Älskar du att skriva? Då ska du vara med i KP:s novelltävling. Författaren Martin Widmark har börjat på en berättelse. Nu är det din uppgift att göra klart den!

Läs början på novellen här på sidan. Du bestämmer hur den ska fortsätta. Du får skriva max 5 000 tecken (inklusive mellanslag) eller två A4 om du skriver för hand. Det gör inget om du skriver kortare, men det får inte vara längre.

Du måste hitta på fortsättningen på berättelsen helt själv. Det är inte tillåtet att kopiera någon annan.

Skicka ditt bidrag till novelltavling@kpwebben.se eller ”Novelltävling”, KP, 105 44 Stockholm senast den 21 augusti. Glöm inte att skicka med namn, ålder, adress och telefonnummer så vi kan kontakta dig om du vinner.

Jury är KP:s redaktion.

Vinnaren publiceras i KP 16 och får ett presentkort på 500 kronor hos internet-bokhandeln Adlibris. Ytterligare 10 bidrag vinner ett presentkort på 200 kronor hos Adlibris.

Läs mina tankar

Av Martin Widmark

Amanda och Klara hade varit kompisar sedan de var spädbarn. Faktiskt till och med innan det, då deras mammor hade träffats nästan varenda dag när de var gravida. Flickorna hade fötts med bara tre dagars mellanrum. Amanda kom först och sedan Klara. Det var för tio år och elva månader sedan. I oktober fyllde de år.

Nu stod Amanda och väntade på Klara utanför den nedlagda teatern. De brukade träffas där varje morgon på sin väg till skolan. Ingen pjäs hade spelats i den gamla byggnaden på många år. Amandas och Klaras mammor hade varit där när de var små, hade de berättat. Det skulle tydligen vara jättefint därinne. Röda fåtöljer med guldkant och vackra balkonger där åskådarna satt. Men så hade teater-direktören plötsligt varit försvunnen en dag och teatern var tvungen att stänga. Amanda såg en gulnad lapp som satt innanför glasdörren. STÄNGT, stod det. Amanda log och tänkte att det där var ett av de första orden som hon hade läst i sitt liv. Så länge hade lappen hängt där.

Amanda och Klara hade precis börjat årkurs fyra och delade nu skolgård och matsal med de äldre eleverna. Då var det extra skönt att ha någon att vara med, som man kände väl. Det tyckte de båda två.

– Vi är som tvillingar, sa Amanda när Klara dök upp med sin väska över axeln.

De två vännerna började gå längs Kungsgatan ner mot stationen. Gatan kantades av höga kastanjer vars blad hade börjat skifta i gult. Snart skulle hösten vara där.

– Som tvillingar som kan läsa varandras tankar, svarade Klara.

Amanda skrattade och föreslog att de skulle försöka. De stannade och ställde sig mitt emot varandra och blundade. En kvinna som passerade på trottoaren tittade förvånat på de två flickorna som stod alldeles stilla och blundade mitt i morgonrusningen.

– Vilket tal tänker jag på? frågade Amanda.

Över deras huvuden kraxade en korp. Klara tänkte efter. Hon blundade hårt och ansträngde sig för att verkligen komma in i Amandas huvud. Klara försökte koppla ihop sig med Amanda, så att deras hjärnor skulle tänka samma tankar. Hon kände sig plötsligt glad och ljus inombords. Precis som Amanda som alltid var så glad.

– Elva, sa hon, och Amandas jubel avslöjade att Klara hade gissat rätt.

De öppnade ögonen och log mot varandra. Korpen kraxade återigen högt över deras huvuden.

– Igen! sa Amanda och blundade på nytt.

– Vilken färg tänker jag på? frågade Klara.

Nu var det Amandas tur att försöka se in i Klaras huvud. Klara hade alltid varit lite mer tystlåten och försiktig än hon själv. Amanda kom plötsligt att tänka på något som hade hänt för många år sedan. De hade varit fyra år gamla och Klaras älskade katt, Sotis, hade dött.
Klara hade inte pratat med någon på flera veckor, inte ens med Amanda.

– Svart, gissade Amanda.

– Rätt! skrek Klara. Jag tänkte på svart!

Klara och Amanda fortsatte sin väg mot skolan.

Amanda berättade om ett tv-program som hon hade sett. Det handlade om hundar som var ensamma hemma. Man hade satt upp kameror där hundarna bodde. Så bad man hundens husse eller matte komma hem vid olika tider på dygnet.

– Och vet du vad? frågade Amanda.

– Hundarna visste att husse eller matte skulle komma, långt innan de satte nyckeln i dörren. Eller hur? sa Klara.

– Mmmm, svarade Amanda. Hundarna vaknade och gick oroligt omkring och gnydde innan de fick sällskap.

Hon tog upp sin mobil och kollade klockan. Så började de springa för att inte komma för sent.

Dagen efter var det en underbart vacker morgon. Solen sken från en klarblå himmel och trädens kronor såg ut att brinna i gult och rött. Amanda stod som vanligt och väntade på Klara utanför
teatern. Hon lutade sig mot portens kalla sten och tänkte på vad hon skulle köpa till Klara i födelsedagspresent. Helst ville hon köpa en stjärnkikare, men de kanske var för dyra. Amanda tittade på klockan på telefonen. Klara var sen. Det brukade hon inte vara. Amanda försökte ringa, men Klaras svarare gick igång: ”Hej du har kommit till Klara. Jag kan inte svara nu men Amanda tryckte av samtalet och stoppade ner mobilen i bakfickan. Hon tittade längs gatan. I dag skulle de nog faktiskt komma för sent till skolan. Amanda tryckte näsan mot glaset i dörren till teatern och tittade in i den gamla foajén som hon hade gjort hundratals gånger tidigare. Där var den höga disken där man hade köpt biljetter och på glaset satt fortfarande priserna: Första parkett 110 kr, balkong 150 kr. Men … Amanda slogs av en tanke. Hon tog ett steg bakåt och då såg hon det! Lappen på dörrens insida var borta!

Plötsligt surrade det till i Amandas mobil. Hon hade fått ett sms. Hon tog upp telefonen och läste: ”Hjälp!”

Det var från Klara …

Det är alltså här du ska fortsätta skriva för att vara med i novelltävlingen.  Lycka till!