Hårdrock är lite som en kackerlacka: mörk, hård och nästan omöjlig att döda. Här är historien om musikstilen som fick hela världen att höja volymen.

Hårdrocksfakta:

Sångaren Alice Cooper förstod tidigt hur viktigt det är med en bra show när man uppträder. Han brukar sminka sig som en skräckfigur och plocka upp skelett och monster på scen.

Cruisified Barbara är ett svenskt hårdrocksband som kommer att tävla i Melodifestivalen i år. Håll utkik efter en intervju i KP!

Jimmy Page och Robert Plant var med sitt band Led Zeppelin med och startade hela musikstilen.

Hårdrock, eller ”heavy metal”, har som man kan gissa av namnet sin grund i rock och rock’n’roll. Fast spelat snabbare och mer aggressivt, med hög volym och kraftfulla gitarrer. De första hårdrockarna dök upp i slutet av 60-talet. De var trötta på hippiesarna och deras ”flummiga” budskap om kärlek och fred. De ville beskriva en annan verklighet, en verklighet där allt inte var ljust och vackert, utan även mörkt och fult.

Det finns många olika åsikter om vilket som var det första hårdrocks-bandet, men ett av de som satte standarden var Black Sabbath från England. De sjöng om ondska och mörker över mullrande trummor och skrikande gitarrer på ett vis som ingen tidigare hade gjort. Antingen hatade man det eller så älskade man det, det fanns inget mellanting.

Tillräckligt många måste ha älskat det för snart dök fler och fler hårdrocksband upp. Alla försökte naturligtvis att hitta sin egen stil, men det fanns vissa drag som förenade dem. Sången är inte alltid det viktigaste i typisk hårdrock. Lika viktig, och ibland ännu viktigare, är elgitarrerna som drar ut på tonerna och bildar som ett åskoväder av ljud. Dessutom spelar både basen och trummorna ofta snabbare än i andra musikstilar. Allting vävs ihop till en enda ljudmatta av skitig och nästan elak musik.

På 80-talet hade hårdrocken blivit en av världens största musikstilar. Banden försökte överträffa varandra i tuffast stil och otäckast texter. En del band tog det så långt att deras attityder blev mer kända än deras musik. Till slut råkade några känsliga vuxna höra musiken. De blev livrädda för alla texter om död, sex och droger och försökte stoppa hårdrockarna från att ge ut sin musik.

Som tur var så misslyckades de. Snart fanns det massor med olika typer av hårdrockare, som alla hade sina ”regler” för hur musiken skulle låta. En del fokuserade på snabbhet och energi och startade punk-inspirerade stilar som ”trash-metal”, där trummisen trummar som en hagelstorm och sångaren sjunger så snabbt att det knappt går att höra texten. Andra sminkade sig och sprejade upp håret till stora bollar. De kunde kalla sig för ”glam-rockare” och sjöng ofta låtar om att festa och ha kul.

Resten av musikvärlden tittade med stora ögon på hårdrockarna. ”Vad är det här för galningar?” frågade sig folk. Men hårdrockarna bara skrattade och fortsatte rocka.

I dag har hårdrocken sjunkit i popularitet. Men trots att musikstilen nu för tiden är långt ifrån världens största så förälskar sig fortfarande många ungdomar i de långhåriga rockstjärnorna och deras maffiga musik. Jorden över finns det fortfarande miljoner människor som lever för en enda sak: heavy metal.

 

Källa: Encyclopedia of music in the 20th century och The international encyclopedia of hard rock & heavy metal.