Många saker kan vara skrämmande som hästar, spindlar och mörker. 2010 pratade KPwebben med Anja, Sofia, Emil och Malin som bär på en rädsla.

Malin är rädd för att åka hiss

När Malin var 5 år fastnade hennes mamma i hissen. Sedan dess är Malin rädd för att åka hiss.

Två frågor till psykologen Karolina Haglund

Vad har du för råd till Malin?

– Det går att bli av med hissrädslan men det innebär att man måste prova på att åka hiss. De första gångerna kan det kännas väldigt jobbigt så man måste vara motiverad, alltså verkligen vilja. Tyvärr finns det inga enkla genvägar. Man måste närma sig hissåkandet steg för steg; först bara gå in i en hiss och sedan ut direkt. Sedan kanske åka en våning tillsammans med någon. Efter det kanske åka själv och på så sätt utöka hissåkandet steg för steg. Kanske måste man öva flera gånger på varje steg. Jag har också varit rädd för att åka hiss och det här sättet funkade för mig, lycka till!

Är det bra att hon vet varför hon blivit rädd?

– Om man vet varför man är rädd kan det vara en fördel när man ska försöka ”bota” rädslan. Den här tjejen har varit med om en specifik händelse som skrämde henne och det spelar ingen roll att det var flera år sedan. Hon måste få hjälp med att förstå vad som hände den där gången när mamma skulle åka hiss och fastnade. Som femåring kan det upplevas mycket skrämmande när mamma försvinner in i hissen och inte kommer tillbaka. Mitt råd är att hon ska prata med sina föräldrar om det som hände. Om de också har blivit rädda för att åka hiss får de träna enligt modellen ovan, den är lika bra för både vuxna som för barn.

Text: Lina Svalbro

Ibland måste Malin, 11, åka hiss. Det kan vara när det inte finns några trappor, eller om det är för långt att gå. Då är det jobbigt att trycka på knappen och vänta utanför.

– Det känns som när man ska åka i uppförsbacken i en berg- och dalbana, så där pirrigt i magen. Fast inte på det förväntansfulla sättet, utan som när man är rädd.

Blundar i hissen

Inne i hissen brukar Malin blunda för att inte behöva se att hon står i en hiss. Men samtidigt tycker hon att det är läskigt att inte se vad som händer runt omkring.

– Därför brukar jag blunda i 15 sekunder, sedan titta snabbt och sedan blunda 15 sekunder igen. Jag försöker intala mig själv att det kommer gå bra, att inget kommer hända.

Malin tror att hennes hissrädsla började när hon var ungefär 5 år. Familjen skulle på semester och det var bråttom hemifrån. Då fastnade Malins mamma i hissen, med alla väskor.

– Jag förstod inte vad som hände, varför inte jag och pappa åkte hiss. Sedan blev jag rädd när mamma inte var där nere med väskorna.

Malins mamma fick hjälp ut från hissen av två vaktmästare.

Men även om det gick bra är Malin sedan dess orolig att hissen ska fastna, att väggarna och taket ska rasa ihop, eller att det ska börja brinna. Däremot tycker hon att det känns mindre obehagligt när hon är i en glashiss, där man ser ut och inte är så instängd. Eller om hon åker med någon som är ett par år äldre, eller en vuxen.

– Då tänker jag att de säkert vet vad man ska göra om någonting skulle hända.

32 trappor om dagen

Malin har räknat ut att hon går i 32 trappor, 492 trappsteg, en vanlig dag. Hon bor på fjärde våningen och klassrummet ligger också på fjärde våningen. På rasten går hon nerför trapporna med kompisar, då tänker hon inte så mycket på att det är jobbigt.

– Men ibland hör jag andra klaga på att gå. Då kan jag tänka att de åtminstone vågar åka hiss när vi får göra det.

Malin är i alla fall lite mindre rädd för att åka hiss i dag än för två år sedan.

– Nu vill jag inte visa mig feg för mina två yngre bröder, säger hon.

kropp-och-knopp_25-03-10_radslor_1

Foto: Illustration: Elin Lindell

Emil, 12: ”Jag hör konstiga ljud”

Muller, prassel, bang! När Emil, 12 år, är ensam hemma hör han massor av konstiga ljud. ”Jag är rädd att det är en inbrotts-tjuv”, säger han.

Två frågor till psykologen Karolina Haglund

Emil är rädd för att vara ensam hemma, vad kan han tänka på?

– Emil har själv upptäckt att fantasierna kommer från hans eget huvud och att ljuden inte är farliga egentligen. Så är det ofta med det vi är rädda för, vi är ibland mer rädda för våra egna tankar än för saken i sig. Om vi förstår det blir det mycket lättare sortera i sina känslor och förstå varifrån till exempel rädslan kommer. Emil har också pratat med sina föräldrar och hört vad de tycker. Verkligen smart tycker jag, för ovisshet är alltid jobbigare än att veta och ha koll.

Har du några förslag på vad man kan göra om det känns läskigt att vara ensam hemma?

– Ensamheten medför obehagskänslor för Emil. De där obehagskänslorna kan hanteras på olika sätt. Alla människor hittar på sätt, så kallade strategier, så att det ska kännas bättre. Ett sätt som fungerar för Emil är att lyssna på musik, och det finns tusen andra sätt. Att sysselsätta sig med något kul eller att ringa en kompis är två exempel. Genom att prova kommer man fram till vad som hjälper just mig. Det är också okej att säga till sina föräldrar att man inte tycker om att vara själv hemma och att man hellre vill vara på fritids eller hos någon kompis.

Text: Lina Svalbro

När KPwebben pratar med Emil är han ensam hemma. Han har inga syskon och det är studiedag, så det är många timmar tills föräldrarna kommer hem.

– Men det känns faktiskt okej nu. Jag har kommit på ett sätt att klara rädslan. Det var mycket värre förr, säger Emil.

I slutet av trean var det dags för Emil att få en egen nyckel och vara hemma själv efter skolan. Men att vara helt ensam i lägenheten gjorde honom rädd.

– Jag hörde en massa konstiga ljud. Det lät som om det var någon inne i lägenheten. Jag tänkte att det var en man med rånarluva, som skulle göra inbrott. Ibland tänkte jag att han hade en kniv och skulle skada mig. Det kändes läskigt.

Men innerst inne visste Emil att det inte var någon farlig gubbe i lägenheten. Det var bara grannarnas steg, sopnedkastet som smällde och hissen som mullrade.

Emils föräldrar har berättat att de hade inbrott i källaren en gång innan han föddes. Det har gjort honom mer orolig. Han har också sett på nyheterna om olika inbrott.

– Men fantasierna kommer nog mest från mitt eget huvud, säger han. Jag har pratat med mina föräldrar om rädslan, och de säger att det inte är någon fara. Och det vet jag också egentligen.

Under de senaste månaderna har Emil kommit på ett knep för att få bort rädslan. Han går in på sitt rum och sätter på musik.

– Det känns tryggt. När musiken är på hör jag inga konstiga ljud och jag glömmer det läskiga.

Text: Elin Lindell 

kropp-och-knopp_25-03-10_radslor_2

Foto: Illustration: Elin Lindell

”Hjärtat bankar när jag ser en hund”

Sofia är 13 år och har alltid varit rädd för hundar. När hon är ute försöker hon att undvika dem.

Två frågor till psykologen Karolina Haglund

Vad har du för råd till Sofia?

– Det som är ovant kan ibland vara skrämmande. Om man inte är van vid hundar och inte förstår deras beteende kan de upplevas som hotfulla och skrämmande. Risken finns att man missförstår hunden och blir rädd i onödan. Genom att prata med hundens ägare kan han eller hon förklara hundens beteende och hur man själv ska vara mot hunden. Lite vett och etikett i hundvärlden, alltså. Om man vågar umgås med hunden en stund ihop med någon som känner den och som visar hur man gör, kommer man inte att vara lika rädd i fortsättningen.

Varför reagerar kroppen som den gör?

– När vi blir riktigt rädda händer det blixtsnabbt väldigt mycket i kroppen och vi kan bli både stela och skakiga på samma gång. De kroppsliga reaktionerna har egentligen ett enda viktigt syfte. Det är att hjälpa oss ur knipan, bort från det farliga. Kroppen samlar liksom kraft för att antingen fly eller gå i närkamp med det som hotar. Det kan kännas som att man blir ”stel av skräck” i några sekunder och det är obehagligt, men går över av sig självt. Konstigt nog kan vi bli jätteskakis för saker som vi vet inte är så farliga egentligen, för vi kan inte alltid styra kroppens reaktioner.

En eftermiddag för två år sedan var Sofia på väg hem till en kompis. Allt var frid och fröjd. Då berättade plötsligt kompisen att hon har åtta (!) hundar hemma. Sofia visste knappt vad hon ska göra. När de kom fram fick Sofia smyga genom hallen. Stel av skräck gömde hon sig bakom en dörr när hundarna springer förbi.

– Jag har egentligen alltid varit lite rädd för hundar, säger Sofia. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade en kompis som blev biten av en hund en gång. Så jag blev liksom rädd att de skulle göra något mot mig också.

Hon har aldrig råkat ut för att en hund har försökt bita henne, men rädslan kommer ändå så fort hon ser en hund.
– Om jag möter en hund blir jag liksom stel i hela kroppen och alldeles kall. Jag blir uppjagad och hjärtat bara bankar. Jag kan inte tänka riktigt, utan gör bara allt för att komma därifrån. Helst utan att hunden ser mig.

Sofia blev ännu räddare för hundar för ungefär ett år sen. Då var hennes familj på semester i Egypten. Där på gatorna fanns det massa hemlösa hundar. De sprang lösa, och en del var sjuka och såg otäcka ut.
– De var helt vilda. Det var väldigt otäckt när de sprang fram och hoppade och skällde. Då blev jag ännu räddare.

I Sofias familj är det hon och hennes lillebror som är rädda för hundar. Han blir också rädd om det kommer en hund, och vill gå undan. När Sofia var yngre brukade familjen vara hundvakt åt en hund de känner. Den är gammal och trött och Sofia är inte lika rädd för den.

– I början gick jag ut ur rummet när den kom. Men sen fick jag lära mig hur jag skulle hälsa på den, och då blev det mindre läskigt.
– Men om jag ska hem till en ny kompis, så brukar jag kolla om de har hund. Om de har det så frågar jag om vi kan vara i ett annat rum.

Ibland när hon möter personer som är ute med hundar säger de att hon inte behöver vara rädd, att hunden är snäll. Men det spelar ingen roll, Sofia är rädd ändå.

– Det är så obehagligt att jag blir liksom alldeles borta. Men ibland försöker jag berätta, och säga att jag förstår att hunden är snäll, men att jag är rädd ändå.

– Jag tycker det är obehagligt om hunden är livlig. Lugna hundar som inte hoppar eller mindre hundar är bättre. Och är de kopplade är det mer okej, för då kan de inte komma så nära. Då kan jag gå en bit ifrån.
– Jag hoppas att rädslan försvinner i framtiden, avslutar Sofia. Om jag vågar umgås med hundar och öva mer så kanske jag vänjer mig.

Text: Josefin Brosché 

kropp-och-knopp_25-03-10_radslor_3

Foto: Illustration: Elin Lindell

Anja, 11: Jag vågar inte blunda

Anja har varit mörkrädd hela sitt liv. Den senaste tiden har det blivit ännu värre – nu vågar hon knappt gå hem från sina kompisar på kvällen.

Tre frågor till psykologen Karolina Haglund

Vad kan Anja göra för att bli mindre rädd?

– Genom att berätta vad man är rädd för minskar konstigt nog rädslan. Att vara ensam ute när det är mörkt kan framkalla rädsla hos även de modigaste. Skulle mamma eller pappa, eller kanske storasyster kunna komma och möta? Det kan också vara läskigt inomhus när det är mörkt. En tänd lampa kan göra att den där otäcka känslan försvinner, eller att ringa någon och prata en stund.

Varför hör man så mystiska ljud när man är rädd?

– Att leta efter mystiska ljud är ett sätt att vara på sin vakt. Hörseln blir faktiskt lite annorlunda när man är rädd! För att kunna skydda sig lyssnar Anja noga efter olika ljud, både farliga och ofarliga, helt automatiskt.

Vad har du mer för råd till Anja?

– När det gäller skräckfilmerna och böckerna tror jag att Anja blir mer rädd än road just nu av att se eller läsa dem. Mitt råd är att hon ska lyssna till känslan som rädslan ger henne, den talar om att något är fel. Kanske ska hon vänta med barnförbjudna filmer några år och välja filmer som hon mår bra av istället. Om det känns svårt att stå emot, ifall andra vill att du ska titta, ska du veta att man har alltid rätt att säga nej!

 Anja minns inte själv när hon först upptäckte att hon var mörkrädd. Hon tror att hon alltid har varit det. Det gör att hon missar mycket roligt. Till exempel är det jobbigt att sova över hos kompisar.

– Jag vågar inte gå till vissa ställen när det är mörkt. Om jag måste göra det så springer jag. Och om jag vaknar på natten så kan jag inte somna om för jag får så läskiga tankar i huvudet. Jag vågar inte blunda för det känns som någon ska komma, men när jag tittar blir jag ännu räddare, säger Anja.

Mystiska ljud

Extra jobbigt är det när Anja är ensam hemma. Speciellt när hon ska somna. När de otäcka tankarna kommer brukar hon försöka läsa något trevligt eller se på tv. Men hon måste hela tiden stanna upp och lyssna efter mystiska ljud.

På senare tid har rädslan för mörker blivit ännu värre. Anja har nämligen fyllt på i hjärnan med fantasier från filmer och böcker. Det är nästan som att hon dras till läskiga saker. Hon älskar skräckfilmer och läser ofta kusliga böcker.
– Jag gillar när filmerna är äckliga och hemska, som Sweeney Todd. Jag försöker att läsa på dagen när det är ljust, men tankarna kommer tillbaka när det blir mörkt, säger Anja.

Syster som berättar

Anja har en äldre storasyster som ser på jättemycket skräckfilmer. Om Anja inte vågar se filmerna så kan det räcka att storasystern berättar vad de handlar om. Det är nästan ännu läskigare, för då ser Anja alla otäcka scener inne i huvudet i stället. Speciellt när hon ska sova.
– Jag försöker tänka bort tankarna men de kommer ändå i bakhuvudet, säger hon.

Anja önskar att hon var mer som sin kompis. Han har jättemycket skräckfilmer, men är ändå inte ett dugg mörkrädd.
– Han är duktig på att veta vad som är fejk och vad som är på riktigt. Det skulle jag också vilja vara.

Anja, Sofia, Emil och Malin heter egentligen något annat.

Fler frågor och svar om rädsla

Vi har pratat med psykologen Karolina Haglund om varför vi blir rädda och hur man kan hantera sin rädsla.

Varför blir vi rädda?

– Vi kan bli rädda för många olika saker, ibland utan att riktigt veta varför, säger psykologen Karolina Haglund.

– Rädslans uppgift är egentligen bra: att skydda oss från hot och fara. Om vi är rädda för något undviker vi ju det, om det går. Rädslan gör att vi väljer bort farliga situationer.

Vad händer i kroppen när man är rädd?

– Det händer en massa saker i kroppen när man blir rädd. Alla har nog känt att det kan ”pirra” i magen när man är orolig. Är man rädd på riktigt kan man få ont i magen. Andningen och muskulaturen påverkas och stresshormoner utsöndras. Man kan bli så rädd att man faktiskt darrar. En sak är säker; det är dyrt för kroppen att vara rädd, för det kostar mycket energi. Energi som man kunde använda till roligare saker!

Är barn mer rädda än vuxna?

– Alla kan bli rädda, både stora och små. Ibland tror jag till och med att vuxna är mer rädda än barn. Men vuxna har ibland en fördel när de blir rädda, de har hittat sätt att hantera rädslan på. De har varit rädda många gånger och lärt sig hur man gör för att det ska kännas bättre.

Hur ska man tänka när man blir rädd?

– Man kan trösta sig själv med sina egna tankar, men kan behöva öva lite innan det funkar. Man kan påminna sig själv om att mörker inte är farligt när man blir rädd i ett mörkt rum. Eller så kan man resonera med sig själv om sannolikheten att något visst ska hända. Alltså om man måste åka hiss så kan man tänka att det bara är pytteliten risk för att den stannar just nu, precis när jag ska åka.

Om man måste göra något man verkligen är rädd för kanske man måste hålla någon i handen eller be om hjälp.

Ska man prata med någon vuxen?

– Jag tycker att det är en jättebra idé att prata med någon vuxen. De första jag kommer att tänka på är självklart föräldrarna, de brukar vilja lyssna och hjälpa till. Om det funkar bättre att prata med någon annan vuxen går det också bra, huvudsaken är att det är någon som bryr sig och som man har förtroende för.