Galna lekar och grisfötter till middag. Julen förr skiljde sig mycket från hur vi firar i dag ... KP jämför nu och då!

Granen i taket

Nu: Ärligt talat är det en ganska knasig idé: Att ta in ett träd och pynta det. Men visst är det också mysigt?

I dag kan vi hänga upp nästan vad som helst i julgranen. Vanligast är ­kulor, glitter, pyssel och ljus, men det går att köpa dekorationer som ser ut som ­enhörningar eller glittriga Playstation-handkontroller …

Då: Adeln var först med att ha julgran i Sverige. De tog på 1600-talet efter tyskarna och pyntade träd med ljus och lyxiga kakor. På 1800-talet hade julgranen spridits till en del bönder. Men alla tog inte in trädet. Man kunde lika gärna ha en eller ett helt gäng ­granar som fick stå utanför huset. Eller så tog man bara in en liten och hade som ­dekoration på ett bord. Den ­kanske knasigaste varianten var att ha granen upp och ner, hängande från taket!

På 1900-talet blev det vanligt att ha julgran. Man pyntade med flaggor, ljus och godsaker. ­Genom att pensla lim på grenarna och strö över salt kunde man få en snygg snö-­effekt.

 

Fakta_201216_Julmust

Foto: Elin Lindell

Är must bäst?

Nu: Det är ingen tvekan om vilken som är den stora juldrycken. Det sägs att vi i Sverige klunkar i oss mer än 40 miljoner liter must under december!

Då: På julen var det öl som gällde. Ett par dagar före julafton var den färdigbryggd och alla fick smaka – även barnen. För ett fattigt barn var mjölk en festdryck. Att få dricka en mugg var en riktig lyx! Bara inte de vuxna snodde den och blandade med ölen, något som ansågs mycket gott.

 

Fakta_201216_Julklapp

Foto: Elin Lindell

Inte alltid mysig

Nu: En glad och rödklädd farbror som dyker upp en dag om året, med säcken full av paket. Visst är tomten kul!

Då: Tomten var ett surt litet väsen som man sa tog hand om djuren på gården. Slarvade man med att mata korna och hästarna blev tomten arg. Då kunde det komma en örfil från ingenstans. Att ställa ut ett fat med gröt fick honom att stanna ett år till. Men glöm att han skulle ge några presenter till dig.

Med tiden blandades berättelserna om gårds­tomten upp med andra figurer. Bland annat med julbocken, som på 1800-talet kom med presenter till snälla barn, och helgonet sankt Nikolaus, som var populär i andra europeiska länder. En bit in på 1900-talet hade tomten förvandlats till den mys-farbror vi tänker på i dag. Men även om han kom med paket kunde tomten vara lite läbbig. De första tomtemaskerna var gjorda av papper. Inte sällan såg de ganska skrämmande ut.

 

Fakta_201216_Julpynt

Foto: Elin Lindell

Halm = skönt för fötterna

Nu: Vissa nöjer sig med lite pyssel och stjärnor i fönstren, andra vill ha blinkande ljus­slingor och stora tomtedockor som klättrar upp för husväggen. I dag pyntar man sitt hem precis som man vill.

Då: Speciella julprylar var mycket ovanliga före 1900-talet. I stället gjorde man det julfint på andra sätt. Man städade hos djuren och såg till att veden var huggen.

Ute skulle det finnas en kärve till fåglarna. Fick de äta sig mätta skulle skörden bli bättre kommande år, trodde man. Inne i stugan strödde man halm på golven. Det var skönt för fötterna och gjorde det lättare att hålla rent. Bilder på väggarna var ett annat sätt att fixa stämningen. De hade ofta motiv från Bibeln.

 

Bus med släkten

Nu: Vad gör man under jul­helgens långa, mörka kvällar? Några kanske knäcker nötter och kollar tv-serier. Andra spelar brädspel med familjen. Att man ska ta det lugnt verkar i alla fall många vara överens om.

Då: Det kunde vara ganska busig stämning under julen, framför allt bland de unga. Vissa dagar klädde man ut sig och prankade grannarna genom att stöka i deras lagård eller kasta in en halmdocka genom dörren. Sedan hoppades man att de skulle bjuda på något att äta och dricka.

Det fanns också en del lekar som fick kvällarna att gå. I dem var både unga och gamla med. ”Ta jultyppa” var en lek. Där la man sig på rygg med huvudet framför en liten halmdocka. Genom att sträcka upp benen och svänga dem bakåt, skulle man fånga dockan med fötterna. Sedan skulle man ställa den på golvet framför sig. ”Då var det stoj och glädje i bondstugan”, berättas det.

 

Fakta_201216_Lucia

Foto: Elin Lindell

Djävulens natt

Nu: Finns det något mer stämningsfullt än luciatåget den 13 ­december? Vitklädda tärnor, skön-sjungande stjärn­gossar och kanske en och annan pepparkaksgubbe … Maxat mys!

Då: Förr sågs lucia-natten som allt annat än mysig. Då trodde man nämligen att djävulen och hans onda väsen var i rörelse. Läbbigt, tyckte många och höll sig inne. Spännande! tyckte andra och ­passade på att skrämmas lite extra. Framför allt i västra Sverige drog så kallade lussegubbar runt bland husen med otäcka masker, sot i ­ansiktet och trasiga kläder. Det ­liknade mest dagens bus eller ­godis-promenader på halloween.

 

Alla skulle till kyrkan

Nu: Efter att ha slitit hårt i skolan hela hösten kommer äntligen belöningen – jullovet! Chans till två veckor av härligt långa sovmorgnar.

Då: Man fick ta det lugnt på juldagen, men de andra dagarna tog inte arbetet på gården paus. Allra minst chans till sovmorgon var det på juldagen. Att inte dyka upp på julottan, den extra tidiga gudstjänsten i kyrkan, ansågs mycket skamligt. Det sägs att en kvinna vaknade på juldagsmorgonen, övertygad om att hon försovit sig. Hon kastar sig på släden och susar i väg till kyrkan. Men där är stämningen märklig. Snart inser hon att prästen ju är den som dog för tio år sedan. Kvinnan förstår då att hon kommit för tidigt till kyrkan och hamnat på de dödas julotta! Sagan är så klart inte sann. Men den visar hur viktigt man tyckte det var att komma i tid till kyrkan.

Fakta_201216_Julmat

Foto: Elin Lindell

Samma gamla gröt

Nu: Risgrynsgröt, prinskorv, köttbullar … På våra julbord finns det många olika maträtter. Och så pepparkakor, skumtomtar och ischoklad till efterrätt. Frågan är om man någonsin är lika mätt som på julafton!

Då: Länge var det mest stabbig korngröt som gällde under julen. Det åt man alla andra dagar också, för den delen. Ibland med lite salt sill till. De allra flesta hade helt enkelt inte råd med något annat. På 1800-talet blev det mer variation, i alla fall hos dem med mer pengar. Hade man slaktat grisen var det fest. Man tog tillvara på allt som gick att äta. Grisfötterna sågs som en riktig delikatess!

Extra gott bröd hörde också ihop med julen. En del var så vackert dekorerade att man inte ens åt upp dem. Precis som den andra julmaten ansågs brödet vara ­magiskt. Det kunde användas för att ge kraft. En del ­sparade den största limpan ända till våren. Att äta den då gav både åkrarna och de som jobbade på dem extra styrka, trodde man. Fast då var brödet så hårt att man först fick lösa upp det i sirapsvatten eller någon annan dricka.

 

Källor: Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet och boken Nu gör vi jul igen, utgiven av Institutet för språk och folkminnen