Hon dök upp från ingenstans och tog EM-guld, bara 14 år gammal. Elva år senare samlar Sarah Sjöström fortfarande på guldmedaljer – och hon har inga planer på att sluta. Vi har pratat med världens bästa simmare!

Varför började du simma?

– När jag gick i 3:an hade jag en kompis som gick på simning. Så jag följde med henne till simhallen. Jag hade testat fotboll och basket tidigare men inte fastnat för någon av sporterna. Med simningen var det annorlunda.

Vad fastnade du för?

– Att resultaten var så mätbara. Bassängen är alltid lika lång och tiderna exakta. Jag kunde se mina framsteg tydligt och tävla mot mina egna tider. Dessutom gav mamma mig en slant för varje sekund jag förbättrade mig!

Vad köpte du för pengarna?

– En ny badmössa eller baddräkt. Något som jag hade nytta av på träningen.

Allt-annat_190416_Sara-Sjöstrom_potratt

Foto: Henrik Montgomery/TT

Sarah Sjöström

Född: 17 augusti 1993.

Bor: I Stockholm.

Intressen: Simma, koppla av, fika och träffa vänner.

Favoritmat: Pizza och pasta.

Gör: Är världens snabbaste simmare.

Meriter: Har ett 60-tal mästerskapsmedaljer, varav de flesta är guld, samt ett antal världsrekord i fri- och fjärilsim på olika distanser. Har vunnit både Jerring-priset och Bragdguldet.

Du vann EM-guld redan som 14-åring. Hur lyckas man med det?

– Jag hade verkligen de fysiska förutsättningarna. Jag var väldigt lång och mer utvecklad än mina jämnåriga kompisar. Dessutom har jag alltid älskat mat. Min aptit är en stor fördel. Jag har haft energi nog att ta i hårt på träningarna.

Hur hanterade dina träningskompisar att det gick så bra för dig?

– Vissa tog det nog inte så bra. De tyckte att jag fick allt väldigt enkelt. På träningarna var jag hellre med killarna än med tjejerna. Mot killarna kunde jag mäta mig på skoj utan att det blev konkurrens. Vi visste ju att vi aldrig skulle tävla mot varandra på riktigt.

Vad sa de i skolan när du kom tillbaka med din guldmedalj?

– Det blev mycket uppståndelse. Men jag tror inte att någon, inte ens mina lärare, förstod att jag faktiskt hade vunnit ett riktigt EM-guld. För seniorer. De utgick ifrån att jag hade tävlat mot jämnåriga. Jag minns att jag själv fick nämna att det faktiskt var mot vuxna simmare.

Vem var du i skolan annars?

– Jag var nog ganska kaxig, men ändå snäll. Jag kände aldrig samma driv i skolan som på simningen. När det kom till betygen var jag nöjd med att få godkänt. Särskilt i matte!

Vilka var dina idoler som barn?

– Jag hade många idoler inom simningen. Jag var på en världscup- tävling i Stockholm och fiskade autografer av Lars Frölander, Stefan Nystrand, Therese Alshammar och alla de andra duktiga simmarna. Året efter tävlade jag i världscupen själv!

Nu har du vunnit i princip allt som går. Vad driver dig till att fortsätta?

– Jag vill fortfarande förbättra mina tider. Det kommer jag alltid att vilja. Men livet som elitidrottare är en drivkraft i sig. Jag lever ett väldigt härligt liv. Även om jag tränar svinhårt ser jag det som en stor lyx att kunna simma, basta och få massage om dagarna.

Hur många timmar i veckan tränar du?

– Det varierar. En vanlig vecka simmar jag tio gånger och kör fyra pass i gymmet. Totalt blir det 20–35 timmar i veckan. Men jag tar absolut inte ut mig till max vid varje träning.

Hur stark behöver man vara för att vara bra på att simma?

– Det är viktigt att ha starka axlar, stark bål och mycket ”power” i kroppen. Men många andra idrottare är starkare på land än simmare. Jag lyfter bara tunga vikter under två av mina gympass. De andra två fokuserar jag på bålstyrka och stabilitet.

Vilken gren är din favorit just nu?

– 50 meter frisim, för det är den snabbaste grenen. Vinner du den är du snabbast i världen, på riktigt. Men även 100 meter fjärilsim har en stor plats i mitt hjärta. Det var på den distansen jag vann OS-guld 2016 i Rio de Janeiro i Brasilien.

Vad rör sig i ditt huvud när du kliver upp på startpallen?

– Ingenting! Ju mer jag tänker, desto långsammare simmar jag. Kroppen vet ju vad den ska göra ändå. Fast när jag gick upp i OS-finalen, då tänkte jag faktiskt på min hund.

Din hund?!

– Ja, precis före start tänkte jag på att när jag kommer hem, då kommer hon att bli så himla lycklig. Oavsett. Det spelar ingen roll om jag kommer sist. Hon bryr sig inte det minsta.

Påminner du och din hund om varandra?

– Ja, vi är faktiskt rätt lika. Vi är stora båda två! Fast hon är mer elegant. Hon heter Nellie och är en grand danois. Hon bor hemma hos mina föräldrar nu, ihop med deras andra ”grandis” Maximus.

Var har du alla dina medaljer och priser?

– De flesta finns hos mina föräldrar. Resten ligger i en låda hemma hos mig. Jag gillar inte att ha dem framme, det ser så stökigt ut.

Vilken medalj är du mest stolt över?

– OS-guldet. Jag hade extremt mycket press på mig inför det loppet. Alla förväntade sig att jag skulle vinna och jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Hur firar du dina segrar?

– Jag firar inte varje seger. Ibland har jag viktiga lopp även dagen efter. Då vill jag bara gå hem och göra vanliga saker, följa mina vanliga rutiner. Annars gillar jag att gå ut och äta en god middag med min familj.

Vad äter du för mat inför en tävling?

– Något enkelt och lättsmält. Typ vit fisk och ris. Lax går också bra. Men det blir ingen entrecote med pommes frites precis, det gillar jag inte.

Har du fått något riktigt gott råd under karriären?

– Ja, att misstag och besvikelser är en del av att vara elitidrottare. Man kan inte undvika det. När jag var yngre blev jag så himla bitter varje gång det gick dåligt. Men om man inte kan hantera motgångar, då borde man kanske göra något annat. Det var en duktig simmare som sa det till mig för länge sedan. Det är jag glad att jag tog till mig.

Hur hanterar du misslyckanden i dag?

– Jag är sur i typ en halvtimme, medan jag gör intervjuer och behöver prata om loppet. Men så fort jag kommer ut från arenan börjar jag tänka på något annat.

Vad är det allra bästa med att vara du?

– Att jag får ha simningen som mitt jobb. Det kommer inte alltid att vara så, men jag njuter av det så länge det varar.

 

Artikeln publicerades i Kupé Junior 3