Inget i Sverige – och världen – har varit sig likt sedan i vintras. Många har varit rädda för corona-viruset. Här berättar ett gäng kåpeare om hur corona har påverkat dem.

Här berättar sjätteklassarna Elmer, Hanna, Svante och Nora om hur livet har förändrats.

Hur har ni reagerat på corona-pandemin?

Elmer: I början var jag lite rädd, innan man visste mer om viruset. Då trodde jag att ännu fler skulle dö.

Hanna: Jag är inte heller så orolig längre. Bara för att smitta de äldre.

Svante: Min familj var i fjällen när viruset började spridas snabbt i Europa. Då blev jag skrämd. Men nu tänker jag inte så mycket på det.

Nora: Jag har sett mycket från olika ­länder genom Tiktok. Ett tag var det ­karantän och ansiktsmasker i varenda video.

Svante: Det verkar ha varit så najs för dem som fått vara hemma från skolan!

 

Tycker ni att skolorna skulle ha stängt?

Elmer: Nej, det hade varit tråkigt. Mina kusiners skola stängde ett tag. De hamnade efter i flera ämnen.

Nora: Det verkar för slappt att ha skolan hemifrån. Man behöver ju inte ens sätta på sig byxor. Det är ändå bara över­kroppen som syns i kameran. Jag tror att de flesta har legat och sovit på rasterna.

Svante:  Fast fatta vad skönt att slippa idrott, musik och slöjd. För det funkar väl inte på distans?!

 

Förändrades något i er skola under våren?

Elmer: I början fick vi inte ta mat själva utan skulle bli serverade. Men det fungerade inte.

Hanna: Det sitter tejp på golvet i mat­salen, som visar var man ska stå.

Svante:  På fritids behöver alla tvätta händerna när de kommer dit.

 

Allt-annat_201009_corona_stor

Foto: Per Gustavsson

Tvättar ni händerna noggrannare nu?

Alla: JA!

 

Tycker ni att andra följer reglerna bra?

Hanna: Så där … I början var de flesta noga. Men det är lätt att glömma.

Svante: Ärligt talat känns det som att de flesta struntar i reglerna nu.

 

Har er fritid påverkats?

Svante: Inte mycket. Min hockey har varit igång hela tiden. Fast i våras fick vi inte

använda omklädningsrummen. Vi bytte om utomhus.

Hanna: På min fotboll sa tränarna att vi inte fick dela vattenflaskor och att vi skulle hålla extra avstånd.

Elmer: Jag åker skejtboard, och det har varit färre åkare i inomhusparkerna. Så det har varit skönt.

Nora: Jag har börjat promenera utomhus med mamma. Förut brukade vi shoppa.

 

Har era föräldrar jobbat hemifrån?

Svante: Ja, min pappa. När han har telefonmöten måste jag vara knäpptyst och får inte störa.

Nora: Pappa jobbade också hemma ett tag. Han verkade bli väldigt hungrig av det och åt upp allt gott vi hade hemma. Och på sina raster lånade han mitt tv-spel.

Elmer: Pappa tog mitt rum till arbetsrum, eftersom jag har ett så bra skrivbord. Han satte upp värsta avancerade utrustningen.

 

Har ni släktingar som ni  inte träffat?

Hanna:  Ja, min mormor i Finland. I år har jag inte fått träffa henne.

Svante: Jag har fikat med mormor och ­morfar, på avstånd. Morfar bryr sig inte ett dugg om corona. Han kommer fram och vill kramas! Då får man stoppa honom.

Elmer: Min familj åt lunch med farfar. Han fick sitta vid ett eget bord.

Nora: Jag träffar farmor och farfar utomhus. En kompis till mig säger att jag inte borde det. Men de är väldigt friska.

 

Har något annat känts annorlunda?

Elmer:  Ja, det märks att många är rädda. Två äldre blev arga för att jag gick för nära. Och då var  jag ändå två meter ifrån.

Nora:  Min granne skrek åt mig och mamma när vi ville gå in i hissen med henne. Trots att vår hiss är stor nog att hålla avstånd i. Hon var nog också jätterädd.

Svante: Jag åker tunnelbana till min träning. Ingen sätter sig längre mitt emot eller bredvid någon annan.

 

Har pandemin varit bra på något sätt?

Elmer:  Ja, jag kunde verkligen vila upp mig det här sommarlovet. Andra somrar har min familj rest mycket. Nu var jag mest hemma.

Nora:  Jag tror att många har fått mer tid att koppla av. Min mamma var sjuk av stress. Hon har kunnat ta det lugnare.

Hanna: Ett tag i våras var många borta från skolan samtidigt. Det tyckte jag var skönt. Klassen kändes mer lagom stor då och det var tystare på lektionerna. Jag kunde koncentrera mig bättre.

 

Vad tror ni händer nu?

Nora:  Jag hoppas att pandemin är över till jul. Vi brukar samlas hela släkten. Det vore jättetråkigt att inte få göra det.

Elmer:  Jag tror vi behöver hålla avstånd även i jul. Och tänk om det kommer en andra corona-våg …

Hanna:  Men vi måste hoppas på det bästa.

Svante:  Och det mesta är faktiskt redan som vanligt för oss.

 

Allt-annat_201009_corona_Celine

Foto: Per Gustavsson

Celine blev ledsen av att ha skola på distans.

”Jag tappade motivationen”

När skolan stängde i två månader kändes det mesta svårt för Celine, 14. 

Första gången Celine hörde om corona-viruset blev hon inte särskilt rädd. Men så kom det till Europa. Och till Frankrike, där Celine har släkt. Där spreds smittan snabbt.

Familjens resa fick ställas in.

– Det var tråkigt. Jag har två jämnåriga kusiner där. Och jag blev stressad. Inte för egen del. Men för mina nära.

Snart förändrades även hennes egen tillvaro. Celine går i en internationell skola i Stockholm och den stängdes i nästan två månader.

I stället fick eleverna undervisning genom en app. För Celine var omställningen svår.

– Jag fick inte samma känsla som i klassrummet. Och det var inte lika lätt att få hjälp.

Att båda föräldrarna jobbade hemma gjorde inte saken enklare.

– Vi bor rätt trångt. Min bror och jag delar rum. Och vi har inget internet där. Så alla fick arbeta i vardagsrummet.

Tidigare var hon motiverad att höja sina betyg. Men motivationen försvann helt.

– För mig är hemmet kopplat till mys och chill. Det är så lätt att börja titta på Youtube eller kläder på nätet i stället …

Eleverna behövde ansvara för mer skolarbete än vanligt.

– Jag vet att många i klassen tyckte att de hade bättre arbetsro hemma. Men jag lärde mig definitivt mindre, säger Celine.

Därför var det en lättnad när skolan öppnade igen.

– Alla elever fick munskydd. De var ganska jobbiga att ha på sig. Att sitta på lektion med en varm tygbit tryckt mot ansiktet är inte så skönt. Och man behövde prata jättehögt.

I klassrummen skulle varannan bänk stå tom. Och eleverna torkade noggrant rent platsen efter sig.

– Jag tycker det är viktigt att vara försiktig, säger Celine.

Celine har försökt vara extra noga eftersom hennes pappa tillhör en så kallad riskgrupp.

– Han har problem med lungorna. Om han skulle smittas skulle han kunna bli svårt sjuk.

Hittills har ingen i familjen drabbats hårt.

– Men en tränare till mig gick bort i covid. När jag kom till simhallen stod det blommor där. Så jag förstår vad många går igenom. Att så många människor i världen är i sorg.

Celine har haft svårt att slå bort de mörka tankarna.

– Ibland känns det som att det är så här vi får leva från och med nu. Känslan är att något i världen har förändrats.

Hon förklarar:

– Det är som ett ”före” och ”efter” pandemin. Före kändes livet friare.

Celine har inte pratat med någon om sin oro.

– På ett sätt känner jag mig dum, många har det ju värre än jag. Så när jag blir ledsen försöker jag tänka på något glatt. Som att jag ska få en hamster snart.

Celine kan även se något bra med corona-tiden.

– Miljön har blivit bättre. När människor reser mindre syns effekt ganska snabbt.

 

Allt-annat_201009_corona_Malte

Foto: Per Gustavsson

Malte och hans morfar har haft kontakt via balkongen.

”Det blir skönt att krama morfar”

Malte, 13, är en av många som saknar sina äldre släktingar. Men han umgås med morfar så gott det går.

Maltes 90-åriga morfar bor ensam på ett boende för äldre. Tidigare bodde även Maltes mormor där.

– Men hon dog tyvärr i covid i våras.

Malte tystnar ett ögonblick och fortsätter sedan:

– Fast hon var svag och sjuk redan tidigare. När hon smittades av viruset blev det för mycket …

Maltes morfar insjuknade också, men lindrigt.

– Han fick bara lite feber och hosta. I början var jag rädd. För jag hade hört att sjukdomen kan bli

värre efter några veckor. Men morfar blev som tur var inte sjukare.

Värre var att hans morfar blev ensam. Eftersom han var sjuk behövde han hållas isolerad.

– Han och mormor hade varit gifta i 60 år. Och plötsligt satt han ensam i ett rum. Det var sorgligt att tänka på, säger Malte.

Men hans familj bestämde sig för att göra det bästa av situationen. Visst, de kunde inte gå in till morfar. Men de kunde stå utanför.

– Så vi gick dit och ställde oss utanför fönstret. Och morfar kom ut på balkongen, säger Malte.

Hans mamma gick dit varje dag. Malte och hans storebror följde med så ofta de kunde.

– Det kändes konstigt att se morfar men inte få röra vid honom. Men vi kunde prata och lämna över små presenter.

Mest pratade de om vardagliga saker.

– Vi frågade hur morfars dag hade varit och vad han hade ätit. Någon gång berättade han att han hade ätit vinbär. Och ibland hade han glömt bort det. Han är lite dement, säger Malte.

Och så har det fortsatt.

– Morfar blir glad av att se oss. Det märks att vi är viktiga. Hans värld är så liten just nu. Han har inte ens en mobil. Besöken är det största som händer, säger Malte.

I början var Malte ofta ledsen. Nu försöker han tänka positivt.

– Jag vet att det här är en svår tid för många. Men inget blir bättre av att deppa. Hur skulle det hjälpa morfar att vi sörjer? Det är bättre att se möjligheter än att tänka att livet är skit, tycker Malte.

Han hoppas att morfar orkar hålla ut. Och att allt snart ska vara över. Det har redan blivit lite lättare att ses.

– Nu får vi träffas på en uteplats. Men vi måste fortfarande hålla avstånd. Jag längtar tills jag och morfar kan kramas igen.

Malte har många fina minnen av mormor och morfar från förr.

– Innan de flyttade till boendet hälsade vi på hemma hos dem väldigt ofta. Sista gången spelade vi tv-spel, gjorde egen hallonsylt och åt pannkakor. Jag minns att mormor och morfar var glada. Det var fint.

 

Alla intervjuade i reportaget har egentligen andra namn. Artikeln publicerades i KP 15