I KP 13 skriver vi om kyssar. Där berättar tre läsare om sina erfarenheter. Här berättar KP-Lukas om sin första kyss.

Det var i 5:an. På Jessicas party. Vi var ihop just då, hon och jag. Jessica var supersöt och väldigt populär. Jag blev förvånad när hon frågade chans på mig, minns jag. Jag var medelpopulär, på sin höjd, och hade bara varit ihop med en tjej innan. Men jag brukade ljuga och säga två.

Där på partyt körde vi ryska posten. En lek som gick till så här på min tid: En person fick vända sig om med ryggen mot alla och sedan välja handtag, famntag, klapp eller kyss – eller långtradare. Efter att personen hade valt grej pekade den som var brevbärare runt på alla och frågade ”med den, med den, med den … ”

Den här gången var det en av Jessicas kompisar som var brevbärare och Jessica var den med ryggen mot. Hon hade valt … långtradare! Kompisen fuskade och pekade bara på mig om och om igen, ”Med den, med den, med den … ” Min puls rusade.

Till slut sa Jessica ja, och det blev med mig så klart. Vi gick in i lekstugan på hennes tomt. Det var inte så romantiskt direkt, för brevbäraren var med. Hade man sagt långtradare var man tvungen att göra det rätt, och då behövdes det en kontrollant. Så var reglerna.

Vi blundade och tryckte läpparna mot varandra. Inga tungor eller så. Men kyssen varade i sju sekunder (det var gränsen till långtradare, sex sekunder räknades som kyss). Det pirrade väl lite i kroppen. Men känslan var inte alls så sensationell som jag hade väntat mig.

Sedan dröjde det till sommaren mellan 8:an och 9:an innan jag kysste någon i den riktiga verkligheten – utanför ryska posten. Det var på en språkresa i England, och hon var från Italien. Vi var på stranden i skymningen, utan kontrollant. Klart mer romantiskt.

 

Den här texten publicerades som en krönika i KP 18, 2017