Skriv mer om depression och hur det är att må psykiskt dåligt! Den uppmaningen kommer från många KP-läsare. Här berättar Ella och Julia om hur de mådde – och hur de fick hjälp.

”Jag kände ingen glädje längre”

Ibland känns hela världen svart för Ella, 12. I höstas fick hon diagnosen depression

– Just nu är jag i en dålig period, säger Ella. Jag känner knappt någon glädje. Mest bara hopplöshet.

Ella lider av depression.

Diagnosen fick hon efter en utredning hos bup (barn- och ungdomspsykiatrin) i höstas. Då hade hon känt sig ledsen länge.

– Jag har alltid varit en känslig person, säger hon. Jag oroar mig lätt och reagerar starkt även när andra mår dåligt.

För tre år sedan märkte Ella att hon var mindre glad än vanligt. Att gå till skolan kändes jobbigt. Och saker hon tidigare hade tyckt om kändes inte roliga längre. Varför visste hon inte.

– Inget särskilt hade hänt. Ingen i min släkt hade dött eller så.

Egentligen var mitt liv väldigt bra. Men jag var ändå inte glad.

Nedstämdheten dröjde sig kvar. Ella började också få känslor av overklighet.

– Livet kändes som en film, där jag var en åskådare som tittade på när alla runt omkring mig levde.

kropp-och-knopp_200625_depression_Ella

Foto: Moa Hoff

Ellas mamma märkte att något var fel. Hon och Ella pratade om känslorna.

– Det kändes skönt. Jag och mamma står varandra väldigt nära. Och jag har alltid tyckt om att prata med vuxna. Mamma gjorde sitt bästa för att stötta, säger Ella.

Men de dåliga känslorna försvann inte. Därför tog Ellas mamma kontakt med bup.

– Först tog de inte mina problem på allvar. De menade att allt går över med tiden, minns Ella.

Det dröjde tills hon fick hjälp. Men förra året fick Ella träffa läkare och psykologer. Utredningen bestod av många frågor, där Ella själv skulle berätta om sitt mående.

– En fråga var hur ofta man känner sig nedstämd. Jag fyllde i ”varje dag”.

Trots att Ella ofta kände igen sig i de svåraste svaren, blev hon chockad över resultatet.

– Jag visste att jag var ledsen. Men deprimerad?! Det var svårt att ta in.

Nu går Ella regelbundet och träffar en psykolog. Oftast följer hennes mamma med.

– Först pratar vi med psykologen ihop. Sedan delar vi upp oss och pratar enskilt.

Under samtalen får Ella berätta om sin vecka eller vad hon funderar på.

– Efteråt känner jag oftast lättnad.

Behandlingen går även ut på att få Ella att tänka fler positiva tankar och färre oroliga. Hon får uppgifter med sig hem.

– En uppgift var att skriva om en jobbig händelse och hur jag reagerade då. Sedan skulle jag föreslå vad jag kunde ha gjort annorlunda.

I skolan har Ella fått ett anpassat schema, med färre timmar än vanligt.

– Det fungerar bra. Mitt mål är att gå till skolan varje dag. Hur tungt det än känns.

Ella har flera vänner. Inför dem har hon oftast försökt att ”spela glad”. Men ibland har hon svårt att ens uppskatta vännerna.

– I korta stunder kan jag vara lycklig med dem. Men sedan kommer de mörka tankarna som säger att jag inte är värd mina vänner. Och så förstörs allt igen.

Riktigt svåra stunder har hon funderat på om hon ens vill leva.

– Då tänker jag: Vad har jag att kämpa för? Men sedan tänker jag på mamma. Och att jag vill leva för henne. Hur mycket jag än tvivlar på annat, har jag aldrig tvivlat på att hon älskar mig.

På fritiden dansar Ella. Det har hon fortsatt med även då det känts tufft att ta sig i väg.

– När jag dansar måste jag verkligen koncentrera mig. Och då är det svårt att tänka på något annat.

Trots att Ella mår dåligt nu, försöker hon hålla hoppet uppe.

– På bup är de positiva. De tror att jag kan bli bra. Jag hoppas att de har rätt.

Oavsett är Ella glad att hon har sökt hjälp.

– Utan vuxna att prata med skulle jag aldrig orka ta mig igenom det här …

Även youtubern Therése Lindgren har varit ett stöd.

– Jag vill verkligen rekommendera hennes bok Ibland mår jag inte så bra. Jag har känt så himla mycket skuld för att jag mår dåligt utan anledning. Men Therése visar att man kan ha ett ”perfekt” liv och ändå inte må bra.

 

 

kropp-och-knopp_200625_depression_Julia

Foto: Moa Hoff

”Till sist pratade jag med mamma”

Efter föräldrarnas skilsmässa tappade Julia, 12, glädjen till livet. Hon anade själv att hon var deprimerad.

I höstas hade Julia en svår tid. Först skildes hennes föräldrar. Sedan flyttade hennes bästa vän.

– Jag blev väldigt ledsen.

Skilsmässan kom helt oväntat. Mamma och pappa hade inte ens bråkat, berättar Julia.

Att ställa om till nya rutiner kändes sorgligt.

– Det var hemskt att tänka på att vi inte skulle bo tillsammans som en familj mer. 

Julia blev allt mer nedstämd. Hon kom på sig själv med att bli upprörd eller gråta för småsaker.

– Min och mammas relation försämrades på grund av det. Vi började bråka ofta, säger Julia.

I skolan saknade hon sin bästis och drog sig undan från andra vänner. Hon orkade inte vara glad. Men hemma ville hon inte låtsas om att något var fel. Särskilt inte hos mamma.

– Hon var redan så ledsen eftersom pappa hade lämnat henne. Jag ville inte belasta henne ännu mer.

Men på kvällarna, när Julia skulle sova, kom både tankarna och tårarna.

– Jag bara låg där och undrade vart all glädje hade tagit vägen.

Efter några veckor märkte Julia att hennes kropp påverkades. Hon var aldrig hungrig längre. Och alltid trött.

– Förut spelade jag handboll och älskade det. Men jag orkade inte fortsätta.

Till sist märkte Julias mamma att Julia var ledsen. Hon ordnade en tid hos skolkuratorn.

– Jag gick dit en gång och pratade om skilsmässan. Mina andra problem kändes små och löjliga i jämförelse, säger Julia.

I stället för att träffa kuratorn fler gånger, började hon söka på nätet. Hon hittade mycket information om depression.

– Jag såg Youtube-videor som beskrev vanliga tecken. Nästan alla passade in på mig.

Julia sökte vidare efter tester på nätet. Efter att ha svarat på många frågor om sitt mående, fick hon upp svaret på skärmen. Det var tydligt: Depression.

– Jag blev inte förvånad. Jag hade ju redan misstänkt det själv, säger Julia.

Men trots det fortsatte hon att vara ledsen i hemlighet.

– Det fanns tillfällen då jag var rädd att göra något jag skulle ångra, berättar Julia. Några gånger rev jag mig själv på armarna. Det fick mig att tänka på annat för en stund.

En dag kände Julia att det fick räcka. Så hon tog mod till sig och berättade allt för mamma.

– Det gick mycket bättre än jag hade vågat tro. Vi pratade väldigt öppet. Mamma berättade att hon själv hade varit nedstämd en tid. Men att hon mår bättre nu.

I dag mår även Julia bättre. I skolan har hon fått en ny bästis.

– Det har gett mig lite nytt självförtroende. Jag vågar prata mer med andra igen.

Vissa dagar slår nedstämdheten ändå till. Men Julia är inte lika rädd för den längre.

– Jag har lärt mig att hantera den. Att jag ska prata med mina föräldrar direkt. Jag behöver inte skydda dem från mina känslor. De förstår och vill hjälpa till.

 

Ella och Julia har egentligen andra namn.

 

kropp-och-knopp_200625_depression_Matti-Cevrin
”Bra att fler söker hjälp”

Matti Cervin är psykolog på bup och forskar om depression hos unga. Här svarar han på KP:s frågor.

Vad är depression? 

– Dels att man är nedstämd. Dels att man inte längre längtar efter sådant man tidigare har tyckt om att göra. Vi kan känna så utan att vara deprimerade, när något jobbigt händer i livet. Skillnaden vid depression är att känslorna hänger kvar längre. Det är också vanligt att man tänker dåliga tankar om sig själv och är mycket trött.

Varför blir man deprimerad? 

– Ibland kommer en depression efter en svår händelse. Men ofta finns ingen tydlig orsak. Upp emot en tredjedel av alla människor blir någon gång deprimerade. Vem som helst kan drabbas.

Hur vanligt är det bland barn? 

– Ungefär 3 procent av alla 11-åringar har varit deprimerade. Det är vanligare hos tonåringar och vuxna.

Är det farligt? 

– Det kan kännas fruktansvärt tungt och ledsamt. Men känslorna i sig är inte farliga. Däremot kan en del känna att de inte längre orkar leva. Därför är det viktigt att få hjälp. 

Vad finns för hjälp? 

– Första steget är att berätta för en vuxen. Redan det brukar hjälpa. Om det är svårt att prata med en förälder, kan man vända sig till en lärare eller kuratorn i skolan.

Eller kontakta Bris (bris.se). En del depressioner går över av sig själva. Annars kan man få prata med en psykolog hos bup (barn- och ungdomspsykiatrin). Då får man hjälp att förstå känslorna. Om inte det funkar finns även medicin.

Är depression vanligare nu än förr? 

– Unga är mer stressade i dag, och det ökar risken.

Men fler söker också hjälp när de mår dåligt. Förr försökte man tysta ner problemen. I dag finns en större öppenhet. Många berättar i sociala medier om hur de mår. Det är en bra signal till unga.

I det här reportaget intervjuas två tjejer. Är depression ovanligare bland killar? 

– Före 11 års ålder syns ingen skillnad. Sedan är depression vanligare bland tjejer. Dels kan det bero på hormoner i kroppen. Dels på att pressen är högre på tjejer, om hur man ska se ut och vara. Men skillnaden kan verka större än den är, eftersom killar mer sällan söker hjälp. Tyvärr finns fortfarande en norm som säger att killar inte ska visa känslor. 

Vad kan man göra om en kompis är deprimerad? 

– Att stötta är jättefint. Men det kan också bli ett för stort ansvar. Det bästa är att övertala kompisen att prata med en vuxen. Om inte det går, kan man själv göra det. Kanske känns det som att svika sin kompis. Men det är jätteviktigt att våga låta vuxna hjälpa till. Det blir enklare att fortsätta vara en bra vän då. 


kropp-och-knopp_200625_depression_KP10

Artikeln publicerades i KP 10, 2020