Av Edith Blom, 11 år

Jag vaknar av solljuset som lyser upp rummet. Det är tidig sommar och väldigt soligt. Jag hör min väckarklocka ticka. Utan att kolla hur mycket klockan är tittar jag upp i taket och börjar fundera över skolan. Det går bra med betygen och så, men varje dag får jag en pirrande känsla. Typ som fjärilar i magen. Jag tror det är kärlek. Min bästa vän, Lea, är jag väldigt kär i. Varje gång jag är med henne blir jag lycklig. Men jag undrar om hon är kär i mig. Ingen, inte ens mamma eller pappa, vet om att jag är lesbisk.

 

Jag kollar på klockan. Hon är tjugo över sju. Jag börjar om femtio minuter! Med rusande fart glider jag ner för trappräcket, som jag alltid brukar, och in i köket. Det luktar rostade mackor. Vid köksbordet sitter mamma och smaskar på en skinkmacka.

– Hej gumman! Kom och sätt dig, jag har gjort i ordning frukost! säger hon.

– Tack, men varför väckte du mig inte? Och var är pappa?

Jag tar en tugga på ostmackan och väntar på svar.

– Förlåt, jag glömde. Och pappa gick tidigt till jobbet, säger hon efter en stund.

Jag mumlar något och fortsätter äta. Då kommer min lillasyster Ida.

– Wilma! Kan du leka med mig nu? Du kan vara en zebja! säger hon.

– Jag har inte tid, tyvärr.

Hon tittar med sorgsen blick på mig och går i väg.

 

Jag tar sista biten av mackan och går upp till mitt rum för att klä på mig. Jag öppnar garderobsdörren och kollar igenom mina tröjor. Det är jättestökigt, ingen ordning alls. Jag rotar bland alla tröjorna. Efter en stund hittar jag en ljusrosa t-shirt. Jag tar på mig den och ett par ljusblåa jeansshorts som passar med t-shirten. Sedan sätter jag upp håret i en hög tofs. Den blir ganska bra. Mamma ropar plötsligt nere från hallen.

– Du måste gå nu gumman!

Jag tar min ryggsäck och glider ner för trappräcket. Sedan går jag in i köket och tar ett äpple som jag stoppar i ryggsäcken. I hallen ligger mina svarta gympaskor på golvet. Jag tar på mig dem och säger hej då till mamma.

 

Det tar ungefär en kvart att gå till skolan. Under tiden börjar jag tänka på Lea. På hennes glittrande ögon och det bruna håret. Själv har jag svart hår, men jag önskar att jag var brunett. Plötsligt märker jag att jag inte har kommit så långt. Klockan är fem över åtta! Om fem minuter börjar lektionen. Jag springer så snabbt jag kan, förbi träd, buskar och den gamla korvkiosken.

Efter några minuter är jag framme vid skolan. Jag smyger in i klassrummet och sätter mig på min plats. Klockan är tolv minuter över åtta. Framför mig sitter Lea. Hennes hår glänser. Jag hamnar i mina egna tankar och hör inte vad vår lärare Mikael pratar om.

Jag vet att en kille i klassen är kär i Lea. Ska jag våga fråga chans? Jag tänker på det en stund tills jag blir avbruten av Mikael som undrar om jag har lyssnat.

– Va? Ja, svarar jag med tveksam röst.

Jag börjar tänka på mitt igen. Ska jag fråga chans och i så fall när? Till slut bestämmer jag mig för att göra det. Jag har ju bara ett liv och det ska jag ta vara på. Men när ska jag göra det? Efter en stunds tänkande bestämmer jag mig för att det ska hända någon gång i veckan. Jag vill inte att det ska bli för stressigt. Då hör jag Mikaels röst:

– Nu får ni fem minuters paus innan SO:n!

Alla rusar ut ur klassrummet. Jag går ut sist av alla. Utanför står Lea och väntar. Vi håller armkrok hela vägen ut till skolgården. Där sätter vi oss på en bänk och börjar prata. Lea babblar på om skolan, men jag tänker på henne. Jag kan liksom inte sluta.

 

Till slut är det dags att gå in i klassrummet igen. Lea har inte märkt att jag inte lyssnade. Vi sätter oss på våra platser och SO-läraren drar igång lektionen. Det enda vi gör är att titta på film. Den handlar om hur man bodde på medeltiden. När lektionen är slut går jag och Lea ut.

– Jag ska bara hämta mitt äpple i skåpet. Du kan vänta ute, säger jag.

– Okej, svarar hon och går.

Jag öppnar mitt skåp och rotar i väskan. Det tar lång tid innan jag hittar äpplet. Jag tar en tugga och går ut. Då ser jag att Oskar från vår klass står med Lea. Oskar, som är kär i henne! Jag hör vad de pratar om. Han frågar chans!

En tår faller. Jag vill gå fram och stoppa honom, men jag kan inte röra mig. Lea säger något, men jag hör inte vad. Svarar hon ja? Tänk om hon gör det! Oskar går och Lea springer mot mig. Jag torkar bort tåren.

– Vet du vad Oskar frågade! Han frågade chans, på mig!

– Vad svarade du? frågar jag, samtidigt som jag försöker dölja att jag är gråtfärdig.

– Ja, så klart! svarar hon.

Jag får en klump i halsen. Mitt hjärta går i kras. Jag springer in och låser in mig på toaletten. Lea springer efter.

– Vad är det? frågar hon.

Jag vet inte vad jag ska säga. Till slut får jag ur mig något.

– Jag blev väldigt kissnödig, säger jag och försöker dölja att jag gråter.

Jag hör själv hur dumt det låter. Lea fnissar.

– Okej, jag går ut då.

 

Jag fortsätter att gråta. Varför just jag? Jag torkar tårarna och tittar mig i spegeln. Det syns inte att jag har gråtit. Jag går ut till Lea som sitter på en bänk ute på skolgården.

– Så, vad ska vi göra? frågar jag.

– Asså, jag tänkte vara med Oskar. Men du får vara med om du vill, säger hon.

– Jag behöver inte vara med. Ni kan få vara själva.

– Åh, tack! svarar hon och ger mig en stor kram.

Hon springer i väg och jag sätter mig utanför porten. Dagen blir tråkig och tiden går väldigt långsamt. Lea är med Oskar hela dagen och jag är själv. På kvällen ligger jag under täcket och gråter utan att mamma och pappa hör. Hur kan Lea göra så mot mig! Nu kommer vi aldrig bli ihop. Hon gillar säkert inte mig. Efter en stund blir jag så trött att jag somnar.

 

Dagen efter blir lite bättre. I skolan går Lea fram till mig. Hon verkar inte så glad.

– Jag gjorde slut. Jag kände inte någon kärlek, säger hon.

Jag blir glad inombords, men svarar:

– Vad tråkigt. Det förhållandet varade inte länge.

Hon mumlar något och sätter sig på golvet lutad mot väggen. Är det ett bra tillfälle att fråga chans nu? Eller ska jag inte göra det nu, när hon precis har gjort slut. Men hon kanske blir gladare om jag gör det? Jag drar med mig Lea till ett hörn där ingen kan höra. Nu gäller det.

– Vad är det? frågar hon.

Jag tar flera djupa andetag och försöker tänka positivt. Nu behöver jag allt mod jag kan få. ”Slappna av nu Wilma”, tänker jag för mig själv.

– Du kan berätta allt för mig! säger Lea.

– Okej … Lea … Jag, jag gillar dig!

– Vad menar du? frågar hon.

– Jag menar att … Du får inte säga det här till någon! Lovar du?

– Ja, jag lovar.

– Vill du bli … Ihop?

Det bara slank ur mig. Vad skönt det var att få säga det.

– Va? Du och jag? frågar hon.

– Ja, du och jag.

Jag får vänta länge innan hon svarar.

– Jag får tänka på det, säger hon.

 

När jag kommer hem lägger jag mig på sängen och tänker på det som hänt under dagen. Det kommer bli jättekonstigt när vi är tillsammans om hon svarar nej. Kanske kommer vår vänskap att förstöras. Jag tar upp min telefon och tittar på Youtube ett tag. Sedan ser jag att det ligger en ny KP på skrivbordet. Det är ett nummer om att vara kär i samma kön. Som alltid börjar jag med att bläddra till sidan med Klotter. Precis när jag ska läsa plingar det till i telefonen. Jag tar upp den och kollar vem sms:et är ifrån. Det är Lea! Hon skriver: ”Jag har tänkt igenom det nu och … Jag känner som du. Vi kan bli ihop.”

Jag svarar med tre hjärtan. OMG! Jag hoppar av glädje. Sedan ropar mamma att det är mat. Jag går ut ur mitt rum och glider ner för trappräcket. Mamma, pappa och Ida sitter redan vi matbordet. Det blir falukorv och potatismos till middag. Jag sätter mig bredvid pappa och tar för mig med ett stort leende.

– Oj, vad du ser glad ut. Har det hänt något roligt i skolan eller? säger pappa.

– Nej, jag är bara glad! svarar jag.

Jag äter upp på tio minuter och frågar om jag får gå från bordet. Mamma säger ja och jag dukar ut och tackar för maten. Jag går upp på mitt rum, lägger mig på sängen och tänker på hur det kommer bli i morgon. Det kanske är bra om vi går till skolan tillsammans för att kunna prata ifred. Jag tar upp mobilen och sms:ar ”Ska vi gå till skolan tillsammans i morgon?”. Hon svarar snabbt: ”Ja, absolut!”

Yes! tänker jag. Innan jag går och lägger mig tittar jag på Youtube och läser lite.

 

Jag vaknar igen nästa morgon. Jag kollar på klockan. Hon är kvart i sju. Jag kliver upp ur sängen och går mot trappräcket. Sedan glider jag ner för trappräcket som vanligt och går in i köket. Mamma har dukat upp frukost. Jag häller yoghurt och flingor i en skål och mumsar i mig.

– Oj, vad hungrig du är! säger mamma.

Jag nickar till svar. När jag är klar går jag upp till mitt rum. Där sätter jag på mig samma shorts som dagen före och en vit t-shirt. Sedan packar jag för gympan och borstar håret.

Jag kollar på klockan. Hon är halv åtta. Jag kan slappa tjugofem minuter till innan jag ska gå till skolan. Jag lägger mig på sängen och tar upp min telefon för att kolla på Youtube tills det är dags att gå. Fem i åtta ropar mamma nere från köket att det är dags. Jag går till hallen. Mina skor står som vanligt på mattan. Jag sätter på mig dem och ropar hej då till mamma.

– Hej då, gumman! svarar hon.

 

Jag ser Lea vid en stolpe på andra sidan gatan. Hon vinkar och springer till mig. Vi står mittemot varandra. Det blir jättestelt. Till slut ger vi varandra en kram. Sedan börjar vi gå. Efter en stund börjar vi hålla varandra i handen.

– Så, vad ska vi säga när vi kommer till skolan? Ska vi säga till alla att vi är ihop? frågar Lea.

– Jag vet inte.

Vi går tysta resten av vägen dit. När vi kommer fram har alla redan gått in i klassrummet. Jag kramar om Leas hand innan hon öppnar dörren. Alla vänder sig mot oss.

– Är ni kära? frågar Nora.

Alltid lika nyfiken.

Lea och jag tittar på varandra en kort stund. Sedan nickar hon. Precis efter det händer något som jag har längtat efter. Lea ger mig en puss på kinden.


 

Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!