöka förstå att det finns föräldrar som inte bryr sig om eller vill höra eller förstå att deras barn ljuger och mobbar.

Jag lovar att försöka förstå att det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska hjälpa mig för att föräldrarna är rädda att deras barn också blir mobbade då.

Jag lovar att kämpa, för jag gillar skolan och mina lärare. Men jag kommer ALDRIG att glömma eller förlåta …

Och när Gustav Fridolin skriver att ”skolan är den plats dit man går för att möta livet och få veta hur världen fungerar”, då vill jag bara dö.

NUVARANDE Insändare om mobbing
NÄSTA ”Man blir lycklig av att vara kär”