Leahs storasyster fick diagnosen anorexia. Olivia slutade äta. Här berättar de för KP hur det är att ha ett syskon som är sjukt eller att själv bli sjuk i ätstörning.

Här finns stöd

På www.friskfri.se finns en lista på alla specialister på ätstörningar i Sverige. Man kan också söka hjälp via sin skolsköterska, vårdcentral, ungdomsmottagning, BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) eller kontakta bris.se.

”Jag hörde henne gråta”

Familjens liv vändes upp och ner när 11-åriga Leahs storasyster blev sjuk. – Det enda man kan göra är att tänka att det kommer att bli bra, säger Leah.

Leahs storasyster fick diagnosen anorexia för knappt två år sedan. Leah hade inte märkt hur smal systern blivit. Men snart vändes mycket i familjens liv upp och ner. Storasystern, som då var 13 år, lades in på sjukhus. När hon kom hem igen var hon tvungen att äta sex gånger om dagen för att gå upp i vikt. Att äta så ofta kan ge mycket ångest om man har anorexi.

– Hon skrek och slog sönder saker, berättar Lea. Jag förstod att hon inte var sig själv, sjukdomen var liksom som en person inne i henne. Men det var ändå läskigt. Jag visste ju inte heller om hon någonsin skulle bli frisk, även om mamma sa det.

Leah tog ofta med sig sin två år yngre lillasyster och gick ut. Eller så gick de upp på lillasysters rum och satt i hennes säng med sina paddor.

– Ibland tog vi var sin plupp från mina hörlurar och kollade på en tv-serie. Vi pratade bara lite om vad som hände, det kändes bättre att försöka tänka på bra saker.

Vissa kvällar kunde Leah höra hur storasystern grät i rummet intill.

– Det skär ju i hjärtat, men jag visste inte hur eller vad jag skulle göra. Gå dit? Ligga kvar? Det kändes jobbigt om hon skulle bli så där arg på mig. Ibland låg jag kvar, ibland gick jag dit och bara kramade henne. Och hon blev aldrig arg.

KroppochKnopp_190221_Atstorningar_Syskon

Foto: Moa Hoff

Ibland gick Leah in i sin systers rum och bara kramade henne.

Under den svåraste tiden fick storasystern det mesta av föräldrarnas uppmärksamhet. Dessutom ställdes en planerad semesterresa in.

– Det blev en ganska långtråkig sommar. Jag kunde knappt ha kompisar hemma. Och min syster fick inte gå till poolen och inte hoppa studsmatta, eftersom hennes kropp skulle vila sig frisk. Det blev svårt. Var det taskigt av mig att göra det om hon inte fick?

Det kanske krångligaste under systerns sjukdom har varit att hitta på bortförklaringar, tycker Leah. Som att hon inte ville att kompisar skulle äta hos henne, eftersom det kunde bli bråk vid matbordet.

– Kanske hade det varit bättre om jag berättat för mina närmaste kompisar. Men jag har ganska många omkring mig, det kändes som om det blev för många att prata med.

Under året som följde blev Leahs storasyster allt friskare, med stöd och hjälp från ett ätstörningscenter. Dessutom fick hela familjen gå på kurs i flera dagar, och lära sig mer om sjukdomen. Ett av de andra syskonen som var där har Leah fortfarande kontakt med.

– Vi snapchattar ibland. Och en gång var hennes familj här hos oss.

I dag går Leahs storasyster i skolan igen, och är på väg att bli frisk.

– Vi har blivit tajta på ett nytt sätt, och är mycket ihop.

Till andra med syskon som har en ätstörning vill Leah säga: Tänk att det kommer att bli bra. Även om det tar tid blir de flesta friska. Och låt föräldrarna ta ansvar för sjukdomen.

– Ditt jobb som syskon är att stötta och hitta på saker som gör att ni båda kan glömma det jobbiga för en stund.

 

KroppochKnopp_190221_Atstorningar_sluta-ata_2

Foto: Moa Hoff

Olivia slutade äta

För två år sedan blev Olivia, 14, sjuk i ätstörning. Hon vill nu berätta om den farliga sjukdomen för att hjälpa andra.

I mitten av 6:an blev Olivia sjuk i anorexi. Hon slutade att äta lunch i skolan, åt allt mindre mat till middag hemma och tränade alldeles för mycket. Till slut slog flera klasskompisar larm till en lärare om att Olivia hoppade över lunchen och verkade ledsen.

Men när läraren tog upp det med Olivia förnekade hon att hon hade problem:

– Jag tyckte inte att det var någon stor grej. Men ganska kort efteråt blev jag jättesjuk, och behövde hjälp på riktigt.

I dag har hon svårt att förstå hur hon tänkte när hon slutade äta.

– Det började med att det kändes som om ingen tyckte om mig. Men jag var så ledsen att jag kanske inte märkte när andra sökte kontakt.

I 5:an kom nya elever till Olivias klass, och det uppstod nya grupper. Olivia säger att hon inte riktigt hängde med i allt som hände.

– Jag var med folk på rasterna, men jag kände mig ändå ensam. Och jag var inte med någon efter skolan.

Att äta allt mindre var ett sätt att hantera ledsnaden, menar hon. Och ett konstigt försök att få uppmärksamhet:

– Det kändes som om jag i alla fall lyckades med något. Jag blev ju smalare.

Samtidigt blev Olivia ännu mer ensam. Hon gjorde allt för att hennes föräldrar och klasskompisar inte skulle märka hur hon lät bli att äta.

– Innerst inne ville jag inte göra så, men jag kunde inte prata med någon. I stället höll jag alla känslor inom mig. Det ska man inte göra när man har så stark ångest.

Olivia beskriver sjukdomen som något som också ger ett slags trygghet – hur falsk den än är.

– Det är som en röst inuti som säger: Gör så här. Det kändes skönt att ha ett mål. Men det leder ju ingen vart. Och om det går för långt dör man.

En kropp som inte får mat tar snabbt skada. Den som svälter sig kan exempelvis få problem med hjärta och mage. Man blir också väldigt trött. När Olivias föräldrar förstod att hon var allvarligt sjuk gjorde de allt för att snabbt söka hjälp. Men Olivia hann ändå bli mycket sjuk och svag innan hon fick vård.

I början av sommarlovet efter 6:an kom hon till ett sjukhus som är specialiserat på olika typer av ätstörningar. Först fick Olivia vara där på dagarna. Hon fick äta och vila enligt ett speciellt schema. Hon fick också gå i samtal för att förstå vad hon hade gjort mot sig själv och sin kropp.

Men sjukdomen hade gått för långt. Efter någon månad fick hon vara på sjukhuset dygnet runt.

– Det var hemskt. Det var ännu mer regler. Jag fick bara vara ute typ en halvtimme om dagen och sitta stilla på en bänk på sjukhusområdet. Men det fick mig i alla fall att inse att jag inte ville stanna där för alltid. Att jag måste ändra på mig.

Så började den långa vägen tillbaka. Olivia försökte börja 7:an, men fick hoppa av. I stället ägnade hon nästan ett helt år åt att bli stark i kroppen igen.

– Man är så trött när man är sjuk. Jag kunde inte fokusera på skolan, orkade knappt bry mig om något och kunde inte känna glädje, säger hon.

När det väl vände och blev bättre fick världen färg.

Kroppen, som tagit mycket skada när hon var som sjukast, blev starkare igen.

Och Olivia fick kontakt med en nära vän hon lärde känna redan på sexårs.

– Vi har våra internskämt, och skrattar mycket ihop. Jag är så glad att jag orkar det igen.

Olivia har fortfarande kontakt med sjukhuset. Hon ska fortsätta ha det i ytterligare fem år.

– Det känns tungt, för jag har så många jobbiga minnen därifrån. Samtidigt är det bra. De har koll på mig så att jag inte faller tillbaka i sjukdomen igen. Även om jag inte tror att det kommer att hända.

Olivia har börjat i en ny skola. Få av hennes vänner känner till hennes sjukdom. Att hon vill berätta i KP är för att kanske kunna hjälpa andra.

– Det är viktigt att folk vet att de inte är ensamma om den här diagnosen. Och att det är jätteviktigt att be om hjälp i tid! Om man väntar tills man blir upptäckt kan det ha gått så långt att man inte längre kan gå i skolan, inte orkar med några människor, och inte kan leva ett normalt liv. Och det är det ju ingen som vill, egentligen.

I dag vill Olivia helst tänka framåt, och på bra saker.

– Nu vill jag bara vara med vänner, och se roliga saker i livet.

 

Olivia och Leah har egentligen andra namn.


”Viktigt att få hjälp tidigt”

Yvonne von Hausswolff-Juhlin, chef på Stockholms centrum för ätstörningar, tycker att man ska slå larm om en kompis inte äter.

Varför får man en ätstörning?

– Till en del är det ärftligt, alltså att man är född med en ökad risk för att få sjukdomen. Sedan kan den ibland utlösas av svåra situationer, som att man blir mobbad eller att föräldrarna skiljer sig. Men det är viktigt att veta att vem som helst kan drabbas.

På vilket sätt är sjukdomen farlig?

– Man behöver mat för att kunna leva. Puberteten, då så mycket händer i kroppen, är en extra känslig tid att vara sjuk. När man växer behöver kroppen näring.

Vad kan man göra som vän eller som syskon?

– Kompisar och syskon märker ofta först av alla om någon inte äter i skolan eller drar sig undan. Det bästa är att berätta om sin oro för en vuxen; en lärare, skolsköterska, förälder eller någon annan man har förtroende för.

Om man själv har en ätstörning, ska man då berätta för andra?

– Det måste man bestämma själv. Men ofta är det bra att andra vet. Om man har bestämt sig för att bli frisk, och ska äta lunch och mellanmål i skolan, kan det exempelvis vara bra att få hjälp av andra.

Hur blir man frisk?

– Genom att börja äta igen och låta kroppen vila. Och man behöver inte alltid komma till en särskild klinik. Om sjukdomen upptäcks tidigt kan det räcka med att man får träffa en kurator. Ju fortare man får hjälp, desto snabbare blir man frisk.


Här finns stöd

friskfri.se finns en lista på alla specialister på ätstörningar i Sverige. Man kan också söka hjälp via sin skolsköterska, vårdcentral, ungdomsmottagning, BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) eller kontakta bris.se.

 

KroppocjKNopp_190221_Atstorningar_KP3

Artikeln publicerades i KP 3, 2019