Mer än 800 noveller skickades in till KP:s och Storytels stora tävling på temat mod. Juryn hade ett hårt arbete att utse de 10 vinnarna. Här kan du läsa novellerna!

1:a pris: Badhus-bragden

av Iren Rahman (publiceras här på sidan och i KP 15).

 

2:a pris: När jag vågade tappa fotfästet

av Hilda Enblom, 13, Örebro (publiceras i KP 17 och på KPwebben 7 november).

 

3:e pris: Cancertjejen

av Klara Bergvall, 13, Hässleholm (publiceras i KP 18 och på KPwebben 28 november).

 

4:e till 10:e pris

Klicka på titeln för att läsa novellen

 

Annars skulle jag inte varit Michaela!

av Elma Zetterström, 9, Haninge.

 

Ödets gåta

av Liam Ask Wadenkrantz Lidsheim, 11, Stockholm.

 

Den tysta diktaturen

av David Hellqvist, 15, Järfälla.

 

Mer än vänskap

av Edith Blom, 11, Stockholm.

 

Men det var ju bara på skoj

av Lily Osvald Kullgren, 12, Stockholm.

 

Lådan till en bättre värld?

av Moa Kjellberg, 11, Stockholm.

 

Mod

av Adam Husar, 13, Stockholm.

 

Novelltävlingen utlystes i KP 5/2019. Vinnarnovellen har blivit inläst av skådespelaren Alexander Karim och går att lyssna på hos ljudboksförlaget Storytel. Alla vinnare får 3 månaders fri lyssning hos Storytel. Juryn bestod av författaren Johanna Thydell, KP:s redaktion och Storytel Kids redaktion.

Första pris:

Badhus-bragden

Av Iren Rahman, 14 år

Vi hade gett oss ut på New Delhis knaggliga gator som kryllade av människor trots att det bara var en tidig lördagsmorgon. Biltutor skränade oupphörligt, luften var tjock av damm och rök och solens gassande hetta gjorde inte situationen mycket bättre. Jag, min bror och två av våra kusiner var på väg till det stora badhuset i utkanten av staden.
Farbror Brahma släppte i väg oss enbart för att Dev hade en simtävlingi Bhapur nästa vecka att öva inför.
Till skillnad från många andra var min storebror en baddare på att simma och jag var säker på att han skulle kamma hem förstapriset.

Jag tänkte att det skulle ha varit bättre om han hade fått öva i den porlande sjön precis utanför vår lilla by, men vi gick i skolan i stan så det kunde han förstås inte. Jag hade börjat sakna den lilla byn mer och mer nu när sommaren närmade sig. Min familj var egentligen bönder men både min far och min mor ville att vi skulle få det bättre än så. De var båda väldigt strikta med vår utbildning och därför skickades vi i väg till farbror Brahma i Delhi varje termin, för att bo närmare skolan.

Brahmas son Jerry följde med till badhuset, men jag var säker på att han inte kunde simma. Eftersom han växt upp i en storstad hade han nog aldrig behövt lära sig det. Han följde nog med oss för att fly undan den hemska hettan som Delhis sommarsol bjöd på.

– Dev, du går åt fel hål! Badhuset är precis runt det här hörnet, nästan skrek min andra kusin, Vihaan, för att höras över gatans folkmassor.

Vihaan hade rätt, tänkte jag, och följde efter honom i stället för min bror. Även Dev vände. Vihaan var mer bekant med Delhis gator än jag själv någonsin skulle bli. Han hade växt upp här. Det slog mig att Vihaan var väldigt smart. Han kanske inte hade lika bra betyg som jag och min bror, men han var en annan typ av smart. Han hade sunt förnuft, något jag ibland kände att jag saknade.

190925_vinnarnovell_Badhusbragden2

Foto: Carolina Ståhlberg

Vi kom fram till badhuset efter en halvtimmes promenad. Jag hade svettats så mycket att mitt tunna linne var genomblött. Jag andades lättat ut när vi trädde in i den kylda byggnaden. Luften var fuktig, det luktade starkt av klor och ropen och tjuten från barn som plaskade i den enda bassängen ekade mellan de blåmålade betongväggarna.

Vi bytte om på de allmänna toaletterna innan vi satte av mot bassängen. Jag hade tagit med mig en bok att läsa för att ärligt kunna säga till farbror Brahma att jag hade förberett mig inför uppsatsen jag skulle skriva till engelskan.

För att vara en stekhet lördagsmorgon var jag förvånad över hur få människor det var i bassängen. Ändå överraskade det mig att Dev hittade en folktom plats där han kunde simma. Själv gick jag raka vägen till ett hörn av bassängen där vattnet var som djupast, för där var minst människor. Det var inte så många här inne som visste hur man simmade. De flesta vuxna stod på botten och barnen plaskade bara runt, så därför föredrog de den grunda delen.

Jag satte mig på kanten, doppade benen i det iskalla vattnet och … åh, vad skönt det var! Det kändes helt fantastiskt att äntligen få svalka sig. Jag öppnade min bok för att läsa lite men insåg snabbt att jag inte kunde fokusera. Så varför ens försöka? tänkte jag och slöt den, glad över att slippa läxorna. Jag skulle få farbror Brahma på halsen om jag inte tog tag i det snart …

Jerry och Vihaan hoppade bomben från bassängkanten och en skur av vatten skvätte åt alla håll. Det förvånade mig att de inte hade råkat träffa någon, eftersom det var så proppat med människor. Ingen av dem kunde simma, men de var tillräckligt långa för att kunna gå på botten och på så sätt ta sig fram genom folkmassan.

– Kommer du inte ner? sa en bekant röst som fick mig att hoppa till.

Dev hade simmat bort till mig och nu stack hans huvud upp ur vattnet precis som en utters.

– Du skrämde mig! fick jag fram, fortfarande med andan i halsen efter chocken.…

Min storebror visste mycket väl varför jag inte badade här. Han måste ha trott att jag hade kommit över det, men jag visste ärligt talat inte om det var möjligt att komma över något sådant.

190925_vinnarnovell_Badhusbragden

Foto: Carolina Ståhlberg

Jag var sju år när det hände.
Vihaans far, morbror Vidyati, och farbror Brahma hade tagit med oss fyra till badhuset för att ha roligt och fly undan den stekande solen.

Det var första gången jag var i New Delhis offentliga badhus.
På grund av min brist på förnuft förstod jag inte varför ingen plaskade runt och lekte i den vänstra delen av bassängen. Den låg helt öde medan alla envisades med att tränga ihop sig på den högra sidan. Glad över min nya upptäckt hoppade jag i – ett misstag jag aldrig tänker göra om.

Jag insåg alltför snabbt att den vänstra sidan av bassängen var den djupaste. Jag insåg även att jag inte kunde nå botten med fötterna och det var då paniken tog tag i mig. Jag höll på att sjunka och fick ingen luft. Jag fäktade vilt med armarna för att få tag på något fast så att jag kunde ta mig upp. Men det fanns inget att grabba tag i och jag sjönk fortfarande, behövde fortfarande den där luften att andas. Nu. Det hade känts som om evigheter passerade innan Dev kom för att dra upp mig.

Jag kommer ihåg att jag nästan hade svimmat av chock där jag låg på det iskalla kakelgolvet vid bassängen och dess dödliga vatten.

När sommaren kom och skolan stängde, åkte vi tillbaka till våra föräldrar i den lilla byn. Dev, som redan då var en enastående simmare, fick mig att öva i den lilla sjön. Han tränade mig att bli en duktig simmare, men den enda anledningen till att jag var så bra var att jag var vettskrämd över att behöva sjunka igen. Så jag gjorde allt jag kunde för att hålla huvudet över ytan och simningen blev min bästa vän.

Dev rörde vid mitt knä och log upp mot mig. Jag väcktes ur mina tankar.

Jag visste att jag kunde göra som han och faktiskt simma i bassängens djupa del den här gången. Om något hände så skulle han rädda mig. Men den här bassängen påminde mig alldeles för mycket om den där dagen när jag var sju år, så jag avstod helst från närmare kontakt med vattnet. Att doppa fötterna var mer än tillräckligt för mig, så jag log tillbaka mot Dev och skakade på huvudet. Jag skulle för allt i världen aldrig bada i den här bassängen igen. Dev ryckte på axlarna och simmade vidare.

Där satt jag på min kant, svalkade fötterna i vattnet och betraktade badhusbesökarna medan tiden gick. Vattnet blev varmare för varje minut och människorna i bassängen blev färre och färre. Dev steg upp och gick för att byta om, men jag satt kvar och väntade på Vihaan och Jerry. Jag började ångra att jag inte hade följt med Dev. Huden på mina fötter hade blivit skrynklig. Jag såg ut som farfar Rajesh med alla dessa skrynklor, tänkte jag medan jag betraktade en liten pojke som spelade boll med sin syster ganska nära mig. Det påminde mig om hur vi brukade spela boll på rasterna och det slog mig att jag fortfarande inte hade något att skriva en uppsats om. Skolan … typiskt! Jag tog upp boken för att komma på något. Fastän jag inte kunde fokusera ordentligt så lyckades jag läsa ett par sidor. Men min svaga koncentration brast helt när ett vettskrämt skri ekade genom badhuset.

Rysningar for över min rygg då jag såg upp från boken och desperat försökte hitta källan till ljudet. Det var flickan som hade spelat boll med sin bror. Hon skrek och pekade, mot bollen, trodde jag först. Men sedan insåg jag att den yngre brodern var borta. Han måste ha simmat bort för att få tag på bollen och … Det slog mig att han måste vara under vattnet.
Paniken steg inom mig när jag insåg vad det här verkligen handlade om. Två desperat sprattlande armar bröt vattenytan en bit bort från den röda bollen, vid bassängens alla djupaste del. Den lilla pojken kunde inte ta sig upp. Vihaan, Jerry och en massa andra människor i och omkring bassängen hade uppfattat vad som hände. Pojken höll på att sjunka! Han höll på att sjunka, men ingen kunde rädda honom eftersom ingen visste hur man simmade. Men det gjorde jag. Men jag var för rädd för att hoppa i den där bassängen igen.
När jag såg på den lilla pojken som sprattlade med armarna i vattnet såg jag mig själv sjunka. Skillnaden var bara att den här gången fanns det ingen Dev som kunde komma till undsättning … Fast jag kunde simma nu … Jag kunde …

Mina tankar blixtrade förbi och hjärtat rusade. Systerns skrik bröt sig igenom barriären och in i mitt medvetande igen.

Nej, det var bara inte sant, aldrig att det här hände på riktigt … Igen.

Min kropp handlade innan mitt medvetande ens uppfattade det och jag var nere i vattnet, dykandes efter pojken. Allt jag kunde tänka på var pojken och vad som skulle hända om jag inte hittade honom … Efter vad som kändes som evigheter av letande under vattenytan, fick jag tag i något som jag kastade över armen och simmade upp med. Det var pojken … Det var pojken! Jag halade upp oss på bassängkanten där människor hade flockats för att ta emot oss. Den lilla pojken hostade upp vatten och jag kippade efter luft i total förvirring. Jag hade klarat det! tänkte jag. Pojken var i säkerhet och jag hade vunnit mot vattnet.

När jag åkte hem den dagen visste jag precis vad jag skulle skriva om i uppsatsen, trots att boken inte hade varit till någon större hjälp. Jag slet ut ett skrivblock och en penna och skred till verket. Så här började jag: ”Vi hade gett oss ut på New Delhis knaggliga gator som kryllade av människor trots att det bara var en tidig lördagsmorgon …”

 

Författaren Johanna Thydells motivering till 1:a-priset:

”Iren Rahman blandar nutid med minnen från det som har varit. Badhus-bragden är en novell om att våga släppa taget om sina rädslor, om att våga trots att man egentligen inte törs. Det är en välskriven berättelse om en bubblande styrka som besegrar allt.”