Skräckvarning! Här fortsätter den rysligt spännande novellen från KP 18.

Av:  Malcolm Unge, 13 år.

Marianne Kholers familj var från Rhenlandet, Preussen, men under stora nordiska kriget emigrerade de till London. Hennes far, Heinz Kholer, var byggarbete i London och hjälpte till att bygga The Royal Greenwich Observatory. Han var känd på varenda pub i hela West End som en stökig kund. Om pubägaren inte serverade honom slutade det alltid med bråk, brutna ben – och ibland död. En pubägare på Exford Avenue, Christopher Elevyn, misshandlades till döds av Kholer. Polisen kom och arresterade Kholer, dömde honom till döden och arkebuserade honom. Marianne Kholers mor dog bara fem år senare, då Marianne var 10 år. John Sumberland tog henne under sina vingar och anställde henne som städerska på Golden Claw …

West End Asylum var ett stort viktorianskt hus, som nu är rivet.

Jag besökte platsen och kände ondskan som omgav området. Då jag gick mot kyrkogården tycke jag mig se, i ögonvrån, en mörk gestalt som satt på en gravsten. Jag ruskade på mig och gick till West End Library. Jag frågade kvinnan som jobbade där var de hade gamla tidningar. Hon visade mig och gick tillbaka till sin disk. Jag hittade ”Massakern i Westchester” i ett arkiv och började läsa.

Den 24 december 1725, några månader efter Peters bortgång, rymde Kholer. På sjukhuset firade man jul, med julbord, mjöd och presentutdelning. Dörrvakten måste ha druckit, för han märkte inte att Kholer drog fram en brödkniv, och stack den i vaktens hjärta. Kholer höll för hans mun. Blodet fläckade det mörka ekgolvet. Knivens stål färgades rött.

Till ljudet av julsånger flydde Kholer, ut i natten. Hon måste ha kommit till Westchester Hall vid midnatt, ty ingen såg henne. Det som händer sedan är bara mina gissningar. Hon kom, gick uppför trappan till Cumbers rum. Hon öppnade dörren lite på glänt och skar halsen av honom. Sedan smög hon till Miss Hopkins rum. Hon högg Hopkins i nacken trettiotre gånger och i hjärtat två. Sedan var det bara Celia och Sebastian kvar.

Celia sov oroligt då Kholer kom. Hon såg hur kniven höjdes, hon skrek efter hjälp. Femtiofyra hugg mot halsen och trettio mot magen hann utdelas innan Sebastian kom. Han skulle slå till Kholer över huvudet men hon duckade och skar honom över ögat och ner på kinden. Han skrek, och slog vilt omkring sig, träffade Kholer i ansiktet. Hon sprang, uppför vindstrappan. Då polisen kom letade de överallt, men de kunde inte se en enda levande själ, utom Sebastian. Ingen har sett Kholer sen dess. Polisen kallade det ett övernaturligt fenomen, men jag ska hitta henne.

Jag ska möta mina rädslor och bege mig till Westchester Hall.

Den 16 december 1947 hade jag packat alla mina tillhörigheter och tagit en droska ut till Westchester. Då jag kom möttes jag av rädda bybor. De var rädda för huset, och blev om möjligt ännu räddare då jag förklarade att jag skulle upp dit. De gjorde korstecknet och bad Fader vår för mig. Jag lugnade dem med att det inte finns något övernaturligt däruppe. De skakade sina huvuden, prästen i byn gav mig lite heligt vatten och ett krucifix att hänga runt halsen. Jag tog emot sakerna utan att blinka. Någonstans i mitt undermedvetna kanske jag var rädd. Rädd för det övernaturliga och döden.

Då jag kom upp till huset drog en kall vind genom mitt hår. Jag rös och tittade upp mot de trasiga fönstren och den trasiga urtavlan under det delade tornet. Jag drog upp fickpluntan från min rockficka och drack några klunkar. Whiskyn brann på min tunga och jag grimaserade. Jag kände på dörrvredet, det var öppet. Lukten av mögel och lik kom emot mig. Väggarna var av mörk ek medan trappan var gjord av gammal sten. Trappstegen var hala och på tredje steget var det ett svart hål som ledde ner till källaren. Jag skulle undersöka den senare, först måste jag lämna av min packning i ett av rummen.

Då jag kom in höll jag på att svimma, det jag såg var så fruktansvärt att det knappast går att beskriva det med ord. Där ljuskronan skulle ha hängt hängde ett lik av man som hade mumifierats. Denna man måste ha varit min farfars farfar, Peter Lemmings. Han hängde i en snara med nacken bruten och ansiktet förvridet av ondska.

I handen höll han brevet som han hade skrivit till Celia och Sebastian. Pergamentet var maskätet och sönderrivet av vad som liknade tänder, eller betar.

Jag rös och gick in till ett annat av rummen. Där låg ännu ett lik, sönderhugget av en kniv. Liket var av manligt kön med huvudet hängande mot ryggen, halsen avskuren. Så detta var Jack Cumber. Detta lik var inte, som hans husbondes, mumifierat så insekterna var överallt. I de andra rummen fanns liknade lik; Celia Lemmings och Phoebe Hopkins. I det sista sovrummet, Sebastians, hittade jag bara damm och mögel.

Jag packade upp mina saker, en bok, en rakkniv och en tandborste. Krucifixet och det heliga vattnet ställde jag på nattduksbordet. Jag tände ljusstaken över sängen med mina cigarettplån. På plånasken stod det: ”Wild Stallion Pub, Exeford Avenue.” I ljusstakens sken läste jag polisrapporten:

”Den 25 december kom vi (Chalmers, Tilly och Hamilton) till platsen. Vi fann tre lik och en levande. Vittnet (Lemmings) berättade att han hade sett en vit kvinna i 20-årsåldern fly upp på vinden. Vi letade på vinden, dock utan någon tur. Vi la ner fallet efter två veckor och klassade det som ett övernaturligt femomen.

Terrence Tilly”

Jag blåste ut ljusen och stängde ögonen. Tystnaden var som en solid vägg, det enda som hördes var blåsten ute på heden. Jag måste ha somnat, för jag vaknade av ett ljud. Jag tittade ut genom det gotiska fönstret och såg till förfäran ett lik spetsat på staketet. Wilkings. Jag grep tag om krucifixet och gav mig ut, ut i den kyliga natten. Ugglorna hoade och ute på heden skrek en räv ut sitt makabra läte. Jag närmade mig staketet långsamt. Lukten av lik letade sig in i mina näsborrar. På staketet satt en genomborrad kropp. Delvis mumifierad.

Jag la desperat ner krucifixet på hans bröst. Det började fräta, krucifixet sjönk igenom kroppen. Jag ryggade tillbaka med lätta steg. Jag tog korset och sprang igen. Väl i sängen drack jag en klunk whisky och somnade igen.

Jag vaknade till fåglarnas muntra melodi. Solen sken genom det gotiska fönstret och bländade mig. Jag bytte om till ett par slitna armébyxor och en vit skjorta. Jag satte på mig mina gamla arméstövlar och rakade mig i solens sken. Jag skar mig i hakan, blodet flödade obehagligt mycket. Jag, som gammal doktor, la om såret noga.

Min plan var att undersöka källaren och sedan vinden. Jag gick nerför den mörka knakande trappan, ner till källaren. Stanken av mögel och jord slog emot mig. Mina stövlar sjönk ner i den blöta jorden. Det var som träsken i Louisiana. Jag kom fram till ett arbetsbord, med gulnade pergament slarvigt ihopvikta. Bläckstänk hade färgat det mörka ekbordet. Jag började märka att luften tog slut. Andningen blev tyngre och tyngre, och jag blev yr. Jag sprang uppför trappan, utan att märka liket under skrivbordet.

I min ryggsäck hade jag packat alla förnödenheter som jag skulle behöva. Jag åt en skinksmörgås och sköljde ner den med Whisky. Snöblandat regn smattrade mot det gotiska fönstret och vinden tilltog snabbt. Den kalla luften gav mig rysningar.

Då jag skulle lägga mig hörde jag ett prasslande ljud. Jag smög ner till stora vardagsrummet. Trevandes efter plånen ramlade jag över en ihoprullad matta.

Jag reste mig upp, i skenet av plånet, och gick till ljudkällan. En hög av gulnade tidningspapper låg bredvid ett klocka i ebenholts. Klockan hade stannat på kvart över elva. Jag lyfte på papperna med hjärtat på högvarv. Den kalla luften från de trasiga fönstren gjorde så att jag huttrade. Under papperna låg en varelse med långa öron och liten kropp. En kanin! Jag kliade den under öronen och undrade hur den hade kommit hit. Den följde med mig upp på rummet och lade sig vid mina fötter. Jag konstaterade att kaninen var av manligt kön och namngav den Frederick. Jag somnade och vakande tidigt på morgonen av att Frederick satt på mitt bröst och stirrade på mig med sina gula ögon. Jag klappade honom litet på huvudet, sedan gick jag upp. Frederick fick följa med upp på vinden. Det jag nu skulle göra var något som de fega poliserna inte vågade. Trappstegen knarrade och vinden ven. Vindsdörren var gammal och sliten, vissa träplankor borta. Bortslitna? Jag svalde och sparkade upp dörren. Odören som kom emot mig var så makaber att jag tvingade mig själv att hosta. Mina ögon tårades och jag föll på knä.