Av Liam Ask Wadenkrantz Lidsheim, 11 år

Elden är död och det är tyst i hyddan. Det är olidligt varmt, men om tre dagar kommer fullmånen att ge lite svalka. Alla sover utom jag. Det har varit en lång dag och jag är väldig trött, men jag får inte somna. Inte nu.

Jag väntar på Ödet, väntar in det som kommer att förändra mitt liv. Jag vet inte hur Ödet ser ut. Inte heller om det är en man eller kvinna. Det enda jag vet är att Ödet kommer att berätta min framtid, hela stammens framtid. Hur det ska gå med skörden, vem som skall bli sjuk. Ge svar på livets svåraste gåtor. Jag vet också att Ödet ska berätta att tjugo personer i stammen ska bli svårt sjuka och att en av åkrarna ska torka ut.

Jag vänder mig om. En gestalt gör sig synlig i mörkret. Stammens sägen berättar att vart hundrade år, mitt på dagen, blåser vinden mot en hydda och den yngsta flickan i hyddan måste träffa Ödet och sedan berätta vad hen har sagt till hela stammen.

Plötsligt kommer en kraftig vind som slår upp dörren till vår hydda. Och en mörk gestalt närmar sig mig. Jag vet inte exakt hur det ska ske, det som komma skall och jag är rädd. Riktigt rädd.

Jag kan inte fatta att jag blivit utvald. Slumpen är så märklig. Jag undrar vem som styr slumpen, är det bara så att det är någon uppe i himlavalvet som bestämmer? Det är ingen ära att göra det, heller inte något dåligt, man blir bara tvingad.

Jag tittar ner på mina bara fötter. Vi är fattiga, jag och mamma. Vi har inte råd med mat och kläder. Maten får vi från vår halvdöda get och kläderna är bladen från paraplyakacia-träden. Jag hör något. Kan det vara Ödet? Det är Ödet, tänker jag. Du får inte bli rädd, säger jag till mig själv.

Nu ser jag Ödet. Det är en man, han är nästan naken, det enda som täcker honom är en trasig cupana, ett tygstycke, som hänger från midjan ner till låren. Han sätter sig mitt emot mig. Var inte rädd, var inte rädd, är det enda som dyker upp i mitt huvud. Vad ska jag säga?

– Är det du som är ödet? frågar jag fast jag redan vet det.

– Orden är dina, säger han högt.

Jag förstår inte vad han menar.

– Orden är dina, upprepar han och tittar mig skarpt i ögonen.

Och då förstår jag. Det är jag som ska bestämma stammens öde. Men jag vågar inte! Jag är inte tillräckligt modig. Hur ska jag kunna göra så att alla blir nöjda?

– Du. Utvald, viskar han i mitt öra.

Och det är då jag känner modet tränga in i mig som en solstråle. Jag känner mig osårbar.

– Åkern bredvid Norla vill jag ska torka ut, förklarar jag.

Jag känner mig så smart. Norlas åker är uttorkad sedan länge.

Plötsligt reser Ödet sig och tar ett hårt grepp om min nacke. Jag skrapar mitt knä som börjar blöda, men mitt mod finns kvar. Ödet är stark, han är ett väsen. Inte ens de starkaste vuxna i stammen är i närheten så starka som han.

– Lura aldrig Ödet! skriker han.

Men jag är inte rädd. I stället är det den där känslan som kommer upp igen. Modet. Hela jag dras bort från hans grepp och sätts ned på marken. Det är som om osynliga händer hjälper mig. Jag säger med darrande röst:

– Om tre dagar lovar jag att möta dig på åkern bredvid Norlas. Jag lovar, att du då ska få möta de tjugo personerna som skall drabbas av en svår sjukdom.

Jag tittar honom bestämt i ögonen. Och plötslig står jag där. Det är som en helt vanlig dag. Jag är på åkern. Alla andra jobbar som vanligt med sina hackor. Jag tittar mig omkring, men ingen verkar bryr sig. Jag har ju träffat ödet!

Jag vet vad jag måste göra, men jag stannar en liten stund till, bara en liten. Emanuel står och rensar ogräs, men det gör inget, han är så fin ändå. En varm våg strömmar mot mitt hjärta. Och så kommer den omöjliga tanken. Var det bara en dröm? Träffade jag inte alls Ödet?

Jag tittar ner på mitt knä, men skrapsåret är kvar. Jag fattar ingenting. I stället börjar jag gå mot vår hydda. Det är inte långt mellan åkern och hyddan, men det är brännande hett, säkert 30 grader i skuggan. I värmen går allt dubbelt så långsamt.

Jag går och går, och till slut skymtar jag vår hydda. Jag släpar mig in. Jag vet att jag bara har kort tid på mig att välja ut de tjugo personerna, som skall bli svårt sjuka. Jag räknar upp dem med gråtande hjärta: De fem fattigaste, de fem sjukaste, de fem svagaste och de fem äldsta.

 

Tiden är inne. Det är natt och jag och de tjugo personer jag har valt ut står och väntar på åkern bredvid Norlas. Vi väntar på Ödet. Jag känner tårarna som bränner bakom ögonlocken. Enligt sägnen tål Ödet inte fullmånen, han tål inte det starka skenet. Men kommer det att funka? Kan jag, lilla jag, överlista någon som han?

Gestalten av honom bli tydligare och tydligare i mörkret. Nu rinner tårarna för fullt ner för mina kinder och bildar en pöl vid mina fötter. Han är framme nu.

– Ödet vill veta, säger han bestämt.

– Jag vill att dessa personer ska bli svårt sjuka, förklarar jag med en lätt gest som pekar på de nervösa personerna runt mig.

– Sjuka nu! skriker han och tar upp handen i luften.

Jag blundar, men hör inga skrik runt mig. Jag tittar igen. Men det är inte Ödet som står framför mig. Det är ingen alls. Han är borta och vi är fria. Molnen har skingrats och fullmånen lyser starkt och obarmhärtigt över åkern och den lilla gruppen människor som står på den.

Jag hör ett jubel och alla kramar om mig. Jag, Ushindi Victoria Rehema, just jag, lyckades!


 

Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!