Av Moa Kjellberg, 11

Jag kisar med ögonen, ljuset strömmar emot mig. Jag behöver blinka flera gånger för att vänja mig vid det starka ljuset. Först då kan jag kolla mig omkring. Jag sitter i en liten låda, omkring mig är det en vacker och ljus skog. I skogen slingrar sig en liten stig. Plötsligt kommer en skugga mot mig. Mina instinkter säger åt mig att krypa ihop i lådan, men jag gör tvärtemot. Jag ställer mig upp och ryter åt killen som står framför mig. Killen ser fortfarande lugn ut. Han sträcker fram handen mot mig och utbrister:

– Chilla brorsan, eh … eller tjejen.

Jag morrar fortfarande mot honom.

– Asså du har humör. Du kanske kan heta Storm.

Han fortsätter när jag inte säger något:

– Åh, förlåt! Jag glömde säga att jag heter Lillen.

Jag börjar skratta. Den här gigantiska pojken heter Lillen!

Han ler mot mig och säger:

– Jag vet, visst är det komiskt, Storm.

– VÄNTA, jag kan inte heta Storm, det är ju inte ens ett riktigt namn! utbrister jag.

– Men du är som en storm, och vet du vad du egentligen heter då? Han tittar frågande på mig.

Jag tänker efter länge. Jag vet inte vad jag heter. Jag kommer inte ihåg någonting.

– Eh, nej, mumlar jag.

– Exakt, utbrister han.

– Hur vet du? får jag fram.

– För att för mig är det samma sak.

 

Lillen börjar gå längs den lilla stigen. Jag springer efter honom. Han går verkligen fort. Till slut hinner jag ikapp. Jag går bakom honom, stigen är för smal för att gå i bredd. Vi går där helt tysta i flera minuter. Sedan i timmar …

Vi går in i en liten glänta. I gläntan finns det ett rött litet tält. Det finns också en liten eldstad. Vi står helt omringade av granar. Längst bort i kanten av gläntan finns en sjö. Vattnet är helt stilla, sjön är som en jättestor spegel. Vid sjön finns en liten träbrygga. Lillen går in i det lilla tältet och hämtar ut två metspön. Han börjar gå mot sjön. Jag följer (som vanligt) efter. Han sätter sig på bryggan och sträcker det ena metspöt till mig. Jag tar emot det, samtidigt som han för ner sitt metspö i vattnet.

Sedan vi fiskat klart sätter vi oss vid eldstaden och grillar de två stora fiskar vi fick. Plötsligt öppnar Lillen munnen och utbrister:

– Nu undrar du säkert vad det här är för ställe? Han fortsätter, innan jag hinner svara.

– Så här är det. Jag har varit här i tre år. Sovit och ätit här vid elden. Du kanske tänker att det här inte är så dumt? Men det är det, jag har levt här men jag har också sett folk förlora sina liv här. Han tar ett djupt andetag och fortsätter: Det finns något riktigt hemskt här, det kommer varje dag. Det är ett monster, jag kan inte ens beskriva det. Du får se det med egna ögon.

– Men varför åker du inte härifrån? När jag uttalar orden förstår jag att det är en av de dummaste saker jag har sagt i mitt liv.

Lillen himlar med ögonen och fortsätter:

– Tror du inte att jag har försökt? Det har jag, jag har letat efter ledtrådar i tre år! skriker han.

– Men jag har aldrig hittat något, säger han lite lugnare.

 

Vi ligger ute i våra sovsäckar. Min är blå med mörkblåa stjärnor på. Den känns ganska sliten. Vi ligger och tittar på stjärnorna. De lyser jättestarkt.

– Du lillen, viskar jag.

– Mm, mumlar han.

– Hur var det när du kom hit? Jag har en massa frågor, men ställer den viktigaste först.

– Jo, det var en annan person här… men hon blev dödad, väser han.

– Okej, har det varit många här? mumlar jag.

– Mm, det har det. Det är nog ungefär 13 personer som varit här under min tid, säger han eftertänksamt.

­– Har alla blivit dödade, säger jag lite modigare.

– Ja, alla har blivit dödade av monstret som bor här.

Han undrar nog vart jag vill komma med det här, men jag vill bara veta.

– Men, hur har du överlevt? frågar jag.

– Jag har bara flytt, alla andra har varit dumma nog att försöka slåss. Du kanske tycker att det låter fegt, men jag har inte kunnat göra något annat. Man vill ju leva. Det sista mumlar han fram.

– Vem har skickat alla dessa barn till det här stället? Vem kan göra något sådant? skriker jag.

– Ta det lite chill, va? Jag vet väl inte. Nu sover vi. Säger han lite retsamt.

Jag bara muttrar något till svar.

Det blir en natt med lite sömn. Jag vaknar upp från hemska drömmar som jag sedan inte kommer ihåg. Det är hårt på marken och jag sover ju på marken så det blir hårt att sova … Myggorna sätter sig överallt på hela kroppen.

Till slut är det morgon. Jag vaknar av att lillen skriker:

– Fly!

Jag reser mig sömndrucket upp och börjar snubbla omkring. Lillen tar tag i min hand och drar med mig ut på den smala stigen. Han börjar muttra medan vi springer. Jag ser mig omkring, min blick fastnar på något bakom oss. Min blick dras ditt igen. Jag stannar upp och stelnar av skräck av det jag ser. Jag hinner inte stå så i mer än en sekund, innan Lillen drar mig med igen. Men jag hinner se så mycket så att jag förstår, att det där är monstret som Lillen pratar om.

Jag börjar springa snabbare och snabbare. Plötsligt känner jag något som rycker tag i mitt långa bruna hår. Jag vänder mig långsamt om … Det är en monstrets slemmiga tentakel som håller i mitt hår. Jag skriker, för allt vad jag är värd. Lillen stannar upp och börjar springa emot mig. Jag sparkar och slår ut i luften. Jag har panik! Monstret drar mig närmare och närmare sin stora käft. Mina försök att ta mig loss leder ingenstans. Till slut inser jag att det här är slutet. Jag som inte ens kommer ihåg vad jag heter. Jag faller ihop på marken. Det som inte fick hända har hänt.

Nej, jag får inte ge upp! Jag känner en våg av adrenalin pulsera i mig. Det ger mig nytt mod och den styrka som jag inte kände förut. Jag börjar sparka och slå igen. Men jag dras närmare och närmare monstret. Sedan kommer jag på: Det håller mig i håret! Min blick söker på marken och jag ser en vass sten. Jag tar upp den och för den mot mitt huvud. Med stenen skär jag snabbt av mig mitt hår. Jag ser det falla mot marken, mer hinner jag inte se förrän jag börjar springa igen. Lillen som fortfarande springer mot mig stannar. Han tittar på mig och sedan på monstret. Han hinner inte stå så i mer än något ögonblick förrän jag tar hans hand och rycker med mig honom. Först drar jag honom efter mig, sen börjar han springa utan min hjälp. Jag släpper hans hand och springer ännu fortare. Nu är det han som är bakom mig. Adrenalinet börjar sjunka och först nu känner jag hur trött jag är.

 

– Det där var konstigt! utbrister Lillen.

– Vadå, konstigt? Jag ser frågande på honom.

– Alltså, det är konstigt att monstret kunde komma in på ängen. Det är också ett underverk att du inte dog! Han ler när han säger det sista.

Nu förstår jag hur bra vänner vi blivit det här dygnet. Det skulle vara jättetråkigt att behöva fortsätta utan honom! Jag ler tillbaka.

– Men, varför är det konstigt att det kom in i lägret? utbrister jag.

– Jaaa, de har typ … liksom aldrig kommit in i lägret. Han vrider och vänder på sig när han säger det.

– Vad tror du det beror på? Jag tittar frågande på honom.

Han kollar ner i marken och säger bara ett enda ord:

– Dig.

– Jaha, är det enda jag får fram.

– Alltså, det enda jag säger är att det sker förändringar. Och det är något bra. Men, vi måste hitta en lösning på hur vi ska komma ut. Han tittar frågande på mig.

Då kommer jag på: Lådan!!

– Har du provat att sätta dig i lådan och sitta där hela dagen? För om man kan komma in här så måste man kunna komma ut!

– Alltså, om jag hade lika stor hjärna som dig … Vi måste försöka, säger han bestämt.

– Ja, det måste vi. Vi gör det här tillsammans, säger jag.

Jag kollar upp på honom, han kollar ner på mig. Våra blickar möts.

Vi börjar gå med snabba steg mot lådan. Vi är nästan framme när vi hör monstrets klagande skrik igen. Monstret kommer närmare och närmare. Vi börjar springa snabbare mot lådan. Vi slänger oss ner i den. Det blir kolsvart när Lillen snabbt tar på locket. Vi hör monstrets tunga andetag utanför. Jag vågar inte ens andas. Plötsligt lyser ett starkt sken upp hela lådan. Ljuset kommer från en öppning i botten. Jag sitter och tvekar en stund vid kanten av öppningen. Då tar Lillen min hand. Jag känner mig modig nu. Vi ska klara det här tillsammans, vad som än händer, tänker jag, när vi hoppar ner i ljuset.


 

Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!