Av Lily Osvald Kullgren, 12

Det var den tiden på året som de svarta körsbärsträden blommade, som människor om kvällen tände eldar och lät dem brinna genom den varma natten. Det var den tiden som jag och Laura gjorde allt tillsammans. Men också den tiden då allt förändrades. Det var då gränsen mellan lek och allvar blev tydlig.

Solstrålarna letade sig in mellan de blommiga gardinerna och jag blundade. En värme spred sig i bröstet. Vi var på Saltsjö! Jag vände mig om i sängen och tittade på Laura. Hennes mörka hår utspritt över kudden och ögonlocken stängda. Solen lyste över hennes ansikte och gav det ett gyllene sken. Hon var vacker, hade ett sådant utseende som killarna vände sig om för att titta på.

Det var ingen idé att ligga kvar tills hon hade vaknat. Laura kunde sova hur länge som helst. Eller i alla fall tills Mickan väckte henne.

Jag steg upp ur sängen och smög tyst ut i hallen. Dörrarna till de andras sovrum var stängda och jag hörde svaga snusningar. Försiktigt öppnade jag ytterdörren. Den fuktiga sommardoften slog emot mig och jag tog ett steg ut på gräset som var blött av dagg. Det kittlade på fötterna när jag sprang ner till havet och sköljde av smutsen från fotsulorna i det svala vattnet. Skulle jag våga mig på ett morgondopp? Innan de andra hade vaknat? Eller Laura kanske blir sur då? Jag tvekade några sekunder innan jag drog av mig det ljusblå nattlinnet och vadade ut i det friska vattnet i endast underkläder. Jag la mig på rygg och ansträngde mig för att inte sjunka. Det enda sättet är att inte tänka på att flyta. Det var svårt och jag guppade ner under ytan och lät huvudet omfamnas av vattnet. Vattnet jag badat i säkert tusen gånger innan.

Det skramlade inne i köket när jag kom in.

– Nämen hej Ellinora! utbrast Mickan. Laura ligger och sover, men jag ska väcka henne alldeles strax. Hon var helt slut i går alltså!

Jag gjorde en grimas som skulle likna ett leende och frågade var mamma och pappa var.

– De gick med Stefan för att köpa bröd. Det är ju en så härlig morgon!

Jag log igen och nickade.

Mickan kom fram och kände på mitt hår.

– Har du badat? frågade hon förskräckt.

– Japp, sa jag dröjande.

– Alldeles ensam? Du kunde ju ha drunknat!

– Men det gjorde jag inte, svarade jag med ett sött leende och makade mig förbi henne in till mitt och Lauras sovrum igen.

Jag satte mig på den lilla träpallen bredvid Laura. Det var tyst, det enda jag hörde var hennes tunga andetag. Försiktigt skakade jag hennes axlar.

– Laura! viskade jag och skakade henne lite hårdare. Vakna!

Hon mumlade och vände sig om i sängen.

– Kom igen Laura, vi måste upp! sa jag, nu lite högre.

– Okej, chilla, jag kommer! jämrade hon irriterat.

Jag suckade. Laura har alltid haft dåligt morgonhumör. Sakta reste hon sig upp och gnuggade sig i ögonen. Hon hade på sig ett ljusgrått linne med spets runt urringningen och korta matchande pyjamasshorts. Jag tittade ner på mitt eget nattlinne och skämdes lite.

– Godmorgon Elli, sa hon och log.

Hennes hår glimrade i solen. Hon hade växt. Tidigare var vi ungefär lika långa, men nu var hon ett halvt huvud högre än mig.

– Godmorgon, sa jag tillbaka och log. Sovit gott?

– Japp, svarade hon och skrattade lite. Kom nu så äter vi frukost! Jag är dödshungrig.

Vi bredde några mackor och gick ut och satte oss på baksidan av huset. Laura tog fram mobilen och flipprade med den samtidigt som hon hade ett brett leende på läpparna. Jag kikade över hennes axel och ner på mobilen. Hon tittade på mig och berättade att hennes kompisar Filippa och Noah tjafsade hela tiden.

– Men egentligen tror jag att de gillar varandra, sa hon och log lurigt.

Jag log tillbaka, men det var inget äkta leende. Vi var lika gamla, jag och Laura, men nu verkade hon plötsligt mycket äldre. Vi brukade inte prata om sådant här.

Medan Laura höll på med sin mobil tittade jag runt på Saltsjö. Allting var som vanligt. Den gamla eken nere vid vattnet. Solskogen och kojan vi hade byggt. Bryggan och de två båtarna. Jag vände på huvudet och fick syn på Edvin och Hanna. Edvin hade skaffat flickvän under året berättade mamma i bilen på väg hit. Hanna var snygg. Väldigt cool. Hon hade på sig en prickig kjol och en ljusrosa t-shirt. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut. Edvin lade armen om henne och de skrattade åt någonting.

– Kollar du in Edvin? frågade plötsligt Laura och jag hoppade till. Hallå, han är faktiskt min brorsa så sluta med det i så fall!

Hon slog till mig på armen och log retfullt.

– Han är ju ihop med Hanna, konstaterade jag och mötte Lauras blick.

– Så du är avundsjuk? frågade hon. Äckel.

Hon hade skratt i rösten när hon sa det men orden skar in i mig ändå. Äckel.

– Men det klart att jag inte är, sa jag irriterat och ställde mig upp.

Så här brukar det inte alls vara. Laura var inte som vanligt.

– Men snälla någon, blev du sur, Elli? Det var ju bara på skoj, sa hon och ställde sig också upp.

”Det var ju bara på skoj”. Den repliken har nog Laura sagt hundra gånger. Men det är ju bara på skoj.

– Kom! ropade hon. Jag vet vad vi ska göra!

Vi sprang bort från stugan och ner mot viken. Laura först. Hon var snabbare.

– Kom då! Skynda dig! ropade hon.

Jag stannade och böjde mig fram. Flåsade. Magen hängde ut lite över jeanskanten.

– Men gud Ellie, din kondis! Den får vi jobba på under sommaren! Du borde kanske börja gå till gymmet, sa hon och kom fram till mig.

Jag knöt nävarna. Ska hon kommentera det nu också. Det hade varit skönare utan henne här. Jag ångrade direkt tanken. Så får man inte tänka om sin bästa kompis. För vi var väl bästa kompisar?

Sedan tog hon tag i min handled och drog mig ner bakom en sten. Jag blev så chockad att jag ramlade till och slog upp knäet mot stenen.

– Aj! ropade jag.

– Men tyst då, väste hon i mitt öra.

Greppet runt min handled blev hårdare, det värkte.

– Kolla! viskade hon och pekade mot Stefan, mamma och pappa.

– Ska vi säga hej? frågade jag.

– Så klart inte, det är ju därför vi gömmer oss pucko, sa hon medan hon fortfarande iakttog dem.

Jag kände mig dum. Plötsligt kändes det som om allt jag sa lät barnsligt. Bäst att hålla tyst.

När de hade gått förbi drog Laura upp mig från marken igen. Hon fick syn på mitt sår och undrade varför jag inte hade sagt något. Jag började förklara att det var därför jag sa aj, men kom ingen vart. Laura hade tankarna på annat.

 

Vi satt vid det stora matbordet utomhus. Vinden fläktade lite och solen skulle snart gå ner borta vid horisonten. Mamma och pappa pratade och skrattade med Lauras föräldrar. Plötsligt fick jag en hård spark på smalbenet av Laura. Jag bet ihop käkarna för att inte skrika till.

– Jag och Elli går på en promenad. Tack för maten! sa hon och log sitt sötaste leende mot de vuxna.

Vi reste oss och började gå.

– Vart ska vi? frågade jag när vi kommit in en bit i skogen.

– Till Gårdsplanen, sa Laura.

– Gårdsplanen? upprepade jag chockat. Varför det?

– För att träffa lite folk, sa Laura. Vi är ju faktiskt tonåringar nu. Eller jag är tonåring.

– Men där hänger det ju massa äldre som röker och dricker, svarade jag och en liten klump började växa i magen.

Laura stannade tvärt.

– Okej, gå tillbaka till föräldrarna då, om du ska vara så negativ! sa hon och rösten var iskall.

– Nej det är klart att jag följer med! sa jag.

Hon hade redan börjat gå och jag småsprang efter henne.

– Förlåt, mumlade jag efter ett tags tystnad.

– Vad sa du? frågade hon.

– Förlåt, upprepade jag tydligt.

Hon log och ögonen glittrade. Det fanns något farligt i blicken.

­ – Kom, vi springer!

Jag gjorde mitt bästa för att inte låta andfådd när vi kom fram. Solen hade gått ner och gav ett lite otäckt sken över den stora grusplanen. En bit bort stod ett stort gäng ungdomar och väsnades. Två killar skojbråkade med varandra och några tjejer hejade på. Laura började gå emot dem. Jag hade inget val, utan följde med.

– Tja, sa en kille med mittbena och svart hoodie.

Han såg ut att vara i 14-årsåldern.

– Vilka är ni? frågade en tjej med ett tjockt lager smink.

– Jag heter Laura och det här är Elli, sa Laura och sträckte på sig.

Hon var längre än vissa av de andra och självklart snyggast av tjejerna. Killen med mittbena nickade gillande och berättade att det skulle komma några med sprit senare och att vi kunde stanna och bara hänga. Laura tittade mot mig med eldslågor i ögonen. Jag stod som fastfrusen. Alkohol. Helst ville jag bara springa där ifrån och tillbaka till mamma och pappa, med det gick ju såklart inte. Laura hade börjat snacka med killen som tydligen hette Alex. Han hade armen om henne och gick tätt, tätt intill. En bit bort kom tre killar från skogen. De hade med sig en plastpåse och började plocka fram flaskor med konstiga blandningar. Alex tog två stycken och gav en till Laura. Jag gick sist och hoppades att ingen skulle märka mig. Jag tittade bort mot Laura som tog en klunk och grimaserade.

– Första gången? frågade Alex och log retfullt.

Laura nickade och tog en klunk till. Alex pekade upp mot taket.

– Drick några klunkar till och gå sedan balansgång där uppe! skrattade han. Det blir fan roligt.

Laura tog två klunkar till och skrattade tillbaka.

– Ska du ha eller? frågade plötsligt en tjej med en flaska i handen.

Jag stelnade till. Vad skulle jag svara? Plötsligt var munnen orörlig.

– Tjejen kanske inte vågar, ropade hennes kompis längre bort och spridda fniss hördes.

Mina tankar krigade mot varandra. Äntligen kunde jag ju visa att jag inte var någon tråkig småunge som ingen la märke till. Men samtidigt visste jag att detta var fel. Det brände i ögonen. Inte börja gråta, inte börja gråta.

– Nej tack, sa jag till sist och rösten lät oväntat stadig.

Jag tog kraft.

– Jag dricker inte.

Laura vände sig om och jag såg paniken i hennes ögon, jag såg hur Alex försökte hålla henne kvar och dra henne mot hustaket. Några rökte nu en bit bort och slagsmålet mellan killarna hade blivit seriöst. Säkert tio personer stod och skrek Lauras namn.

– Laura, Laura, Laura!

Hon tog ett steg upp på stegen. Vinglade till.

Plötsligt var det som om jag verkligen uppfattade vad som hände. Jag sprang mot Laura och tog hennes hand. Spritflaskan dunsade mot marken och lät ihålig. Innehållet var tömt. Jag drog henne med mig ner från stegen och vi sprang och sprang rakt in i den mörka skogen.

– Jävla töntar! ropade Alex efter oss. Jag trodde du var en rolig tjej, Laura!

Men vi brydde oss inte. Inte ett skit. Och plötsligt var det jag som sprang först, det var jag som var den starka av oss. Och trots att Laura spottade, fräste och höll på att spy. Trots att vi var vilse och trots att tårarna rann ner för mina kinder. Trots att vi skulle få världens utskällning och Laura skulle säga ”men det var ju bara på skoj”, så kände jag lite stolthet längst inne i mig. Att jag hade vågat säga emot och varit den modigaste av oss.


 

Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!