Av Hilda Enblom, 13 år

Den stora glasdörren slog igen bakom mig. Jag såg mig omkring. Det var som om jag ville kräkas.
Benen vek sig, hjärtat dunkade, magen knöt sig. Hade det inte varit så att mamma gick efter mig så hade jag vänt i dörren.

– Kom nu då. Vill du vara i tid eller? sa mamma lite stressat men inte direkt ovänligt.

– Ja, jag kommer, sa jag och vi började gå uppför trapporna.

Jag gick sakta. Ett steg i taget. Trappan kändes oändligt lång.
Vi följde lapparna skrivna med en tjock svart whiteboard-penna. ”Audition” och en pil uppåt. Bokstäverna skrek mot mig. Det enda jag ville var att riva ner varenda lapp, slänga dem i papperskorgen och åka hem, men jag visste att jag var tvungen att fortsätta till femte våningen.

 

Äntligen var vi uppe. Det kändes som att jag skulle falla framåt, rakt mot trappan. Mamma sa något men jag förstod inte vad. Jag hörde inte vad hon sa, det gick bara igenom huvudet. Mamma knuffade upp den stora glasdörren. Vi stod i en korridor med fem identiska dörrar. Förutom att dörren längst bort hade en affisch med pjäsens namn. Vi slog oss ner i en soffa.

Hela jag skakade. Jag hade ett olidligt pirr i magen. Jag var så nervös. Tänk om det går jättedåligt. Tänk om de, när jag sjungit en mening bara säger: ”Tack för att du kom, men nu har vi hört tillräckligt. Hejdå.” Mamma klappade mig på mitt huvud, som om hon hade läst mina tankar, och sa att det skulle gå bra. Sedan fällde hon upp laptopen som hon hade i knät och var snart helt inne i datorn. Mamma är lärare och har alltid massa saker att göra, så jag tänkte att det var bäst att inte störa.

 

Det satt en mamma och en flicka bredvid oss. Flickan såg mycket nervös ut och hade håret uppsatt i en hästsvans. Hon torkade om och om igen av händerna på sin gula kjol. Då och då böjde mamman sig fram och viskade något i hennes öra. Där var också en annan mamma och en flicka. Flickan var lång och hade kort brunt hår i ett krull. Hon pratade hela tiden med sin mamma som nickade instämmande. På en trästol satt en pappa och skrev på mobilen. Dörren öppnades och en flicka med klänning och blått hårband skuttade fram till honom. Han log lite och så lämnade de rummet.

”Hon vågade. Hon kom glatt skuttande ut. Det kanske inte är så hemskt som jag trott”, tänkte jag och log lite för mig själv.

Det dröjde några minuter, sedan öppnades dörren igen. Det var en tant som öppnade. Riktigt hur hon såg ut tänkte jag inte på då, men hennes barska min gjorde mig darrig och jag ville bara kräkas. Det var konstigt, för tidigare på dagen hade jag inte alls varit nervös. En hel dag hade jag bara tänkt på hur ofantligt kul det skulle vara om jag fick rollen, men nu kändes allt bara jobbigt.

”Jag vågar inte gå in. Jag kommer inte att göra det. Jag stannar här och sedan får alla tycka vad de vill.”

– Är Vera här? sa tanten med hög röst och tittade på alla oss. Flickan med hästsvansen reste sig och gick emot henne.

– Hej Vera! sa hon nu med lite lägre röst och la handen på flickans axel medan hon fortsatte att prata med henne.

Dörren stängdes igen och jag kände mig lite lugnare. Tantens närvaro gjorde mig nervös. Jag hade fortfarande spagettiben och darrade, men fjärilarna i magen hade lugnat sig lite. Jag satte mig tillrätta och blundade en stund.

191107_Novellvinnare_Nar-jag-vagade-tappa-fotfastet_2

Foto: Cajsa-Lisa Linder Lodén

Jag måste ha slumrat till för det nästa jag minns är att den långa flickan med det krulliga håret rotade i en väska och sedan gav ifrån sig ett glädjetjut. Hon ropade med hög röst: ”Mamma kolla, jag hittade noterna!” Sedan öppnade tanten dörren igen. Nu såg jag att hon hade håret uppsatt i en lös knut och runda glasögon med guldkant. Hon petade upp glasögonen eftersom de satt lite väl nära nästippen. Sedan sa hon med samma höga röst som tidigare:

– Är Alicia här? Flickan med det bruna håret reste sig, men sedan hördes ett rop inifrån rummet.

– Nej Agda, vi sa ju att vi tar turordningen som planerat.

– Visst ja, förlåt mig tjejer.
Aha, då var det Ylva då.

Jag kände hur jag frös till. Det blev en virvelvind i magen. Nej, nej, nej! Inte jag! Jag ska inte gå in. JAG VÅGAR INTE!

– Men skulle inte Alicia gå först, sa jag med grötig röst.

– Nej jag sa fel, förlåt, sa Agda.

Jag darrade. Hur skulle jag någonsin våga gå in dit? Jag kände mammas hand på min axel. Jag vände mig om.

– Lycka till älskling, sa hon innan hon återgick till datorn.

 

Sakta reste jag mig. Agda stod där och väntade tåligt med ett svart kollegieblock i handen. Hela jag darrade. Det kändes som om jag vandrade i timmar för att komma till den förbaskade dörren. Till slut var jag framme. Då kände jag Agdas hand på axeln och en lugn och låg röst. Inte den där hårda och barska rösten som hon hade haft när hon ropade upp alla.

– Du behöver inte vara nervös, vi är jättesnälla! sa Agda.

Jag tittade in i rummet. Nej, jag tänkte inte gå in. Men Agda föste in mig. Det fanns ingen återvändo. Rummet hade ett litet fönster med nerdragna persienner på kortsidan. I ena hörnet stod en stor flygel. Vid ett långt bord satt fem personer: en ung tjej med snickarbyxor och ljusgrön t-shirt, en gubbe med grått lockigt hår som hade en stor mössa, en yngre kille med vit skjorta, en man som var runt 40 år och så Agda.

– Hej Ylva. Jag heter Malin, sa den unga tjejen.

– Hej, sa jag nervöst. Skulle jag säga så? Eller skulle jag säga på något annat sätt?

– Vad har du tänkt sjunga för oss i dag?

Det var klart att jag visste vad jag skulle sjunga, men det kom inte ett enda ord ur min mun.

– Eee … jo … jag ska … eee …

Åh, vad pinsamt! Jag var till och med tvungen att vika upp mina noter för att komma ihåg vad låten hette.

– Ee, jo jag ska sjunga en låt som heter … Brevet från Lillan.

– Okej, den är ju bra. Jocke ska du spela eller? sa Malin retsamt åt killen med den vita skjortan.

Jocke drog på mungiporna och log så att hans vita tänder lyste. Jag gav honom notpappret. Han log mot mig med innan han placerade sig vid flygeln.

– Är du redo? frågade han.

Jag nickade stumt till svar. Nu gällde det, allt som jag hade gått och väntat på hela dagen. Det hela som jag varit så nervös för.

– Då kör vi Ylva, hojtade Jocke från pianot.

”Förspelet, nu gällde det. Där var de sista tonerna. Nu kör vi. Men tänk om jag sjunger fel?” Jag tog ett djupt andetag och började sjunga.

 

Det gick lite knackigt och svagt i början, men sedan sjöng jag ut mer och mer. När jag kom till stället i sången som handlar om sjön, fick jag för mig att kolla på juryn och då såg jag deras ansiktsuttryck. Agda satt med en djup rynka i pannan och såg ut att kolla ogillande på mig. Den gamla gubben var allvarlig och kollade upp i taket. Mannen runt 40 antecknade något, sedan så kollade han fundersamt på mig. Malin såg nog att jag kollade på alla och att det gjorde att jag återigen sjöng svagare, för hon nickade uppmuntrande mot mig. Jag började sjunga starkare igen. När jag var klar sa Malin att jag nog var en av de bästa 12- åringar som någonsin sjungit den låten.
När jag stängde dörren bakom mig så kände jag hur fjärilarna hade förvandlats till bubblor och jag fnissade till. Jag gjorde det trots att jag var rädd. Aldrig förr hade jag känt mig så modig.

 


Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!