I KP 12 presenteras ett gäng novellvinnare. Här är ytterligare sex vinnar-noveller att läsa.

 

Mitt rätta jag

allt-annat_06-08-13_KP-lasarnas-egna-aventyrsnoveller_5

Foto: allt-annat, P-lasarnas-egna-aventyrsnoveller

Av Liv Ångman, 10 år, Järfälla

Jag kröp längre och längre in i klippskrevan… måtte han inte märka mig! Hans päls var svart som natten, hans ögon lyste stora och gula i nattens mörker. Plötsligt kände jag hur min hand snuddade vid något varmt… nej, nej, tänkte jag. Jag drog snabbt tillbaka den, men det var försent, vrålet ekade igenom ravinen, odjuret vände sig blixtsnabbt om. Jag hoppade ut ur klippskrevan med ett ryck! Jag sprang allt vad jag kunde, odjuret var efter mig och rädslan kröp längs ryggraden, rädslan satte sig fast som en igel. Ravinen jag sprang i blev allt trängre och bergen allt högre. Ju längre in i ravinen jag kom, desto fler små röda ögon dök upp högst uppe på klipporna. Här nerifrån kunde man bara se dem som små prickar, men jag visste ändå att dom var farliga, det syntes vid första ögonkastet. En stor korp svingade sig ut över den mörka natthimlen och jag kom på att jag inte visste varför odjuret jagade just mig och i samma stund var det som om tiden hade stannat. Det var inte bara tiden som hade stannat, jag, odjuret, figurerna med de röda ögonen och korpen, allt, precis allt. Odjuret väste eller till och med morrade med hat: ”Du är den utvalda!” Och i samma stund, precis när odjuret skulle kasta sig över mig var det någonting inuti mig som pressade sig upp ur strupen, från hjärtat kom det och tog sig ut ur munnen i en stor blå eldslåga! Odjuret vrålade när elden nuddade hans svarta kalla päls. Han började försvinna mer och mer, han skrek i all förfäran: ”Jag kommer tillbaka, jag ska hämnas!”, men jag visste att han var borta för alltid. Min hud började förvandlas till fjäll och ur min rygg växte stora svarta vingar. Av odjuret fanns det bara två svarta sandkorn kvar. Min kropp lyfte från marken! Jag var fri! Ensam svävade jag upp mot månens ljus.

Gåtan

allt-annat_06-08-13_KP-lasarnas-egna-aventyrsnoveller_4

Foto: allt-annat, P-lasarnas-egna-aventyrsnoveller

Av Nina Kavian, 12 år, Vaggeryd

Jag låg på det kalla och fuktiga stengolvet och andades snabbt. Hjärtat dunkade i bröstet innanför den grå slitna koftan. Jag kramade guldnyckeln hårt i handen. Nyckeln som hade förändrat våra liv och skulle göra det för evigt.

I en hopplös väg till att slippa känna smärtan i benet och rädslan som allt snabbare tog över mig började jag tänka på den dagen då allting förändrades. Då jag var en vanlig tjej, gick i skolan som vanligt och bodde granne med min bästa vän. Då jag fortfarande brukade sitta vid skrivbordet och teckna bilder i timtal; äventyr, sjöodjur, berg, krokodiler och exotiska träd. Men jag målade aldrig barn som var fångade i ett slott, omringade av vakter, med skadade ben och fångade i sig själva av sin egen rädsla. Aldrig.

Jag minns tydligt den dagen. Jag hade precis ätit en sen frukost då Ronny kom.

När han knackande på dörren tog jag på mig skorna och sprang ut.”Kom, vi går ner till bryggan”, sa Ronny och jag sprang med honom ner till vår egen gamla träbrygga. Det bästa fiskestället.

Morfar stod redan vid stranden. ”Hej, Lina!” sa han lika vänligt som alltid. ”Och hej på dig också, lille Ronny.” Vi log och började fiska.

Efter tio minuter hade vi fått massor av småfiskar. Vi satte oss på det torra gräset och jag tog fram morfars fiskelåda. Jag öppnade den och alla fina glimmande drag glänste lite extra i solskenet.

Fast jag hade sett dessa drag så många gånger såg jag dem på ett nytt sätt varje gång. Rörde sig fiskögonen och tittade på mig? ”Ja du, Lina”, sa morfar och lade handen på min axel. ”De är lite magiska”. Jag nickade långsamt men hörde inte riktigt vad han sa, för blicken drogs till en liten burk som jag aldrig hade sett förut. Det var en rund träask med ett lock och snirkliga och annorlunda bokstäver. ”Morfar? Vad är det här?” sa jag och höll upp burken. Ronny kollade nyfiket på asken. Han synade bokstäverna noga och såg förvånad ut: ”Lina, det är hieroglyfer.”

”Hire…Vadå?”

”Hieroglyfer. De använde sådana i gamla Egypten. Mycket märkligt. Hur kan den ha hamnat i fiskelådan..?” Vi vände oss mot morfar. Han såg blek och orolig ut. ”Ni har hittat den” sa han stelt.

”Vadå?”

”Ni har upptäckt hemligheten”. Morfar sjönk ihop.

Han hade svimmat.

Vi var på sjukhuset och jag kände mig yr. Morfar som alltid brukar vara så lugn och orädd, hur kunde han plötsligt svimma för något så oskyldigt? Jag kände att Ronny tänkte samma sak. Jag kollade oroligt på mamma bredvid morfar på sjukhussängen. Hon såg hemlighetsfull ut, och ansiktsuttrycket var som morfars innan han svimmade.

I stället för att fråga vad hon dolde för mig undrade jag när morfar skulle bli bättre. ”Åh, det är nog ingen fara”, sa hon. ”Syrebrist. Vanlig vid oro och yrsel. Han kommer att återhämta sig i morgon.” Jag kände mig lite mer lättad och litade på att mamma talade sanning.

Det var eftermiddag och jag och Ronny gick in genom portarna till biblioteket. Med oss hade vi den gåtfulla träasken. Vi skulle tyda hieroglyferna. I receptionen frågade vi efter ett egyptiskt–svenskt lexikon. ”Hm, ja det ska nog finnas någonstans, kom med”. Vi följde bibliotekarien genom en korridor av hyllor med hundratals böcker. ”Här”, sa hon och till slut stannade vi vid tjocka, gamla böcker med läderartade pärmar och trasiga sidor. Det luktade gammalt hus och damm. Ronny drog ut en böckerna och läste på omslaget.

Gamla Egypten var rubriken. Ronny öppnade boken och ut vällde en massa damm. Vi hostade och försökte tyda sidorna. ”Här”, sa Ronny och pekade på en text som såg ut precis som den på asken. Vi läste översättningen högt: För mig tillbaka till min rättmätige ägare…

Orden sjönk in, men jag förstod fortfarande inte.

”Vad betyder det?” Jag tittade på Ronny. Han såg allvarligt på mig. ”Jag tror att vi måste lämna tillbaka asken till sin ägare”. ”Men…” sa jag, ”det kan bli farligt, såg du inte mammas och morfars ansikten?” ”De vet något som inte vi vet.” De döljer det för oss. Frågan är bara vad. ”Men”, sa Ronny, ”ifall det nu är så farligt, så borde vi väl lämna tillbaka asken och göra oss av med den, så att inte morfar svimmar mer”. ”Mm”, mumlade jag. ”Men Ronny! Vi har ju inte öppnat den än.”

”Jag vet”, svarade han. ”Men tror du vi vågar?”

”Vi måste”, sa jag. Vi nickade tillsammans och tog tag i knoppen på locket.

Innan vi hann se vad det var som låg på botten av asken hörde jag ett ljud bakom mig och vände mig reflexmässigt om. Jag såg gula ögon skymta i det svaga ljuset och hann inte tänka en tanke till innan något drog tag i mig och allt jag såg var mörker.

Jag vaknade upp på ett konstigt ställe och såg någonting glimma till bredvid mig. Det glänste av guld och det var en nyckel. Jag tog den i handen och försökte resa mig, men upptäckte att jag var domnad i hela kroppen. Jag orkade inte röra mig och lade mig ner på det kalla och fuktiga stengolvet. Men jag hörde en hög, omänsklig stämma som upprepades gång på gång och lät: För mig tillbaka till min rättmätige ägare.

Jag kände hjärtat dunka i bröstet och kramade gulnyckeln i handen. Nyckeln som hade förändrat våra liv och skulle göra det för evigt.

Räddningsoperation Wille

allt-annat_06-08-13_KP-lasarnas-egna-aventyrsnoveller_3

Foto: allt-annat, P-lasarnas-egna-aventyrsnoveller

Av Tora Nilsson, 14 år, Uppsala

Vendela smög fram mellan träden. Skuggorna låg djupa omkring henne och vinden ven genom trädtopparna. Snart kunde hon skymta det fladdrande ljuset av eldar mellan de tjocka stammarna. Hon hukade sig ytterligare ner i undervegetationen och fortsatte försiktigt framåt. Sakta, hela tiden med blicken mot marken för att undvika torra kvistar och annat som skulle kunna avslöja hennes färd genom den dunkla skogen. När hon började kunna urskilja konturerna av människor runt den närmaste elden sjönk hon ner på mage och ålade snabbt sista biten fram till ett stort träd som kunde dölja henne från blickar inifrån lägret. Hennes hjärta bultade kraftigt, och hon ville mest av allt hoppa rakt in i lägret, ta tag i Wille och sticka därifrån. Men Tims tidigare ord varnade henne, och hon visste att en sådan handling var riskabel.

Vid tanken på den lilla pojken vred hon huvudet åt väster och kunde precis urskilja när han smet in bakom ett träd. Han gav tumme upp och tecknade åt henne att lyssna. Från träden kunde hon precis höra vad som sades vid den närmaste lägerelden. Än så länge verkade samtalet bara handla om vardagliga sysslor i lägret, vem som hämtat vatten, hur tråkig maten var och så vidare. Det var tre män runt elden, och nu hörde hon en ny, grov röst över den öppna platsen och männen vid elden svarade. Vendela rynkade pannan och försökte urskilja några ord, men avståndet var för långt. Hon kastade en blick på Tim, men han verkade djupt försjunken i konversationen vid elden. Vendela tvingade tillbaka sin uppmärksamhet till samtalet och hennes hjärta hoppade över ett slag. Hon kunde tydligt höra Willes röst bland de vuxna männen. Han lät lite försiktig, men annars verkade han som hemma med de okända männen runt honom. Vendela vred på huvudet igen och mötte Tims blick. Han såg lite sammanbiten ut, men gjorde tecknet för att det var dags. Samtidigt började de smyga fram över den torra marken. Vendela tog upp slangbellan hon fått av Tim tidigare och laddade den med en sten. Precis i utkanten av ljuscirkeln stannade hon och väntade på Tim. Han höll sitt blåsrör i ett fast grepp och ett tjugotal små pilar stack upp ur bältet. Deras ögon möttes igen, och Vendela följde planen precis.

Hon hoppade in i ljuset och sköt mot en av männen. Han togs med överraskning när stenen slog in i hans arm. De andra männen reste sig snabbt och en av dem drog ett svärd. Vendela tvekade inte, utan hoppade rakt fram och slog den närmaste i magen. Vendela hörde ett swischande ljud och en av Tims pilar slog ned mannen med svärdet. Vendela tog ögonkontakt med Wille, som stod helt stilla med halvöppen mun.

– Vad gör du? skrek hon.

Nu började männen runt de andra eldarna fatta vad som pågick. Wille såg förskräckt på henne, lite sorgset. Det fick henne att tveka, vilket var ett stort misstag. Mannen med den grova rösten kom bakom henne och slog henne hårt i ryggen med sin stridsklubba. Tårar steg upp i ögonen på henne och hon föll framåt. Nu verkade dock Wille fatta vad som höll på att hända, och rusade fram mot henne. Skrik hördes runt omkring när Tims pilar träffade sina mål. Wille tog tag om hennes arm och hävde henne upp. Tillsammans kämpade de sig mot skogen igen. Fler skrik bakifrån. Tim hann upp dem när de nådde skogsbrynet. Han vände sig om och blåste iväg ett par till pilar. Alla fann sina mål.

– Vendela! Vad håller du på med? frågade Tim irriterat.

– Räddar Wille…

Tim himlade med ögonen.

– Du skulle vänta i skogsbrynet, inte hoppa rakt in som en galning! Just nu ser det mer ut som om det är han som räddar dig.

De tre barnen skyndade genom skogen, och snart såg de ljus lysa in genom grenverket. De hade nått ut till gläntan där de landat luftballongen. Wille knuffade Vendela mot korgen och ropade åt Tim att följa efter.

– Jag uppehåller dem, kasta loss ni, jag kommer!

Han började sätta av mot skogsbrynet igen, men Tim hann ikapp honom.

– Nej, stanna här. Ser du några som behöver uppehållas kanske?

Wille tittade mot skogen. Mycket riktigt fanns där inga tecken på förföljare. Han skakade långsamt på huvudet.

– De låter oss fly, muttrade han.

– Ja, undrar just varför?

Tim tittade misstänksamt på Wille, men drog honom sedan mot ballongen.

– Hur som helst borde vi ta hand om den möjligheten. Kasta loss, Vendela!

Vendela gjorde så, och de två pojkarna hävde sig upp i korgen. De svävade uppåt, och fortfarande syntes inga män i gläntan nedanför. Den blev snabbt mindre allt eftersom de steg högre upp.

Tim satt som vanligt uppflugen på kanten av korgen, Vendela orkade inte ens påpeka hur riskabelt det var. Hon gav Wille en stor kram. Allt det där med att männen lät dem fly och Willes sorgsna blick i lägret var sådant som fick hennes huvud att värka av ansträngning. Tänkandet var något hon alltid lämnat till Wille, och nu var han här med dem igen.

De vände sig mot öster och såg hur solen just visade sig vid horisonten och sträckte sina varma strålar över landskapet under dem. De hade funnit och räddat Wille, och de kunde äntligen fortsätta sin resa igen.’

Riddaren och flickan

allt-annat_06-08-13_KP-lasarnas-egna-aventyrsnoveller_2
Av Sara Forsman, 14 år, Kalmar

Jag pressade kroppen mot den kalla stenväggen. Jag behövde inte anstränga mig för att höra hur det vidriga trollet snarkade. Så han sover på jobbet. Lat jävel… Försiktigt kikade jag fram bakom hörnet.

En vidrig odör träffade mig likt ett knytnävsslag. Stanken letade sig in genom mina näsborrar och ögonen tårades. Jag tryckte armen mot ansiktet ifall jag skulle börja hosta och riskera att väcka trollet. Försiktigt smög jag in i rummet, fortfarande med armen tryckt mot näsa och mun.

Den hemska besten satt lutad mot väggen och balanserade på en skör pall. Otroligt att den inte brast under all vikt. Armen hängde ner till marken och höll ett slappt grepp om en hemsk spikklubba. Det for en ilning genom min kropp när jag såg det torkade blodet längst ut på de sylvassa taggarna. Visst hade jag sett blod förut, men tanken på att trollet hade svingat sin spikklubba mot en människa och med dess tyngd krossat den lilla kroppen, fick mig att vilja spy.

Jag kikade runt i rummet och insåg att jag inte skulle komma längre om jag inte ville slåss mot besten eller leta reda på nycklarna till det nedrans gallret som utgjorde ena väggen. Det första alternativet var uteslutet eftersom jag inte skulle kunna gå vidare utan att få en hel drös med troll efter mig. Så jag fortsatte titta runt i rummet efter nycklarna. En trött suck for ur mig när jag hittade dem. Retsamt hängde de och dinglade på väggen bakom trollet. Förbaskat.

Jag fortsatte leta, och blev en aning muntrare när jag fick syn på ett spjut i ena hörnet, ungefär tre meter från det sovande trollet. Motvilligt tog jag bort handen från ansiktet och smög fram. Och med spjutet i min hand trippade jag försiktigt mot trollet. Om jag bara lyckades sticka in spjutet i nyckelringen utan att tappa den… Jag stod och trevade en stund, men skärpte mig sedan. Efter att ha kastat ett sista getöga på besten tog jag ett stadigt tag om spjutet och förde det sakta fram mot nycklarna. Ett tag var det nära att nycklarna gled av spjutet, men jag lyckades ta dem, och den enda reaktionen från trollet var en högljudd snarkning.

Jag ställde ifrån mig spjutet igen, och med nycklarna i handen gick jag fram till gallret och försökte så tyst som möjligt låsa upp. Det gnisslade lite från gångjärnen när jag öppnade, men trollet förblev oberörd. Jag var noga med att stänga grinden efter mig, nycklarna behöll jag. De kanske skulle komma väl till pass senare.

Jag rusade genom gångarna och saktade inte ner förrän jag nådde fängelsehålorna. De flesta låg och sov i sina celler, men vissa fångar hasade sig fram till gallret och väste åt mig att jag skulle öppna. Jag struntade i dem, jag hade bara ett mål.

Längst bort i korridoren av celler stannade jag. Till höger om mig låg en ung flicka ihopkrupen i ett hörn. Hon sov. Hennes blonda hår var smutsigt och det såg ut som om det var grått. Hennes kläder var lortiga och trasiga. Jag gick fram till dörren och satte i nyckeln med ett litet klick. Flickan rykte till och stirrade skräckslaget på mig med sina askgrå ögon. Så blek hon var. Helt olik sig.

”Du behöver inte vara rädd lillasyster, det är jag”, sa jag mjukt och drog ner tygstycket som dolde mitt ansikte. ”Vi måste skynda oss! Snart märker trollen att något är fel!”

Jag sträckte ut handen mot flickan och hon tittade förvånat på mig i några sekunder, som för att försäkra sig om att det faktiskt var jag. Sen tog hon min hand och tillsammans började vi springa tillbaka genom de trånga passagerna. Som tur var hade trollet inte vaknat, så vi kunde fortsätta mot sprickan i muren och lyckas ta oss ut, utan att bli upptäckta.

Jag höjde fingrarna mot mina läppar och visslade. Inte så högt så att fienden skulle höra, men tillräckligt för mottagarens öron.

Jag kisade och försökte se in mellan de täta grenarna i Mörka skogen. Snart hörde jag hovslag som hamrade mot marken, och kunde skymta hans mörka siluett mellan trädgrenarna. Han var svart som natten och min. Min häst.

”Hej Argus. Såja, såja”, sa jag med min lugnaste stämma och klappade hans varma hals. Jag lät handen följa hans nacke och borrade in fingrarna i hans tjocka man. Jag kände hur värmen steg upp från hans muskulösa kropp och vidare in genom mig. Det var en härlig känsla, jag kände mig trygg.

”Syster kom, jag hjälper dig upp”.

Jag lyfte upp min syster på Argus rygg och vände mig mot fortet bakom oss. Jag spottade på marken framför mina fötter och tänkte föraktfullt att detta var sista gången jag såg denna hemska byggnad. Aldrig mer skulle den få skada mitt liv, det skulle jag se till!

När jag så kärleksfullt tagit farväl av fortet, satte jag mig upp på framför min syster och manade på Argus att börja springa. Vi red bort från skogen på den lilla grusvägen som ledde mot bergen. Vinden slet i mitt hår, jag kände mig fri. En känsla jag inte haft på flera år.

”Vart ska vi nu, Jane?”

”Hem syster, vi ska hem”, svarade jag, och hennes taniga armars grepp runt min midja hårdnade.

Fenixens hjälp

Av Gabriel Malmqvist, 10 år, Trelleborg

allt-annat_06-08-13_KP-lasarnas-egna-aventyrsnoveller_1

Jag fattar inte vad som just hände. Det var det mest asgrymma som jag sett i hela mitt liv. Jag hade precis lämnat discot med mina kompisar Frank och Omar. Omar hade berättat ett jätteroligt skämt som jag skrattade åt. Sedan, precis när jag skrattat klart blev jag uppslukad av eld. Men jag visste redan vad som hade hänt. Jag hade blivit teleporterad. När jag teleporterades kände jag en väldigt underlig känsla. En skön känsla men samtidigt en känsla som brände som eld. När jag var framme så såg det ut som om jag hade landat i ett sorts palats. Men det var väldigt annorlunda än människornas. Det var bilder av ståtliga brinnande fåglar och väldigt röda väggar så jag fattade direkt att det inte var gjort av människor. Jag började gå igenom palatsets tusen gångar och fattade att palatset kanske var ungefär 14 mil långt. När jag hade kommit till mitten av palatset kom jag till ett rum som skiljde sig från alla andra rum. Allt där var gjort av guld, stolarna, bordet, väggarna och till och med statyn som stod i mitten av rummet var gjord av guld. Okej lite smaragder också. Så jag började gå och studera vart jag hade kommit.

Men då hände något. Helt plötsligt, helt utan förvarning var den där. En brinnande fågel hade teleporterat sig bakom mig. Jag blev rädd. Jag ville bara sticka där ifrån men mina ben ville inte röra sig. Fenixens mun öppnade sig. Jag trodde att det skulle komma eld ur munnen som på en drake, men i stället kom en röst som sa:

– Hej, jag behöver din hjälp.

Han sa det väldigt allvarligt. Som om hela palatset höll på att gå under. Jag undrade om jag skulle säja ja. Men då jag kollade i hans ögon såg jag de svarta vädjande pupillerna så jag kunde inte säga nej:

– Okej jag gör det. Orden kom ut ur mig utan att jag kunde hjälpa det.

– Tack så hemskt mycket, sa fenixen.

Jag såg hur han grät. Så jag fattade att han hade mördat mig om jag hade sagt nej.

– Okej, vad ska jag göra? frågade jag.

Fenixen suckade tungt:

– Min ärkefiende Corvus har legat i krig jättelänge med mig.

Han suckade tungt igen och fortsatte:

– Mina rebeller har blivit svagare tack vare Corvus pilgift och vissa har till och med blivit hypnotiserade till att döda sig själva. – – Okej, fast vilket djur är han?

Jag hade forskat jättemycket om sagodjur så jag undrade vad han skulle säga.

– Han är en…. Han väntade med att säga det, som om låtarna skulle ropas upp i Melodifestivalen. Det blev ett spänt ögonblick men till slut sa han det.

– Han är en… Han viskade när ordet ”kentaur” kom upp ur hans strupe.

Jaha tänkte jag.

– Hur kan han vara så farlig då? undrade jag.

Fenixen svarade genast.

– Hallå, det är ju inte Corvus som är farlig utan det är pilgiftet! skrek han och lät väldigt upprörd.

– Okej då, okej var ska vi börja sa jag.

Fenixen, den brinnande fågeln, drog ett djupt andetag och berättade planen som han hade tänkt igenom i elva dygn.

– Okej, ska vi till Corvus bas nu då? frågade jag.

– Ja, nu beger vi oss av till Corvus bas.

Och så var vi på väg. Efter en timmes flygning var vi framme. Basen såg ut som en jättestor kub och den hade en staty där framme som såg ut som en enögd kentaur. När vi smög oss in igenom ventilen såg det ut som om stenkentaurens öga följde efter oss så länge vi var inom hans ögonräckvidd. Vi kröp igenom ventilen och jag var så rädd så att det bara var fenixens lugnande ord som hindrade mig från att kissa på mig.

När vi kröp igenom ventilröret verkade det som om vi aldrig skulle komma ut. Men till slut såg jag en ljuskälla igenom ett ventilgaller. Vi kollade igenom gallret och såg en väldigt stor gestalt gå av och an i skuggorna. Corvus! tänkte jag. Jag undrade om han kunde se oss eftersom att varje gång han slängde en blick på gallret dröjde den kvar i ungefär en extra sekund och fortsatte att stirra med sitt öga över andra delar av det gråa rummet.

Helt plötsligt sparkade Corvus bakut rakt mot ventilgallret och krossade det helt med några bitar av den gråa väggen. Jag föll ut igenom hålet som Corvus hade gjort och landade hårt på marken. Corvus såg ut som om han hade vunnit X factor när han tittade ner på mig. Jag fick inte fram ett enda ljud när han tittade på mig men då, efter att bara legat uppe i ventilhålet kastade sig fenixen fram och grep tag i Corvus hästmage och brottade ner honom med en sådan kraft att Corvus tappade medvetandet. Och som om det inte skulle vara nog sprutade en blåfärgad låga rakt ut igenom fenixens mun och brände ett halvmeter stort hål rakt igenom Corvus och dödade honom. Jag stirrade på fenixen som var superchockad av det han hade gjort. Man såg att hans svarta ögon var uppspärrade av chock. Jag försökte prata med honom men han var som fastfrusen på det ställe han stod. Men till slut viskade han:

–Vi går hem nu.

Efter en stund frågade jag fenixen om jag skulle få vara med på fler äventyr.

– Vi får se, svarade han hemlighetsfullt.

Zara och Zila

allt-annat_06-08-13_KP-lasarnas-egna-aventyrsnoveller
Av Maria Abrahamsson, 12 år, Huddinge

Vakna…vakna, vakna!

Jag vaknade och blinkade till. Bredvid sängen stod en gestalt och när jag tände lampan såg jag att det var en flicka. Jag spärrade upp ögonen. Hennes hud var ljusblå!

”Vem är du och vad gör du i mitt rum?”

Hon närmade sig sakta.

”Jag är Zara och behöver din hjälp. Flippa inte ur när jag säger att det är i rymden.”

Jag ramlade ur sängen när hon sa det, det kunde inte vara sant. I rymden? Innan jag hann säga något började hon berätta: ”Mitt folk behöver din hjälp för att få bort den onda Zila och få fred på Merkurius. Hon tog över kungakronan med våld och mitt folk svälter. Om jag har rätt så är hon just nu på väg att ta över Pluto också. Vi kan övermanna henne och skicka henne till en annan galax.”

Allt detta var så främmande och igenkännligt på samma gång. Hade jag inte läst det här i en serietidning?

”Okej, visst. Jag hjälper er, men har jag verkligen rätt kläder för det?”

Kalsonger var nog inte de bästa rymdkläderna.

”Ingen fara, jag fixar det.”

Hon knäppte med fingrarna och plötsligt var jag täckt av en silverdräkt med turkosa lysrör. I bältet satt en sorts pistol som lyste i mörkret.

”Wow! Hur gjorde du det där och vad är det här?”

Jag höll upp pistolen och tittade på den.

”Vi kallar den för zappare, men vi har inte tid med det nu. Kom så åker vi.”

I trädgården stod ett enormt rymdskepp som var lila. På sidan var det blixtar målade och de var självlysande. Jämfört med rymdskeppet såg trädgården liten och ynklig ut.

”Häftigt!” Zara tryckte på en fjärrkontroll så att dörren till rymdskeppet öppnades och massor av glittrig rök vällde ut.

”Är du redo?”, frågade Zara.

”Helt klart.”, svarade jag.

Jag vande mig aldrig vid rymdskeppet. Allt var rent och glänste. Nästan alla prylar var datorer, surfplattor och vapen med touch som aldrig lämnade fingeravtryck.

”Det här är så coolt, Zara!” Hon log och svängde undan sitt lila hår från ansiktet.

”Visst är det? Och kolla där borta, där kan du dricka läsk med M&M smak!”

Jag gick bort till läskburkarna och testade och det smakade faktiskt M&M! Hon vände sig om medan hon tryckte på en surfplatta så att det blev autostyrning på ratten.

”Okej, det här är planen: vi åker till Pluto där hon just nu är i sitt huvudkvarter. Vi övermannar henne genom att skjuta ner hennes vakter och sedan möta henne öga mot öga.”

När vi steg ut ur rymdskeppet var Pluto helt öde. Vi gick fram några steg och tittade oss omkring.

”Hitåt, jag vet vart vi ska.”

Vi sprang tills vi såg ett sorts stort tält nere i en djup krater. Några vakter stod utanför tältet och än så länge såg de oss inte. ”Lägg dig ner på marken.”

Jag gjorde som hon sa och kände hur hård marken var.

”Sikta och skjut på tre. 1,2…3!”

Jag blundade och tryckte på en liten röd knapp. En vit ljusstråle sköts ut och förvandlades till en knytnäve. Knytnäven slog vakten mitt i ansiktet så att han föll ihop och svimmade.

”Häftigt, det där var ju otroligt!”

Vi sprang fram till öppningen och rusade in. Synen som jag fick chockade mig rejält. Zila satt bunden vid en stol med munkavle och grät.

”Va? Zila?”

Synen av oss fick henne att sprattla och hoppa runt på stolen. Zara tittade på henne med avsky.

”Skjut henne, Erik. Tänk på vad hon gjort med mitt folk!” Jag var för chockad för att göra något när jag plötsligt kom på någonting. Såklart, Zara var från den där serien Merkurius-monster.

”Det är DU som är Zila och inte Zara!”, sa jag och siktade i stället på Zila.

Hon log slugt mot mig.

”Ja, jag är Zila från Merkurius-monster, du kom på det.”

Jag blev förvirrad.

”Men varför behövde du min hjälp?”

Hennes ansiktsuttryck förändrades och hon såg irriterad ut.

”Jordingar kan bara använda det vapnet du har. Och det är just det vapnet som kan förgöra Zara!”

Jag tittade på den riktiga Zara ett ögonblick och det var allt Zila behövde. Hon sköt små orange bollar som var antända av eld. Jag kastade mig åt sidan mot Zara när det exploderade bakom mig och började brinna.

”Kom Zara! Vi måste ut!” Jag lösgjorde henne från repet med en laser och drog henne ut.

”Göm dig bakom stenen där!” Hon gjorde som jag sa medan jag sprang efter Zila. Den gula ljusstrålen kom från ingenstans och missade mig med några millimeter. Snabbt vände jag mig om och fick syn på Zila. Instinktivt sköt jag mot henne och träffade. Hon föll bakåt och jag sprang fram. Utan att tänka mig för tryckte jag på den stora ljusgröna knappen. En glittrig stråle grep tag om Zila och hon skrek till. Hon tonades sakta bort och blev till damm. Utmattad sjönk jag ihop på marken och kände mitt hjärta dunka. Zila var borta.

I rymdskeppet på väg hem så märkte jag att Zaras hudfärg och hårfärg skilde sig mycket från Zilas, de var helt olika. Hon släppte av mig på trädgården och log sött.

”Tack så mycket, Erik. Du har hjälpt mitt folk och vi är evigt tacksamma.”

Hon lutade sig fram och pussade mig på kinden. Jag blev knallröd i ansiktet och vinkade hej då. Hon blinkade med ena ögat och försvann in i rymdskeppet. När jag senare stupade i säng somnade jag direkt. Världens bästa äventyr.