Många barn i Sverige blir mobbade i skolan. Det kan handla om utfrysning eller att utsättas för knuffar och elaka ord. Här berättar Elsa och Vincent hur det var för dem.

Om du blir mobbad

Inget barn ska behöva vara med om mobbning eller kränkningar i skolan. Det står i lagen. Om du ändå blir utsatt måste skolan göra allt den kan för att hjälpa dig. Om den inte gör det kan du eller dina föräldrar göra en anmälan till barn- och elevombudet (BEO). BEO kan kräva förändring av skolan. BEO kan också hjälpa dig att få skadestånd (pengar).

Behöver du prata med någon? Ring till barnens hjälptelefon, 116 111, eller gå in på bris.se.

”Det är viktigt att berätta”

– Inget barn ska behöva känna sig som ett problem, säger barn- och elevombudet Mårten Petersson.

Skolan har nolltolerans mot mobbning. Ändå är många barn utsatta. ­Varför?

– Varje skola ska ha en tydlig plan för hur man motverkar mobbning. All personal ska veta vad som gäller och göra likadant. Tyvärr fungerar det inte alltid så.

Du har själv bakgrund som lärare. På vilket sätt har du nytta av det som barn- och elevombud?

– Jag har stor förståelse för både elever och lärare. Jag vet hur svårt det kan vara för lärare att upptäcka mobbning. Och hur svårt det kan kännas för barn att berätta för ­vuxna.

Varför kan det vara så svårt att ­berätta?

– Många känner sig utpekade och tänker att de själva är problemet. Då kan de skämmas och försöka dölja det. Men felen finns i omgivningen. Och de vuxna har ­skyldighet att hjälpa till.

Vad kan lärare göra för att upptäcka mobbning ?

– Det gäller att hålla koll på varje enskilt barn. Man måste ofta stämma av hur alla mår, ha kontakt med föräldrar och ha bra utvecklingssamtal.

Vad ska en lärare göra om en elev ­berättar att den blir mobbad?

– Först lyssna noga. Sedan hitta en lösning. Det kan vara att prata med alla inblandade och reda ut vad som har hänt. Eller att informera rektorn och föräldrarna.

När är det läge för den som är mobbad att göra en anmälan till BEO?

– Skolan har skyldighet att hjälpa till. Det står i lagen. Men om ett barn utsätts flera gånger utan att få hjälp, då kan det vara dags att göra en an­mälan.

Hur kan man veta säkert att man utsätts för mobbning?

– Alla äger sin egen upplevelse, det är ­viktigt att komma ihåg. Har du en klump i magen varje gång du går till skolan, då är ­något fel.

 

KroppochKnopp_210302_Mobbning_Elsa

Foto: Emma Adbåge

”Det var som om jag inte fanns”

Det kändes som en filmscen, men var verklighet. Ingen kom till kalaset. I flera år kände sig Elsa, 14, osynlig.

Elsa längtade efter att fira sin 12-årsdag. Hon planerade roliga lekar och bjöd in till maskerad. Men det som skulle bli ett drömkalas slutade som en mardröm.

– Ingen svarade på min inbjudan. Så jag var tvungen att ställa in kalaset, berättar Elsa.

Tidigare hade hon sett detsamma hända i en film.

– Jag tyckte att den scenen var så sorglig. Och sedan hände det mig!

Ett halvår senare skulle Elsas barndomsvän ha kalas. Men Elsa blev inte bjuden.

– Vi bor grannar, så jag hörde deras röster in till mig. Jag satt ensam och grät. Vi hade varit bästisar sedan vi var små, ändå blev jag inte bjuden.

Det var i 6:an som Elsa hamnade utanför. Hon började i en ny skola då. Den första tiden minns hon som enkel och rolig. Hon hittade nya vänner. Men efter några veckor ändrades läget.

– Jag umgicks med en tjej som inte ville vara med någon annan än mig, berättar Elsa.

Elsa blev isolerad från resten av klassen. Och när den andra tjejen plötsligt skaffade nya vänner, hade Elsa ingen att vara med. Sina vänner från förra skolan hade hon också glidit ifrån.

– Jag blev ensam. Det var jättejobbigt. Jag försökte vara med andra men kände mig ignorerad och utesluten.

Oftast var det ingen som var direkt otrevlig, menar Elsa. Men inte trevlig heller.

– Det var som om jag inte fanns.

Rasterna kändes oändliga. För att fördriva tiden satt Elsa och lyssnade på musik. Hon upptäckte rockbandet Kent och deras texter. Det inspirerade henne till att skriva egna dikter och berättelser.

– Jag skrev om mig själv och min ensamhet. Det kändes som ett hål inuti mig, som blev större och större. Men skrivandet hjälpte. Jag fantiserade om att träffa någon som var som jag.

Att Elsa inte lyckades skaffa vänner, gjorde att hon ifrågasatte sig själv. Var det fel på henne? Själv visste hon inte. Men något borde det väl vara, eftersom ingen ville vara med henne?

– När jag var yngre skulle jag aldrig ha tänkt så. Då hade jag bra självförtroende. Jag trodde inte att någon kunde trycka ner mig. Men jag hade fel.

Ledsnaden gjorde även att en ilska växte inom henne.

– Jag kände mig fruktansvärt arg. På allt!

På sociala medier, till exempel. För de var ju inte alls sociala.

– Det var ingen som brydde sig om mig där heller. De populära i klassen fick jättemånga kommentarer av varandra. Jag fick ingenting, säger Elsa.

Så hon bestämde sig för att radera alla konton. Det kändes skönt. Men det löste inte ensamheten.

I 7:an blev allt ännu värre. Elsa pratade med sina föräldrar om hur det kändes. Och de pratade med hennes lärare. Elsa fick även börja gå till kuratorn.

– De vuxna i skolan lyssnade och sa att de skulle ta tag i problemet.

Men sedan hände det liksom inget mer, säger Elsa.

Hon önskade att lärarna skulle ­pratat mer om utanförskap med klassen.

– Till exempel hur viktigt det är att säga ifrån om någon blir utfryst. Och hur mycket det kan betyda att gå fram och prata med den som är ensam. Det har ingen gjort med mig.

Elsa försökte själv ibland att ta första steget och prata med klasskompisarna.

– Problemet var bara att det inte ledde till något.

Dessutom tog det emot, eftersom hon inte kände sig omtyckt. Vid ­några tillfällen hörde hon tjejer ­prata skit bakom hennes rygg. Som att hon ”förstörde stämningen klassen”. Och när de bytte platser i klassrummet var det aldrig någon som valde att sitta bredvid henne.

Efter första terminen i 7:an fick Elsa nog. Hon bestämde sig för att sluta i klassen.

– Det var synd att det blev så. Samtidigt var det mitt bästa beslut någonsin.

Den nya klassen, i samma skola, var trevligare än Elsa kunnat drömma om. Hon trivdes direkt.

– Jag var nervös, förstås. Men folk välkomnade mig och sa snälla saker.

Nu går Elsa i 8:an och känner att hon verkligen har fått en plats i klassen. Alla är vänner med alla. Och det skulle bli tomt utan henne där.

– Jag trivs jättebra. Jag vågar ha min egen stil och vara den jag är. Och ingen tycker att jag är konstig.

Elsa har även skaffat sociala medier igen.

– Förut fick de mig att må dåligt. Men nu har jag hittat ännu fler ­vänner genom dem.

Elsa har till och med hittat vännen från sin fantasi:

– Jag har lärt känna en tjej som är som jag. Vi har samma musiksmak och pratar i telefon varje dag.

 

KroppochKnopp_210302_Mobbning_Vincent

Foto: Emma Adbåge

”De skrek efter mig”

De retsamma ropen kunde eka över skolgården. Men i dag är Vincent, 10, vän med killarna som mobbade honom.

Vincent går i 4:an. Han trivs i skolan och är vän med de flesta i klassen.

På rasterna när de spelar king får alla vara med.

– Min klass är som en stor familj där alla kan vara med varandra, säger han.

Men för två år sedan hade Vincent en klump i magen varje morgon när han vaknade. Att gå till skolan kändes hemskt.

– Jag ville verkligen inte dit. Men vi har ju skolplikt, så jag var tvungen.

Tre killar i klassen brukade reta Vincent. Han tror att det började lite på skämt. Men själv tyckte han inte att det var kul.

– Jag är en rätt noggrann person. Så de började kalla mig polisen.

Killarna triggade varandra. Och kommentarerna blev fler och elakare. När Vincent kom gående på skolgården skrattade de och ropade ramsor.

– De kunde skrika ”Tjocka polisen, tjocka polisen!” efter mig.

Första gången brydde Vincent sig inte jättemycket. Kanske var det en engångsgrej, ett dumt skämt som spårat ur?

– Men sedan märkte jag att en dag blev till två, tre, fyra, fem …

Vincent försökte att säga ifrån.

– Men när jag sa ”sluta” tyckte de att det var ännu roligare och allt blev värre.

Vincent vet att andra i klassen hörde. Men ingen sa något. Det tycker han är synd. Ingen vuxen gjorde något heller.

– Kanske anade de att något var fel, men var osäkra. Vår skolgård är stor, så det är svårt att överblicka hela och se allt som händer, menar han.

Flera gånger slutade det med att Vincent grät. Till slut kände han att det fick räcka. Så han gick hem och berättade allt för mamma.

– Jag sa precis som det var. Att jag blir retad av några killar i klassen. Det kändes skönt att få det sagt.

Vincents mamma tog allvarligt på situationen. Hon ville veta exakt vad som hade hänt.

– Sedan skrev hon och berättade för min lärare.

Dagen efter ville läraren prata enskilt med Vincent. För andra gången berättade han allt för en vuxen. Och även denna gång kände han sig tagen på allvar. Läraren kallade de tre killarna som mobbat Vincent till ett samtal.

– Jag vet inte vad de sa då. Men efteråt blev allt bättre. Killarna bad mig om ursäkt, säger Vincent.

Efteråt kände han sig nöjd.

– Min lärare lyssnade, brydde sig och tog tag i problemet snabbt. Men lärarna borde ha märkt tidigare att mitt humör blivit sämre. Jag var ju inte alls glad i skolan …

En tid senare flyttade en av de tre killarna, han som hade varit ledaren i gänget.

– Det kändes som en lättnad, säger Vincent.

Efter det kom han bättre överens med de andra killarna. De började spela ett spel på fritiden. Genom det växte en vänskap fram.

– I dag är båda mina vänner! Jag minns, men allt är förlåtet. Hundra procent. De vet att de gjorde fel och har ändrat sig.

Vincent tror att mobbningen har förändrat honom lite.

– Jag värdesätter nog vänskap extra mycket. Och jag är uppmärksam på om någon annan blir illa behandlad.

Så vad tycker han att man ska göra då?

– Känn av läget först. Om du märker att det är allvar, gå och hämta en vuxen direkt.

 

Elsa och Vincent har egentligen andra namn.